DN Debatt. ”S måste ta initiativ till en ny modern syn på vapenexport”

Saudiaffären har lett till en politisk brytpunkt för svensk vapenexportpolitik och har allvarligt skadat allmänhetens förtroende för ett av våra svåraste politiska områden. Sverige är världens största vapenexportör räknat per capita, och en bristande hantering får förödande konsekvenser. I det korta perspektivet är det nödvändigt att förstärka den parlamentariska kontrollen för svensk vapenexport. I det längre perspektivet krävs en ny och modern politisk helhetssyn på frågorna.

Den överdimensionerade svenska försvarsindustrin är ett arv från det kalla kriget. Som militärt alliansfritt land, klämt mellan stormaktsblocken, behövde Sverige säkra möjligheterna att självt producera och underhålla materiel till det svenska försvaret. Vi kunde bara lita på oss själva att i skarpa lägen få våra behov tillfredsställda.

Samtidigt var den svenska marknaden för liten för de mer komplicerade system som industrin behövde producera. En viss export blev nödvändig för att hålla utvecklingskostnader på rimliga nivåer. Ur den logiken skapades också en, vid internationell jämförelse, överdimensionerad vapenexportindustri.

Med insikt om vilka negativa konsekvenser som vapenexport kan ha utvecklade Sverige en stark lagstiftning, med i grunden ett förbud mot export. Undantag kunde bara ges till export till länder som inte var, eller riskerade hamna, i krig. Senare infördes också ett kriterium om respekt för mänskliga rättigheter. Endast vapen som utvecklats för svenskt försvar kunde få exporteras och utifrån säkerhetspolitiska skäl. Arbetstillfällen och ekonomi får inte utgöra skäl för export.

Trots en skarp lagstiftning har denna genom åren visat sig vara svår att följa, vilket vållat hård och berättigad kritik. Säkerhetspolitiska argument har motiverat export till länder som är i konflikt eller allvarligt kränker de mänskliga rättigheterna (MR). För MR-kriteriet har det skapats en praxis att det enbart ska gälla för vapen som kan användas direkt i MR-kränkningar, snarare än som en bedömning av mottagarlandets lämplighet.

Svenska jobb har också använts som motiv för svensk vapenexport, trots att detta strider mot regelverket. Ett aktuellt exempel på detta är statsminister Fredrik Reinfeldt, som motiverar fortsatt vapenexport till Saudiarabien med försvaret av svenska jobb.

Saudi-affären har satt problemen med svensk vapenexport i blixtbelysning. För svenska socialdemokrater är det nu dags att ta initiativ. Det är bra att Socialdemokraterna nu står bakom krav på skarpare regelverk, som ska försvåra export till icke-demokratier, men mer än detta behövs.

Ännu viktigare i det korta perspektivet är att stärka den parlamentariska kontrollen. Lagstiftarens intentioner måste följas. Bedömningar av enskilda ärenden får inte ske på ett sätt som gör att svenska vapen exporteras till diktaturer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

På längre sikt måste Socialdemokraterna därtill besvara frågan om – och på vilka grunder – som Sverige ska exportera vapen i framtiden. Det krävs ett nytt helhetsgrepp på politiken.

Det säkerhetspolitiska läget har förändrats på väsentliga punkter sedan det kalla kriget. Neutralitetspolitikens hårda kärna av exportargument – att säkra vår egen försörjning i händelse av avspärrning – upphörde redan i november 1989.

Sedan dess har också mycket annat hänt som förändrar villkoren för svensk vapenproduktion och vapenexport. Svensk militär alliansfrihet är fortsatt viktig, men är inte beroende av en stor egen försvarsindustri. Sverige har gått med i EU. Det internationella samarbetet har fördjupats och permanentats. Stora delar av den tidigare svenska försvarsindustrin är i dag utländsk ägd och svensk export bygger alltmer på importerade komponenter.

Socialdemokraterna behöver i denna nya tid ta fullt ansvar för vapenexportens konsekvenser, och med hållbara argument. Om vi fortsätter som nu, kommer kritiken att obönhörligt att växa både i partiet och i den allmänna opinionen. Redan i dag finns majoritet för totalförbud för svensk vapenexport i alla de fyra socialdemokratiska sidoorganisationerna.

En ny helhetssyn på svensk vapenindustri och svensk vapenexport måste rymma ett bättre ansvarstagande för att upprätthålla det nuvarande regelverket. Så länge Sverige exporterar vapen ska svenska vapen inte användas för att stärka diktaturer som grovt kränker mänskliga rättigheter.

En ny helhetssyn måste också rymma en ambition att successivt främja en övergång till civil produktion i svensk vapenindustri. Det är detta som bör stödjas, snarare än stora kontrakt utifrån en passerad säkerhetspolitisk logik, eller export till länder som använder vapnen på ett sätt som motverkar Sveriges utrikespolitiska mål.

Saudi-affären har allvarligt skadat förtroendet för svensk vapenexportpolitik. Medan Moderaterna nu ägnar sig åt att reda ut den härva man åstadkommit med regeringens hantering behöver vi socialdemokrater göra hemläxan för hur vi vill utforma politiken den dag vi kommer att ha det fulla ansvaret.

Vi behöver trovärdigt visa att vi står för en politik som innebär att nya avtal med diktaturer som Saudiarabien inte kommer att slutas efter 2014.

Magnus Nilsson, ordförande, Socialdemokratiska studentförbundet

Lena Sommerstad, ordförande, Socialdemokratiska kvinnoförbundet

Peter Weiderud, ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Gabriel Wikström, ordförande, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund