Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-17 04:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/rosta-om-statsminister-sa-som-riksdagen-rostar-om-budgeten/

DN Debatt

DN Debatt. ”Rösta om statsminister så som riksdagen röstar om budgeten”

En ytterligare fördel med förslaget är att det ger mindre makt till talmannen, vilket är demokratisk lovvärt, skriver Martin Peterson.
En ytterligare fördel med förslaget är att det ger mindre makt till talmannen, vilket är demokratisk lovvärt, skriver Martin Peterson. Foto: Henrik Montgomery/TT

DN DEBATT 21/11. Hotet om nyval i regeringsformen är tänkt att stimulera viljan att kompromissa i kammaren. Men nyval är ingen lyckad lösning i situationer som dagens. Vi riskerar att åter få tre block som i par röstar ner det tredje. I stället borde statsministeromröstningen göras om så att den liknar budget­omröstningen, skriver Martin Peterson, expert på beslutsteori.

Rätta artikel
Val 2018

I december kommer riksdagen att anta en ny budget, oavsett om regeringsfrågan blivit löst eller inte. Reglerna för budgetvoteringen är så konstruerade att exakt et budgetförslag kommer att antas oavsett vilka politiska låsningar som finns i kammaren. En regerings viktigaste uppgift är ju att få riksdagen att anta dess budget. Voteringsreglerna för budgetomröstningar skiljer sig alltså väsentligt från reglerna för statsministeromröstningar, vilket framstår som problematiskt i ljuset av höstens händelser. Det vore därför rimligt att ändra regeringsformens bestämmelse för statsministeromröstningen (6 kap. 4§) så att den mer liknar reglerna för budgetomröstningen.

För att väljas till statsminister krävs i dag att kandidaten tolereras av kammaren, det vill säga inte har majoriteten emot sig. Det kan dock inträffa att alla kandidater har en majoritet emot sig, vilket fransmannen Condorcet uppmärksammade i en uppsats redan 1785. Med tre block, som är ungefär jämnstora, är det fullt möjligt att A och B röstar ner C, B och C röstar ner A och C och A röstar ner B. Resultatet blir att ingen av de tre statsministerkandidaterna tolereras av kammaren.

Det är i denna av Condorcet beskrivna situation vi befinner oss nu. M, KD och SD har majoriteten emot sig, S, V och MP har också majoriteten emot sig och allt tyder på att även C, L och MP har majoriteten emot sig.

Budgetprocessen är i jämförelse med regeringsbildningsprocessen ett under av effektivitet och tillförlitlighet.

Så som regeringsformen är skriven är det tänkt att hotet om nyval ska förhindra negativa cykliska majoriteter. Efter fyra misslyckade försök får medborgarna per automatik gå till valurnorna, vilket är tänkt att stimulera viljan att kompromissa i kammaren. Men hotet om nyval är ingen lyckad lösning på Condorcets problem av två skäl:

• För det första är det troligt att majoritetsförhållandena efter ett nyval skulle bli ungefär desamma. Vi riskerar att återigen få tre block som i par om två röstar ner det tredje. Condorcet lär oss att det inte finns någon matematisk garanti för att vi någonsin får en ny regering så som regeringsformen 6 kap. 4§ i dag är formulerad.

• För det andra styrs processen av talmannen, som kan ha personliga motiv för att inte utlösa nyvalshotet. Han vet att det är osäkert om han blir talman i nästa riksdag. Detta gör det lockande att fortsätta dricka kaffe under mycket lång tid. Ur talmannens synpunkt är nyval ingen attraktiv lösning, inte ens i en situation med negativa cykliska majoriteter.

Budgetprocessen är i jämförelse med regeringsbildningsprocessen ett under av effektivitet och tillförlitlighet. Varje parti har möjlighet att lägga sitt eget budgetförslag, som sedan elimineras stegvis i en serie omröstningar. I den sista och avgörande omröstningen ställs två budgetförslag mot varandra och det alternativ som får flest röster vinner. Praxis har varit att varje parti röstar på sin egen budget och därefter lägger ner sina röster. Det finns dock ingen tvingande regel om detta. Hösten 2014 röstade SD på Alliansens budget, vilket tvingade Socialdemokraterna att regera med ”fel” budget tills Decemberöverenskommelsen gjorde det möjligt att anta en rödgrön budget.

Mycket tyder på att Moderaternas budgetmotion i höst får stöd av KD och SD, vilket innebär att den i så fall får 154 röster. Ett budgetförslag som stöds av S, V, och MP skulle få 144 röster. Detta innebär i praktiken att Centern och Liberalerna avgör budgetomröstningen. Om de lägger ner sina röster, vilket de sagt att de ska göra, vinner Moderaternas budget. Men om C och L inte vill låta en budget som stöds av SD styra landet kan mittenblocket i stället rösta på de rödgrönas budget.

Min poäng är nu denna: Oavsett vilka låsningar som finns i kammaren kommer någon av de framlagda budgetförslagen att antas i den sista, avgörande omröstningen. I budgetomröstningen finns det alltså ingen risk att det uppstår en Condorcetsituation med negativa cykliska majoriteter. Ur rent pragmatisk synvinkel är reglerna som styr budgetomröstningen mer tillförlitliga än reglerna för att utse statsminister.

Eftersom regeringens viktigaste uppgift är att få igenom sin budget vore det rimligt att ändra regeringsformen så att regeringar kan bildas på samma sätt som riksdagen antar budgeten, dock med den skillnaden att regeringen bildas endast en gång efter varje val. I praktiken skulle detta innebära att varje parti får lägga en ”statsministermotion”. När det egna partiets motion (statsministerkandidat) eliminerats kan ett parti välja att stödja andra partiers statsministermotioner. I slutomgången ställs de två mest populära kandidaterna mot varandra.

Med nuvarande mandatfördelning skulle den föreslagna ändringen innebära att Ulf Kristersson med stor sannolikhet skulle möta Stefan Löfven i en slutomröstning, i vilken Centern och Liberalerna skulle tvingas välja sida. Oavsett hur de väljer kommer processen att komma till ett avslut på ett demokratiskt oklanderligt sätt. Om Centern och Liberalerna lägger ner sina röster vinner Kristersson, precis som i budgetomröstningen, men om de röstar mot Kristersson (som de nyligen gjorde) vinner Löfven.

Det verkar rimligt att det eller de partier som vinner budgetomröstningen även innehar regeringsmakten.

En ytterligare fördel med förslaget är att det ger mindre makt till talmannen, vilket är demokratisk lovvärt. Talmannen är inte inblandad i budgetförhandlingen, vilket är rimligt. Det är därför svårt att förklara varför talmannen ska ha inflytande över regeringsbildningen. Om partierna klarar att anta en budget utan talmannens hjälp (talmannens enda roll är att leda debatten och omröstningen) bör partierna även klara att bilda regering utan talmannens hjälp.

Förslaget behöver kombineras med regler för hur regeringar kan tvingas avgå. En möjlighet är att behålla ungefär de regler som gäller nu: 35 ledamöter kan framtvinga en misstroendevotering, men voteringen skulle därefter följa de nya reglerna för statsministeromröstningar.

Den huvudsakliga nackdelen med förslaget är att det kräver grundlagsändringar, vilket innebär att det tar några år att genomföra. Men till skillnad från amerikanska politiker har vi i Sverige en tämligen pragmatisk syn på grundlagen och är villiga att ändra den i takt med att verkligenheten förändras. Efter lotteririksdagen under sjuttiotalet minskades antalet ledamöter i kammaren från 350 till 349 ledamöter av pragmatiska skäl. För att undvika problemet ned negativa cykliska majoriteter behöver vi göra en liknande korrigering av 6 kap. 4§ i regeringsformen.