Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 10:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/sa-kan-arbetarkvinnors-laga-loner-hojas-till-mannens-niva/

DN Debatt

DN Debatt. ”Så kan arbetarkvinnors låga löner höjas till männens nivå”

Kvinnor dominerar inom exempelvis barn- och äldreomsorg och sjukvård där löne­läget är lägre än i till exempel gruvnäring, byggsektor och energisektor där männen dominerar, skriver Markus Kallifatides. Foto: Leif R Jansson/TT

DN DEBATT 2/4. Löneskillnaden mellan könen inom arbetarklassen förklaras inte av individuell lönediskriminering utan av att de branscher där kvinnor dominerar har ett lägre löneläge än branscher där män dominerar. I en ny rapport för fackförbunden i 6F visar jag på tre alternativa sätt att halvera eller utplåna löneskillnaderna mellan kvinnor och män, skriver Markus Kallifatides.

Rätta artikel

”Halva makten, hela lönen” var och är ett av de mer lakoniska slagorden för dem som kräver och verkar för jämställdhet mellan könen. Vare sig det ena eller det andra kan sägas vara uppnått i Sverige 2019. Dokumentationen av fakta på detta område är omfattande och goda intentioner och uttalade målsättningar finns det gott om. Landsorganisationen i Sverige satte 2016 upp ett mål för om att halvera löneskillnaden mellan kvinnor och män i LO-kollektivet inom tio år.

Fackförbunden i 6F har ett pågående projekt om den svenska lönebildningen. Utgångspunkterna för det utredningsprojektet är att lönebildningsmodellen som lades fast efter 90-talskrisen, med det så kallade ”märket” fastställt i förhandling mellan industrins parter bör problematiseras, ut såväl ett brett samhällsekonomiskt som ett jämställdhetsperspektiv. Jag fick i slutet av förra året ett uppdrag inom projektet att utreda olika vägar att nå jämställdhetsmålet som LO satt upp. Sedan tidigare är det väl känt att det målet inte ser ut att kunna nås med nuvarande utvecklingstendenser. Rapporten ”Vägar till jämställda löner i arbetarklassen” presenteras i dag och visar vilken slags löneförändringar som skulle behövas för att jämställdhets­målet skulle uppnås.

År 2017 var den genomsnittliga månadslönen på svensk arbetsmarknad 33 700 kronor. För kvinnor var genomsnittet 31 700 kronor och för män var det 35 700 kronor. I arbetaryrken och därmed den svenska arbetarklassen var den genomsnittliga månadslönen 25 528 kronor för kvinnor och 28 147 kronor för män. Arbetarkvinnors månadslön är alltså i genomsnitt cirka 91 procent av arbetarmäns månadslön – en löneskillnad mellan könen på 9 procentenheter.

Hinder finns också i några av de invanda tanke- och känslomönstren bland arbetsmarknadens parter och inom etablissemanget på lönebildningens område.

Löneskillnaden mellan könen inom arbetarklassen förklaras inte av individuell och i så fall olaglig lönediskriminering, utan av att kvinnor dominerar inom exempelvis barn- och äldreomsorg och sjukvård där löneläget är lägre än i till exempel gruvnäring, byggsektor och energisektor där männen dominerar stort i antal. Den kollektiva värdediskriminering som dessa grupper av kvinnor utsätts för är till att börja med legaliserad. Vidare är det för mig omöjligt att inte se också ett betydande mått av – patriarkalt och kapitalistiskt – motstånd i det svenska samhället mot att göra någonting åt denna värdediskriminering.

I rapporten redovisas tre alternativa sätt att nå LO:s målsättning om halvering respektive en konventionellt feministiskt motiverad utplåning av löneskillnaderna mellan kvinnor och män i den svenska arbetarklassen:

1 Ett låglönelyft i kronor kombinerat med procentuellt lönepåslag för övriga grupper över en tioårsperiod. Under en brytpunkt på 28 000 kronor i månadslön ges löntagaren ett lönepåslag i kronor. Brytpunkten är strategiskt fastställd för att inkludera den största kvinnodominerade yrkesgruppen, nämligen undersköterskor.

2 Ett ”avtrappat” kronpåslag för alla – mest i kronor till dem med lägst lön. Löntagarna indelas i sex lönegrupper och varje lönegrupp ges lönepåslag i kronor över tio år. Den individ som ”hoppar” upp från en lönegrupp till en annan från ett år till ett annat för alltså ett lägre lönepåslag efter ”hoppet”. Det är alltså inte fråga om att yrkesgrupper som i dag har lägst lön skulle springa förbi de grupper som i dag har högst lön.

3 Ett ”riktat” lönelyft till 16 kvinnodominerade yrkesgrupper. Utifrån lönestatistik har jag valt ut bland andra grupperna barnskötare, undersköterskor, personliga assistenter, städare och restaurang- och köksbiträden. Dessa grupper får i denna lönebildningsmodell ett högre procentuellt lönepåslag än alla andra grupper under en tioårsperiod.

I rapporten redovisar jag flera olika exempel på var och en av dessa modeller.

• Beräkningarna visar att ekonomisk jämställdhet mellan könen inom den svenska arbetarklassen kan nås exempelvis genom ett brett låglönelyft på 2 100 kronor över tio år för dem med under 28 000 kronor i månadslön och 2 procent per år för alla andra. Men såväl ett ”avtrappat” lönepåslag i kronor som ett ”riktat” lönelyft för utvalda yrken, de flesta i vård och omsorg, är betydligt resurseffektivare sätt att åstadkomma jämställdhet vad gäller lön i den svenska arbetsklassen än den modell som hittills prövats, nämligen varianter av låglönelyft i kronor kombinerat med procentpåslag för övriga (väg 1).

• Ett avtrappat lönepåslag i kronor (väg 2) som ger oss jämställda löner i LO-kollektivet om tio år ser ut så att alla under 28 000 kronor i månadslön får 1 500 kronor mer i månaden, de under 29 000 får 1 250 kronor, de under 30 000 får 1 000 kronor, de under 31 000 får 750 kronor, de under 32 000 kronor får 500 kronor och de med de högsta lönerna får 250 kronor. Denna ”avtrappade” väg till jämställda löner ”kostar” cirka 80 miljarder mindre i lönekostnadsökning än det bredare låglönelyftet i kronor.

• Ett ”riktat” lönelyft i procent för 16 kvinnodominerade yrkesgrupper (väg 3) som ger jämställda löner inom tio år; de 16 yrkena får 5 procent i löneökning i fem år, därefter 4 procent påslag i fem år, samtidigt som alla andra grupper får 2 procent över tioårsperioden. Ett sådant lönelyft ”kostar” cirka 40 miljarder mer än det avtrappade lönelyftet, men är alltså också betydligt ”billigare” än löneökningsmodeller enligt väg 1.

Lars Calmfors har i en tidigare rapport i samma lönebildningsprojekt pekat på den stora utmaning som ligger framför oss när det gäller att försörja den offentliga sektorns välfärd och de hemmamarknadsorienterade företagen med kompetent personal och har problematiserat industrimärket i detta perspektiv.

Jag anlägger här ett jämställdhetsperspektiv på lönebildningen. Industrins märke som det sätts i dag genom procent innebär att de med högre lön får högre löneökningar i kronor än de med låg lön. Det är naturligtvis en ohållbar väg för att nå jämställda löner. Ska jämställda löner uppnås krävs omfördelning av löneutrymme från män till kvinnor. Min rapport pekar ut ett antal olika vägar att göra detta.

Det blir mycket spännande att följa om LO och dess motparter på den svenska arbetsmarknaden förmår att jämna ut löneskillnaden mellan könen inom arbetarklassen. Samtidigt som rapporten pekar ut flera vägar att göra detta, så antyds att hinder finns också i några av de invanda tanke- och känslomönstren bland arbetsmarknadens parter och inom etablissemanget på lönebildningens område.

De nu rådande omständigheterna – akut brist på personal i vården och omsorgen och den ekonomiska ojämlikhetens utbredning som alltmer självklar förklaring till vårt bekymmersamma politiska landskap – borde vara god jordmån för en avgörande dödsstöt mot den ekonomiska ojämställdheten i Sverige. Det stora hindret, naturligtvis, är inte ”gubbarna” i LO.

De stora hindren är ”gubbarna” i Almega, nyliberalerna i den svenska borgerligheten, i partipolitiken anförda av kvinnor som kallar sig feminister, och den med finansdepartementet sammanvuxna socialdemokratins kvardröjande motvilja mot att bryta upp det finanspolitiska ramverket och expandera välfärden genom att anställa fler och höja lönerna för de hundratusentals kvinnor som utbildar, vårdar och sörjer för våra mest mänskliga behov när vi föds, är sjuka och när vi dör.