Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Så kunde S göra upp med de borgerliga om nittiotalskrisen”

Att Socialdemokraterna kunnat göra upp med de borgerliga om ekonomin borde finnas i deras bakgrundstänkade i dagarnas regeringssamtal, skriver Olle Wästberg. Bilden från presskonferensen i september 1992 då Olof Johansson (C), Bengt Westerberg (FP), Carl Bildt (M) och Ingvar Carlsson (S) presenterar det framförhandlade krispaktetet.
Att Socialdemokraterna kunnat göra upp med de borgerliga om ekonomin borde finnas i deras bakgrundstänkade i dagarnas regeringssamtal, skriver Olle Wästberg. Bilden från presskonferensen i september 1992 då Olof Johansson (C), Bengt Westerberg (FP), Carl Bildt (M) och Ingvar Carlsson (S) presenterar det framförhandlade krispaktetet. Foto: Björn Lundberg/TT

DN DEBATT 4/10. År 1992 gjorde Socialdemokraterna, ledda av Ingvar Carlsson, upp med den borgerliga regeringen om ett omfattande besparingsprogram för att lösa nittiotalskrisen. För Sveriges skull, men också för att hålla Ny Demokrati borta från inflytande. Det är visserligen 26 år sedan, men de visade att det kan vara rimligt att göra upp, skriver Olle Wästberg.

VAL 2018

Sedan den allmänna rösträtten infördes har Sverige haft minoritetsregeringar tre fjärdedelar av tiden. Det innebär att regeringarna tvingats ha stöd av andra riksdagspartier för att få igenom sina förslag.

En av efterkrigstidens djupaste kriser var i början av 1990-talet. Tre viktiga uppgörelser 1992 mellan den borgerliga regeringen och den socialdemokratiska oppositionen spelade en huvudroll för att vända den ekonomiska utvecklingen och senare föra Sverige tillbaka till ekonomisk tillväxt. Uppgörelserna rörde statsutgifter, socialförsäkringssystem, skatter, banker.

Situationen har likheter med vad som nu utspelas i regeringsförhandlingarna. Dessutom måste vi räkna med en ny djup finanskris inom några år. Det kommer då att krävas att relationerna mellan regering – oavsett hur den än är sammansatt – och opposition är sådana att långsiktiga beslut kan träffas i stor enighet. Den internationella trovärdigheten för Sveriges finansiella stabilitet bygger på att enigheten är stor.

Kontakterna mellan den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna bidrog till att riva vallarna i svensk politik. Även efter krisuppgörelserna sa Carl Bildt att ”vi kommer att sträva efter att resonera med Social­demokraterna”.

Det finns en hel del att lära av 1992 års uppgörelser mellan Bildt-regeringen och Socialdemokraterna.

År 1992 var jag statssekreterare i Finansdepartementet. När krisen kulminerade i slutet av sommaren 1992 tog vi fram ett program för att dels minska budgetunderskottet – som var på väg över 150 miljarder – och dels öka Sveriges internationella trovärdighet så att vi skulle kunna fortsätta låna pengar.

Valutautflödet från Sverige var stort och hotade den svenska kronans ställning; detta var i en tid då den svenska kronkursen var bunden. Skulle vi tvingas släppa kronan fri skulle det vara en signal om ekonomiskt misslyckande och minska Sveriges ekonomiska kraft. Dessutom fanns det risk att inflationen då skulle öka. Sverige hade under efterkrigstiden devalverat kronan åtta gånger. När nu förtroendet för kronan på nytt började svaja krävdes det att den som gjorde affärer med Sverige hade valutans värde garanterat, vilket ökade kostnaderna för handeln. Detta gjorde att regeringen och Riksbanken tog kampen för kronan. En dag höjde ju Riksbanken räntan till 500 procent vilket var en stark signal om allvaret i situationen.

Krisen hade startat under den socialdemokratiska regeringen, redan i slutet av 1980-talet. BNP sjönk tre år i rad. Företagen blev allt hårdare belånade, räntorna steg och flera banker var på väg mot konkurs.

Regeringen var överens om att genomföra ett omfattande besparingsprogram. Bildt-regeringen var en minoritetsregering med Ny Demokrati som vågmästarparti. NyD var liksom Sverigedemokraterna ett högerpopulistiskt parti, men utan samma nazistiska historia.

