Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 04:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/sa-kan-sverige-skarpa-kampen-mot-antisemitismen/

DN Debatt

DN Debatt. ”Så kan Sverige skärpa kampen mot antisemitismen”

Frågorna om antisemitism måste hanteras aktivt, så att regeringens senaste utspel, fastän välkommet, inte reduceras till en papperstiger, skriver Ulf Bjereld och Thomas Hammarberg.
Frågorna om antisemitism måste hanteras aktivt, så att regeringens senaste utspel, fastän välkommet, inte reduceras till en papperstiger, skriver Ulf Bjereld och Thomas Hammarberg. Foto: Hossein Salmanzadeh/TT och Henrik Montgomery/TT

DN DEBATT 27/1. Kampen mot antisemitism är av största vikt, särskilt för alla som önskar fred i Israel och Palestina. Men antisemitismen är alltför komplex och föränderlig för att enkelt låta sig sammanfattas. Därför bör Sverige gå längre och på eget bevåg introducera ytterligare definitioner för att skärpa kampen mot antisemitismen, skriver Ulf Bjereld och Thomas Hammarberg.

International holocaust remembrance alliance (IHRA) grundades år 1998 av Göran Persson som ett initiativ för att minnas Förintelsens offer. År 2016 tog IHRA fram en arbetsdefinition av antisemitism, med en påföljande lista på elva exempel som ”kan tjäna som illustrationer för att vägleda IHRA i dess arbete”.

Definitionen är övergripande och kan visserligen kritiseras för att vara alltför oprecis, men tjänar ändå som en plattform för ett fortsatt arbete mot antisemitism. En preliminär gemensam problembeskrivning av antisemitismen har redan börjat ta form i och med den anslutning till IHRA:s definition som markerats från flera länder. Stats­minister Stefan Löfven skriver (21/1) i den israeliska tidningen Yedioth Aharonot att den svenska regeringen nu ställer sig bakom inte bara IHRA:s definition utan också den påföljande lista med exempel som presenteras i samma dokument.

Ett par av dessa exempel på anti­semitism har i nuvarande formulering väckt följdfrågor. En sådan handlar om kritik mot israeliska myndigheter, till exempel i fråga om ockupationspolitiken. Sådan kritik kan förstås inte i sig betecknas som antisemitisk.

De exempel som berör Israel kräver en utvecklad förståelse för dynamiken mellan antisemitism, staten Israel samt människor med judisk bakgrund eller tro. De berörda exemplen, såsom att det kan vara antisemitism att rikta kritik mot Israels politik utan att kritisera även andra länder på motsvarande sätt, har i andra sammanhang lästs som munkavlar på kritiken mot de brott mot palestiniernas mänskliga rättigheter som israeliska regeringar har begått under många decennier.

Israel utgör en livsviktig tillflyktsort för judar som under lång tid flytt antisemitismen i främst Europa och Mellanöstern. Ingenting som Israels olika regeringar tagit sig för genom åren kan utradera själva statens rätt att existera.

Men IHRA:s punkter om Israel är inte självständiga definitioner av anti­semitism utan måste ställas i relation till IHRA:s huvudsakliga definition: Huruvida uttalandena görs utifrån en viss uppfattning om judar i allmänhet.

En skarp åtskillnad måste göras mellan oacceptabelt hat mot judar och en legitim kritik mot staten Israel. Exemplens syfte är inte att peka ut och tysta kritik mot staten Israel, utan att motverka att denna stat görs till slagträ mot judar. En så viktig fråga som kamp mot antisemitism får heller inte beslagtas av krafter vars enda syfte är att främja en olaglig ockupationspolitik. Israel utgör en livsviktig tillflykts­ort för judar som under lång tid flytt antisemitismen i främst Europa och Mellanöstern. Ingenting som Israels olika regeringar tagit sig för genom åren kan utradera själva statens rätt att existera. Likaså har Israel samma rätt till nationell säkerhet som Palestina har till nationellt självbestämmande. Folkrätt och mänskliga rättigheter gäller för båda stater, men bryts i dagsläget också av båda staterna.

Kampen mot antisemitism är av största vikt för alla demokrater, men särskilt för alla som önskar fred i Israel och Palestina. Men antisemitismen är alltför komplex och föränderlig för att enkelt låta sig sammanfattas. 

Därför bör Sverige gå längre och på eget bevåg introducera ytterligare definitioner som kan bidra till att skärpa kampen mot antisemitism i dag:

1Antisemitism kan vara politiska ställningstaganden eller en retorik som inte tar hänsyn till Europas historiska skuld till judarna, eller en likgiltighet inför om judar skadas, just i kraft av deras judiska tillhörighet, av dessa ställningstaganden. Utbredd likgiltighet inför en utsatt grupps situation kan vara minst lika förödande som aktivt hat hos några få.

2 Antisemitism kan visa sig i tolerans för och samarbete med öppna antisemiter, särskilt i kombination med en intolerans mot och vägran att samarbeta med dem som försöker att lyfta frågor om antisemitism. Detta är särskilt viktigt att komma ihåg inom de rörelser som i solidaritet med Palestina protesterar mot Israels brott mot folkrätten.

3 Antisemitism kan vara en process där judar ömsom skiljs från en tänkt ”världsjudendom”, ömsom förknippas med den, på ett sådant sätt att det görs legitimt att avkräva dem ständiga ställningstaganden om lojalitet som aldrig hade avkrävts andra jämförbara grupper. Exempelvis om nationstill­hörighet, Israels agerande, att skriva under på sekulära kulturella värden etcetera. Här kan man skönja spår av ett mycket gammalt kristet idéarv i västerlandet, om att just judar måste förmås att välja mellan ”ont” och ”gott”.

4 Genom kraften i sociala medier kan hatet bli mer subtilt utan att tappa i effektivitet. Antisemitisk aktivism på nätet kan vara så enkel som att peka ut någon som jude genom koder såsom tre parenteser runt namn som påstås ha judiska kopplingar. En sådan uthängning skapar en fientlig situation i onlinemiljön för enskilda människor. Antisemitism i vår medialiserade tid kan till och med vara helt igenom opersonlig. Då visar den sig i intensiteten på medie­dreven eller i kvantiteten elaka kommentarer som drabbar enskilda personer som uppfattas som judiska, fastän ingen enskild kommentar kan utpekas som antisemitisk.

5 Antisemitism måste slutligen förstås inte bara som uppkomna attityder hos en enskild, extrem individ. Det finns en fara med metaforer om antisemitism såsom enbart ett irrationellt hat, ett tankegift eller en sjukdom att rensa ut genom exempelvis utbildning. Det skapar intrycket att antisemitism är en främmande, radikal ideologi som utifrån angriper en annars frisk samhällskropp. Men antisemitismen har existerat genom hela västerlandets historia. Förföljelser av judar är väl­dokumenterade sedan romarriket och framåt. Att beskriva detta som något annat än ett inneboende problem vore att implicit friskriva sig från den roll som antisemitismen spelat i västerlandets historia.

Med dessa punkter i åtanke bör det också konstateras att dessa frågor även måste hanteras aktivt, så att regeringens senaste utspel, fastän välkommet, inte reduceras till en papperstiger. Om man inte arbetar fortlöpande och självkritiskt med frågor av denna natur så spelar det i slutänden mindre roll vilka dokument som har undertecknats.