Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 02:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/rothstein-paradoxalt-nog-feltankarna-ratt/

DN Debatt Repliker

DN Debatt Repliker. ”Rothstein ger paradoxalt nog ’feltänkarna’ rätt”

SLUTREPLIK DN DEBATT 10/5.

Johan Alvehus: Bo Rothstein indikerar att vi är överens om problembeskrivningen, men kanske inte om lösningen. Jag håller med.

Rothstein lyfter fram den tämligen okontroversiella idén om att vetenskapliga argument ska vara tydliga och empiriskt relevanta; som Rothstein träffande uttrycker det, teorier får inte göras ”immuna mot att logik eller fakta kan tillåtas ’sparka bakut’”. Däremot är vi uppenbarligen inte överens om den andra delen av mitt argument här. Jag menar också att olika vetenskaper och vetenskapsgrenar har olika sätt att förhålla sig till vilken typ av argument som är bra eller dåliga och vad som utgör relevant empiri; Rothstein tycks mena att så inte är, eller bör vara, fallet.

Rothstein bjuder alltså här läsaren på en inblick i det vetenskapliga samtalet. De teoretiker han kritiserar och avfärdar som ”stor[a] franska ’feltänkare’” är naturligtvis inte generellt avförda från den vetenskapsteoretiska agendan. Att enkom lyssna på Rothstein här blir som att bara lyssna på pappa Johansson vid middagsgrälet och strunta i de andra rösterna. Vidare så finns det delar i Rothsteins argument som jag vill mena gör hans ståndpunkt problematisk.

• Rothstein ger till att börja med, och paradoxalt nog, ”feltänkarna” rätt. Även Rothstein hävdar ju att det inom forskningen skapas och återskapas enklaver av kunskap, ”paradigm”, och han beskriver mekanismer för detta i termer av hur bland annat vetenskapsteorier kan bidra till att legitimera sådana strukturer. Rothstein tycker sedan att denna situation är ett problem, vilket jag kan hålla med om. Men att det är problematiskt gör inte beskrivningen felaktig.

• En andra detalj är att Rothstein avfärdar sina tre stora ”feltänkare” med just vetenskapsteoretiskt grundade argument. Det kan alltså orimligen vara så att Rothstein menar att det är fel på alla vetenskapsteorier – bara på vissa. Att Rothstein har sina preferenser här är förstås i sin ordning, men det är alltså inte den enda ståndpunkten.

• Slutligen menar Rothstein att förklaringar med ”den magiska termen” strukturer inte fungerar. Som jag nyss visade använder Rothstein emellertid själv en strukturell förklaringsmodell. Jag får en känsla av att Rothstein i realiteten kritiserar dåliga strukturella förklaringar snarare än strukturella förklaringar i sig. Att dåliga förklaringar är dåliga, är vi nog överens om.

När det gäller konkreta förslag nämnde jag en uppfräschning inom vetenskapsteori för gymnasielärare och en duvning i vetenskapsteori för universitetsstuderande som en minimal start. Självklart kan detta utvidgas; mitt förslag var ju just ”minimalt”. Det är inte bara vetenskapsteorin och vetenskapsfilosofin som har viktiga saker att säga om forskningens teori och praktik, utan även områden som vetenskapssociologi och diskussioner om grupptänkande och kunskapsresistens är aktuella. Det finns många vägar att gå, flera är värda att utforska – det viktiga är att vi tillåts ”utveckla ett synsätt på kunskap som inte ’klipper banden’ mellan de kunskapsanspråk som görs och de förutsättningar under vilka de produceras”, som jag formulerade det.

Ett kanske viktigare tillägg till min debattartikel handlar om vikten av att också ta hänsyn till när forskare slutar debattera. Detta är särskilt intressant i klimatfrågan.

Ett kanske viktigare tillägg till min debattartikel handlar om vikten av att också ta hänsyn till när forskare slutar debattera. Detta är särskilt intressant i klimatfrågan, där en överväldigande majoritet av världens forskare är överens om att den globala uppvärmningen är verklig och att den är orsakad av mänsklig aktivitet. Om normaltillståndet i vetenskapen är samtal (och gräl) så är konsensus en väldigt stark indikation på att det inte finns så mycket kvar att gräla om. Klimatförnekarna – en lustig term förresten, de förnekar väl inte att vi har klimat? – tenderar dock att se detta inte som ett uttryck för konsensus utan som någon slags konspiration eller nedtystning. 

Jag säger bara: Lycka till med att konspirera på ett sådant sätt att tiotusen forskare säger sig vara överens! Konsensusståndpunkten är alltså en rimlig utgångspunkt givet det nuvarande kunskapsläget. Frågan om vetenskaplig dissensus är delikat, för självklart är det då och då så att den som ropar att kejsaren är naken har rätt (och vi gillar ju alla en underdog). Men att lyfta fram två sidor av samma mynt som vore de likvärdiga, när den ena sidan representerar en överväldigande konsensus, är i sig problematiskt och ett knepigt problem för bland annat journalister.

Jag och Rothstein är som synes ense i vissa frågor, oense i andra. Det finns också ytterligare frågor att hantera. Mitt centrala budskap är att vi börjar föra in denna typ av resonemang på agendan. Exakt vilken vetenskapsteori eller vetenskapsfilosofi eller annat som ska läsas är att betrakta som en fråga öppen för diskussion, samtal – eller gräl.