Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 11:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/risk-for-okad-misstro-nar-forskare-tvingas-forenkla/

DN Debatt

DN Debatt. ”Risk för ökad misstro när forskare tvingas förenkla”

Att låta vetenskapen möta en konstgenre, i vårt fall genom serieformatet, kan utveckla vetandet och erbjuda nya insikter, skriver artikelförfattarna. Illustration: Axel Brechensbauer

DN DEBATT 20/10. Samtidigt med varningarna för ökad populism och faktaresistens ser vi en alltför förenklad syn på forskning och kunskap i ett medialiserat samhälle med krav på tvärsäkra uttalanden. Forskning blir ett politiskt slagträ för att bekräfta olika intressenters teser och perspektiv, skriver Axel Brechensbauer, Maria Grafström, Anna Jonsson och Mikael Klintman.

Synen på kunskap och nyttan med forskning har seglat upp på dagordningen i ett alltmer polariserat samhälle och debattklimat. Dagens medievärld ställer höga krav på förenkling – med förväntning om snabba svar om vad som är rätt och fel, bra och dåligt – och lämnar lite utrymme för problematisering och reflektion. Det är hög tid att på allvar se till de problem som kommer med en svartvit förståelse av världen och dess samhällsproblem. Högre utbildning och forskning behöver bli bättre på att stå upp för och värna behovet av kunskapens nyanser.

Allt fler ropar efter mer kunskap och behovet av bildning. I kölvattnet av den senaste debatten om att ta bort antikens historia från läroplanerna skrev till exempel Lars Strannegård (DN Debatt 2/10) att vi behöver värna kunskapen och bildning för att kunna värja oss mot ”en värld där alternativa fakta och falska nyheter florerar”. Sverker Sörlin, som nyligen gett ut en bok om bildningens betydelse och som refererats till i DN:s ledare (2/10), lyfter fram behovet av att låta den vetenskapliga kunskapen möta andra sammanhang för att vi bättre ska stå emot kunskapsförakt och ökad populism.

Men samtidigt som varningsklockorna om ökad populism och faktaresistens hörs allt högre, ser vi hur en alltför förenklad syn på forskning och kunskap lyfts fram i skenet av ett medialiserat samhälle med krav på tvärsäkra uttalanden. Ropen om att popularisera forskningen – för att möta en ökad konkurrens om allmänhetens tid och uppmärksamhet – har medfört att forskning inte sällan reduceras till lättpaketerade resultat. Statsvetaren Katarina Barrling lyfte nyligen fram problematiken med hur forskning används som politiskt slagträ, där forskare tvingas in i situationer där ”forskningen visar” – och bekräftar olika intressenters teser och perspektiv.

Den komplexitet som kännetecknar kunskap ges i dag inte det utrymme som vår samtid är i stort behov av.

Den komplexitet som kännetecknar kunskap ges i dag inte det utrymme som vår samtid är i stort behov av. Det går att härleda till två utvecklingar, som diskuteras i essäsamlingen ”Kampen om kunskap – akademi och praktik”, som vi är redaktörer för:

För det första råder en växande misstro mot forskning och dess nytta och relevans i samhället. Kritiker, inte minst forskare själva, menar att mycket av dagens forskning är meningslös. Rop på mer samverkan mellan akademi och praktik kan – och görs av en del – tolkas som en sådan misstro (snarare än tro på kunskap). Forskningens kritiker lutar sig ofta mot den klichéartade bilden av forskares självvalda isolering i ett elfenbenstorn, upptagen av ett kunskapssökande som mest skulle störas av att människor från övriga samhället involverades.

För det andra, ser vi ökade krav på att nå ut med forskningsresultat. Forskningskommunikation har fått allt större betydelse, men tenderar att handla om att förmedla resultat som stämmer in med medielogikens principer. Som ett resultat av strävan att synliggöra forskning har krav på (medie)genomslag ökat och en annan klichébild etablerats: en bild av ett slags torghandel där forskaren har blivit (alltför) säljande och lyhörd för trender och överanpassar sig till de dagsaktuella frågorna. I förlängningen kan det leda till ökad misstro när den vetenskapliga kunskapen förminskas till lättpaketerade resultat och något som kan uppfattas som allmänt sunt förnuft.

