Bo Rothstein: ”Så lade forskarsamhället grunden för Trumpismen” - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Så lade forskarsamhället grunden för Trumpismen”

Det är en märklig tid att vara forskare i. Nästan vilka kolleger man än talar med såväl i Sverige som utomlands så hamnar samtalet mycket snabbt på en fråga – Donald Trump, skriver Bo Rothstein.
Det är en märklig tid att vara forskare i. Nästan vilka kolleger man än talar med såväl i Sverige som utomlands så hamnar samtalet mycket snabbt på en fråga – Donald Trump, skriver Bo Rothstein. Foto: Evan Vucci/AP

DN DEBATT 13/4. Kunskapsrelativism, identitetshysteri och politisk cynism driven av ekonomiskt tänkande har skapat en häxbrygd som verkar som ett gift i samhällskroppen. De budskap som Trump och hans likar torgför har därför kunnat vinna brett gehör. Den akademiska världens klagosång är berättigad, men man borde börja med att syna sig själva, skriver Bo Rothstein.

Det är en märklig tid att vara forskare i. Nästan vilka kolleger man än talar med såväl i Sverige som utomlands så hamnar samtalet mycket snabbt på en fråga – Donald Trump. I långa stycken verkar forskarsamhället befinna sig i något slags chocktillstånd. Hur kunde detta hända i landet med de allra främsta universiteten och, om man till exempel ser till andelen Nobelpris, de absolut främsta forskarna i världen?

Trump och hans administration, säger man, står för allt det som är raka motsatsen till en politik på forskningens, eller om man vill vara mera högtidlig, upplysningens grund. Ideologiska rallarsvingar i stället för sakargument. Presentation av så kallade ”alternativa fakta” i stället för sanningsenlighet. Ovilja att ta till sig och i vissa stycken ren fientlighet gentemot även synnerligen etablerade och säkerställda forskningsresultat inom viktiga områden som klimat och hälsa. Inskränkt nationalism i stället för öppenhet mot omvärlden.

Inom utrikespolitiken har Trumpadministrationen i långa stycken gjort sig av med den under lång tid uppbyggda kompetens som funnits i USA:s utrikesförvaltning. Listan kan göras lång och klagosångerna hörs inte minst från etablerade vetenskapssamfund och ansedda vetenskapliga tidskrifter i USA.

Jag instämmer i allt väsentligt i denna kritik mot Donald Trump men vill lyfta fram att forskarsamhället i långa stycken varit med på noterna och alls icke är så oskyldigt som man nu hävdar. I stället vill jag peka på att man nu faktiskt får skörda vad man sått.

Jag instämmer i allt väsentligt i denna kritik mot Donald Trump men vill lyfta fram att forskarsamhället i långa stycken varit med på noterna och alls icke är så oskyldigt som man nu hävdar. I stället vill jag peka på att man nu faktiskt får skörda vad man sått. Låt mig ge tre exempel:

1

”Public choice”. En väsentlig kritik av Trump, bland annat från ekonomipristagaren Paul Krugman, har varit att han inte alls är intresserad av att verka för det allmänna eller ens flertalets bästa, utan i huvudsak sökt den politiska makten för att skydda och utöka sina egna affärsintressen. Det är det snöda egenintresset som styr hans agenda, inte vad som är gott för landet eller världen. Detta är emellertid den bild av personer i offentlig ställning som under lång tid varit grundtemat inom en stark forskningsinriktning som haft genomslag främst inom nationalekonomi men också inom statsvetenskap och som på engelska går under beteckningen ”public choice”.

Huvudidén inom denna teori, även den belönad med ekonomipriset, är just att vi skall utgå från att aktörer i offentlig ställning, såväl valda politiker som tjänstemän, inte alls verkar för några högre ideal eller etik. I stället är utgångspunkten att politiker och offentliga tjänstemän enbart önskar gynna sig själva på samma sätt som marknadens aktörer försöker berika sig.

De principer som till exempel återfinns i den svenska grundlagen om vikten av att de som utövar offentliga uppgifter iakttar principer som opartiskhet, saklighet och likabehandling är enligt denna teori bara nys. Med valet av Trump har forskarna inom ”public choice”-skolan fått kan man säga sin idealtypiska politiker. Så, varför beklaga sig, detta är vad forskarna inom denna inriktning tutat i generationer av ekonomi- och statsvetarstudenter.

2

Postmodernism. En annan mycket vanlig kritik av Trump och hans medarbetare är att man satt i system att bortse från etablerade fakta och dessutom ofta farit med osanning. Enligt en sammanställning i New York Times hade Trump under sina första tio månader producerat 103 uppenbara osanningar. Det är uppenbart att det enligt Trump egentligen inte existerar något som kan anses vara sant utan att allt är en fråga om tolkning och perspektiv.

Även detta synsätt har emellertid under de senaste decennierna haft ett starkt genomslag inom stora delar av den akademiska forskningen, främst inom humaniora men även inom delar av samhällsvetenskapen. Inriktning, som går under beteckningen postmodernism har just som utgångspunkt att det inte kan finnas något som är sant eller vetenskapligt belagt utan att vad som anses som sant avgörs av etablerade maktförhållanden. Det finns inte heller enligt postmodernismen någon egentlig skillnad mellan den kunskap som produceras med vetenskapliga metoder och den som styrs av våra ideologiska uppfattningar eller personliga erfarenheter. När Trump och hans anhängare hävdar att de bygger sina ställningstaganden på ”alternativa fakta” så har detta en tydlig koppling till den postmodernism som fått ett tungt genomslag inom främst humaniora.

3

Identitetspolitik. En tredje kritikpunkt mot Trump handlar om hans etnofobi och drag mot rasism. Ett tydligt uttryck fick detta när Trump avfärdade ett utslag av en federal domare rörande ett av hans företag eftersom domaren ifråga var av mexikanskt ursprung. Trump menade att domaren ifråga, som för övrigt är född och uppvuxen i USA, inte kunde vara opartisk i ett mål som rörde Trump eftersom han i sin valkampanj utlovade att bygga en mur mot just Mexiko.

Denna tankefigur, att vi är fastlåsta i våra etniska eller andra identiteter och inte när vi utövar en offentlig uppgift har förmåga att bedöma en person med en annan identitet opartiskt, har emellertid haft ett tungt genomslag inom stora delar av den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen.

En av fixstjärnorna inom denna inriktning, den feministiska filosofen Iris Marion Young, har till exempel i denna sak hävdat att principen om opartiskhet är en fiktion och att personer med olika identiteter (till exempel kön, etnicitet och sexuell läggning) inte kan göra opartiska bedömningar av varandras frågor. Igen kan vi konstatera att Trump avfärdande av domaren på grund av hans etnicitet har ett tydligt stöd inom en betydande och stark forskningsinriktning.

Med detta vill jag inte hävda att Trump själv skulle ha läst och tagit intryck av dessa tre forskningsinriktningar för att hitta stöd för sin politik. Det förefaller tvärtom osannolikt att han ens skulle känna till dem. Det som i stället måste förklaras är varför en person med det Trump budskap har kunnat vinna ett så pass stort stöd i ett demokratiskt val i ett av världens mest utvecklade länder. 

Min tankegång bygger på att vad som sker inom forskarvärlden påverkar samhällsklimatet, inte minst genom att dess teorier och ansatser kommer att påverka vad som sker i skolorna och vad som sägs i den offentliga debatten. Kunskapsrelativism, identitetshysteri och av ekonomiskt tänkande driven politisk cynism har tillsammans blivit en häxbrygd som verkar som ett gift i samhällskroppen som gjort att det budskap som Trump och hans likar torgför kunnat vinna ett brett gehör. Den akademiska världens klagosång gentemot Trump är berättigad, men man borde i anständighetens namn börja med att syna sin egen verksamhet.

DN Debatt.13 april 2018

Debattartikel

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap:
”Så lade forskarsamhället grunden för Trumpismen”


Repliker
Henrik Arnstad:
”Nödvändigt att stå upp för humanvetenskaperna” 

Slutreplik från Bo Rothstein:
”Något av det mest bisarra jag läst”

Läs fler artiklar på DN Debatt

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.