Dock hade moderata företrädare diskreta kontakter med NyD och de flesta av regeringens förslag gick igenom med hjälp av dem. Moderaternas utgångspunkt 1992 var att regeringen skulle lägga sitt stora besparingsförslag och att man sedan med hjälp av NyD skulle få igenom det i riksdagen. I motsats till för Carl Bildt och Alf Svensson var det otänkbart för Bengt Westerberg att genomdriva igenom betydande minskningar i välfärden med Ny Demokratis stöd. Folkpartiet hotade lämna regeringen om den inte försökte nå en överenskommelse med socialdemokraterna.

Carl Bildt accepterade detta, ringde Ingvar Carlsson och ett arbete för att förbereda en uppgörelse började. En arbetsgrupp bildades där Carl B Hamilton (riksdagsledamot för FP) och jag själv representerade regeringen, Jan O Karlsson och Leif Pagrotsky Socialdemokraterna. Vi ägnade tid åt att gå igenom sakläget och tänkbara åtgärder.

Vi var självfallet inte överens om allting, men det faktum att vi kunde få en gemensam, faktabaserad, verklighetsbild gav grund för den senare uppgörelsen. Det spelade säkert också roll att jag själv sedan länge var god vän med Jan O Karlsson och kände Leif Pagrotsky väl. Det gjorde att det fanns ett nödvändigt förtroende oss emellan.

Med vårt underlag och efter en föredragning av riksbankschefen Bengt Dennis satte sig sedan partiledarna och finansministern i Rosenbad och förhandlade fram en uppgörelse. Att göra upp med Socialdemokraterna var föga populärt hos en del moderater. När den socialdemokratiska delegationen kom upp till Rosenbad hade Carl Bildts medarbetare satt upp en skylt i sin korridor: ”Sossefri zon”.

Uppgörelsen innehöll bland annat betydande nedskärningar i sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringar, slopade semesterdagar, karensdag i sjukförsäkringen, höjd pensionsålder, minskade subventioner till bostadsbyggandet. Det var självfallet allvarligt, men alternativen var än värre – ännu större arbetslöshet, minskad export, stor inflation.

1992 var alltså Socialdemokraterna, ledda av Ingvar Carlsson, beredda att göra upp med den borgerliga regeringen. Främst för Sveriges skull, men också för att hålla Ny Demokrati borta från inflytande.

Det är visserligen 26 år sedan de stora överenskommelserna mellan den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna träffades, men de visade att det kan vara rimligt att göra upp. För Sveriges framtid var uppgörelserna viktiga och när Ingvar Carlsson efter valet två år senare tog över baserades den nya regeringens politik på det besparingsprogram man varit överens om – även om den socialdemokratiska regeringen naturligtvis lade till höjda skatter.

Kontakterna mellan den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna bidrog till att riva vallarna i svensk politik. Även efter krisuppgörelserna sa Carl Bildt att ”vi kommer att sträva efter att resonera med Socialdemokraterna”. Centerpartiet gjorde efter valet 1994 upp med den socialdemokratiska regeringen, fick sätta in representanter i regeringskansliet som kunde de följa och påverka budgetprocessen, vilket gjorde det möjligt för den socialdemokratiska minoritetsregeringen att få igenom sin budget.

Uppgörelserna 1992 ledde till ett ökat internationellt ekonomiskt förtroende för Sverige. Det är viktigt att nu tänka på med tanke på risken för en ekonomisk kris de närmaste åren. Dessutom stärkte uppgörelserna bilden av Sverige som ett land med en tradition av kompromiss.

Att göra upp med andra trots att man inte sitter i regeringen är alltså ingenting historiskt främmande för Socialdemokraterna. Att Socialdemokraterna kunnat göra upp med de borgerliga om ekonomin borde finnas i deras bakgrundstänkande i dagarnas regeringssamtal.

DN Debatt.4 oktober 2018

Debattartikel

Olle Wästberg, statssekreterare (FP) i finansdepartementet 1991-93, ordförande för 2014 års demokratiutredning:
”Så kunde S göra upp med de borgerliga om nittiotalskrisen”

Repliker

Leif Pagrotsky (S), fd krisförhandlare:
”Lärdomen är att högerpopulistiskt stöd inte är hållbart”

Johan Lönnroth, fd vice ordförande, riksdagsledamot och budgetförhandlare för Vänsterpartiet och Jonas Olofsson, fd ekonom vid Vänsterpartiets riksdagskansli:
”V:s betydelse för återhämtningen efter nittiotalskrisen förtigs”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.