För att möta utvecklingen har forskare ett ansvar att försvara kunskapens komplexitet, som Barrling påpekar. Forskarsamhället måste våga utmana sig själv och öppna upp för nya sätt att nå ut med forskning och delta i samtal, som Åsa Wikforss nyligen påpekade i Filosofiska rummet om det missuppfattade förnuftet. Det är särskilt viktigt i ett digitalt medielandskap där en mångfald aktörer – exempelvis karismatiska tyckare eller influencers – konkurrerar om allmänhetens tid och uppmärksamhet.

Vi har valt att försöka genom att utmana vår egen arbetsprocess och syn på hur forskning presenteras och kommuniceras. Baserat på vårt försök att låta vetenskapen möta seriekonsten, vill vi lyfta tre aspekter som vi menar behöver ges utrymme:

1 Låt forskningskommunikation främja kunskapens nyanser. För att värna forskningens särart och ambition om att belysa kunskapens färgrikedom och bjuda in till reflektion – snarare än att ge enkla, kategoriska svar – krävs nya sätt att kommunicera forskning. Som en reaktion på de svartvita bilder som premieras i mediesamhället ser vi hur olika initiativ för att låta vetenskap möta konsten växa fram.

Att låta vetenskapen möta en konstgenre och, i vårt fall genom serieformatet, spegla såväl forskningsprocessen som resultaten med en ”annan blick” kan beskrivas som en reflexiv lärprocess som utvecklar vetandet och erbjuder nya insikter. Det erbjuder också möjligheten att nå det känslostyrda lärandet (engagemang), och inte bara det kognitiva lärandet (förståelse).

Foto: Axel Brechensbauer

2 Öka förståelsen för forskares arbetssätt. Att försöka ”popularisera” vetenskap är en balansakt mellan att presentera trovärdiga, och kanske abstrakta, resultat i mer vardagliga och lättförståeliga budskap. Snarare än att enbart rikta fokus på att kommunicera resultat bör fokus också vara på forskningsprocessen (vilket bekräftades i en undersökning av föreningen Vetenskap och allmänhet 2019).

Vi behöver öppna upp processen så att människor och organisationer utanför akademin får inblick och förståelse för vad som särskiljer forskarens arbetssätt och metoder från andra yrkesgrupper och personer som på olika sätt förmedlar kunskap. Det är särskilt viktigt i tider av falska nyheter och konkurrens om uppmärksamhet.

3 Bredda synen på genomslag. Mer generellt behöver utrymme och tid ägnas åt samtal om synen på kunskap och forskning i samhället. Trots att satsningar på att mäta och redovisa forskningens genomslag ofta motiveras med att synliggöra det arbete som görs kan dessa paradoxalt nog leda till att just sådant arbete osynliggörs.

Forskningsprocessen och mer svårtuggade reflektioner och resultat tenderar att hamna i skymundan för det lättpaketerade och det som möter efterfrågan på enkla lösningar. En bredare syn kräver diskussion som berör frågor om vad som räknas som resultat och hur själva görandet och kunskapandet kan berättas om.

Genom att bjuda in forskare inom humaniora och samhällsvetenskap att i essäformat fundera över synen på samverkan mellan akademi och praktik – och låta varje essä speglas i en seriebild – vill vi bidra till ökad nyfikenhet och förståelse för forskning och kunskap. Serieformatet är särskilt intressant eftersom det tillåter förenkling utan att förminska, samtidigt som det stimulerar nya frågor och associationer. I möten mellan konst och vetenskap kan svartvita bilder och förståelser av världen och dess samhällsproblem utmanas – och kunskapens nyans­rikedom värnas.

 

Ämnen i artikeln:

Demokrati
Populism
Högskolan
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Rätta artikel

Kommentera artikeln

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt