Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-13 23:44 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/samhallsvetarna-ser-inte-allvaret-i-demokratins-kris/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Samhällsvetarna ser inte allvaret i demokratins kris”

Utvecklingen i USA liksom många delar i Europa är minst sagt allvarlig där ledare som till exempel Trump (bilden), Orbán och Duda styr på ett sätt som den fria världen inte upplevt sedan trettiotalet, skriver Sten Widmalm.
Utvecklingen i USA liksom många delar i Europa är minst sagt allvarlig där ledare som till exempel Trump (bilden), Orbán och Duda styr på ett sätt som den fria världen inte upplevt sedan trettiotalet, skriver Sten Widmalm. Other: Jonathan Ernst/TT

Stödet för populistiska och extremistiska rörelser ökar och i många länder går utvecklingen i helt fel riktning. Forskning visar också att dramatiskt växande samhällsklyftor motverkar demokrati. Trots alla orostecken tycks allt för få samhällsvetare inse hur allvarligt läget är, skriver Sten Widmalm, professor i statskunskap, Uppsala universitet.

Är det inte konstigt att tidens alla politiska orostecken inte ännu utmynnat i någon motsvarighet till de internationella klimatkonferenserna? Samhällsvetare säger sig oroas av demokratiutvecklingen i världen i dag, men de anser inte att det råder kris. Trots att demokratiutmaningarna bara tycks bli fler?

Stödet för populistiska och extremistiska rörelser ökar. Utvecklingen i USA liksom många delar i Europa är minst sagt allvarlig där ledare som till exempel Trump, Orbán och Duda styr på ett sätt som den fria världen inte upplevt sedan trettiotalet. Visegrádländernas motstånd mot en solidarisk hantering av flykting- och migrationsfrågorna, samt EU:s ekonomiska politik, trycker fram antidemokratiska värderingar och rörelser i hela Europa. Forskning visar tydligt att rättvisefrågor är viktiga för styrande organs legitimitet, och att dramatiskt växande samhällsklyftor motverkar demokrati. Men det är inte många samhällsvetare som drar i larmsnöret för det.

Även i Sydasien går utvecklingen i helt fel riktning. I Indien, världens folkrikaste demokrati, har de demokratiska fri- och rättigheterna beskurits rejält av premiärminister Narendra Modi sedan 2014. I grannländerna likaså. Utöver detta tycks demokratin hänga på en skör tråd i flera länder i Afrika och Sydamerika, och de som tillhört Sovjetunionen. Ryssland och Kina har etablerat sig som auktoritära ”förebilder”, och 2015 tvättades ordet ”demokrati” nästan helt bort från FN:s Agenda 2030.

Det tycks vara så att demokratiutvecklingen i världen går i en riktning, medan alltför många samhällsvetare tycks titta i en helt annan.

Därför är det förvånande när forskare från stora forskningsorganisationer och universitet proklamerar att tillgängliga ”data” inte ger stöd för slutsatsen att demokrati i det globala perspektivet befinner sig i kris (exempelvis Sverigebaserade Idea och V-Dem). Inte heller bland samhällsvetare med inriktning mot mer kvalitativt orienterade studier där faror med populism och extremism ändå diskuteras, tycks det finnas någon utbredd oro. Varnande fingrar höjs – men inte mycket mer.

Hur ska detta ska tolkas? Oroas vi av nyhetsmedierna i onödan? En annan slutsats är att allt för få samhällsvetare insett hur allvarligt läget är. Om det stämmer så måste vi ställa frågan hur vi hamnade i ett så farligt läge. Tre relevanta problemområden pekas ut i forskningen om samhällsvetenskaplig forskning.

 

1

Socialkonstruktivistiskt orienterade kritiker – de som betonar att ”verklighetsbeskrivningar” skapas av individers subjektiva uppfattningar – hävdar att kvantitativa mätningar av demokrati är förledande. De säger ibland mer om ”experterna” som poängsätter länderna än hur det är ställt med länderna som rankas (se till exempel Sarah Sunn Bushs artikel ”The Politics of Rating Freedom” i Perspectives on Politics). Många rankingar missbrukas dessutom då användare inte förstår vad måtten mäter. Av sådana skäl kan demokratimätare se ut som att de säger ”full” när tanken i själva verket närmar sig ”tom.”

 

2

Men får vi bättre hjälp av forskarna som använder mer av djupbeskrivande, kvalitativa, metoder? De kritiseras ofta får att de förlorat sig i just den socialkonstruktivistiska fåran. Den som intar ståndpunkten att verkligheten inte kan beskrivas eller förmedlas blir ju rätt ointressant om vi intresserar oss för ett lands eller en världsdels regimutveckling. Emellertid kanske det inte är de extrema formerna av socialkonstruktivism som är det allvarligaste problemet. Ett mer utbrett problem tyck snarats vara samhällsvetare använder sig av ett språkbruk som ofta är onödigt komplicerat. Herbert Tingsten pläderade för en debatt som avmystifierade centrala problem. Alltför många samhällsvetare, oavsett metodpreferens, tycks just nu bidra till motsatsen. Det för oss in på det tredje området som handlar om forskningspolitiska incitamentsstrukturer.

 

3

I dag står rankingar och bibliometriska mätmetoder i centrum då framgångsrika forskningsmiljöer ska identifieras och beskrivas. Forskare belönas främst av mängden artiklar de skriver och var de publiceras. Detta leder tyvärr till en hel del konformism eller olika slags slagsidor där forskare till exempel i mycket liten utsträckning publicerar nollresultat. Även detta kan hämma demokratiinsikterna. Och framför allt leder till ett slags specialisering som hämmar kommunikation och spridning av värdefulla forskningsresultat.

Forskarna Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen pekar i sin nyutkomna bok ”Return to Meaning” (Oxford University Press) ut dessa senare nämnda problem som särskilt allvarliga för samhällsvetenskapen i dag. Kravet på att publicera artiklar har drivits fram så hårt att forskning av stor betydelse formligen dränks i utflödet av publikationer som vanligtvis ingen hinner eller vill läsa. Utan att räkna med alla e-publikationer så tillkommer det ändå hundratals nya vetenskapliga tidskrifter varje år. Industriell produktion av vetenskapliga artiklar medför dessutom en ökning av bedrägerier men också att allt färre forskare läser vad andra skriver eller har skrivit.

Författarnas beskrivning av dagens villkor för forskning är långt från invändningsfri. Emellertid finns det all anledning att lyssna på deras övergripande budskap. De beskriver ett slags hets kring kvantifierade kvalitetsmått som lett till att forskare ägnar en stor del av sin tid åt fel saker, att de specialiserar sig för mycket, att de mest samtalar med forskare som tycker likadant, och att en betydande del av verksamheten resulterar i obegripliga, esoteriska och betydelselösa skrifter.

På lång sikt är denna utveckling förödande och kan förklara varför begåvade forskare som sakligt, och med starkt stöd i teoretiskt och empiriskt välgrundade studier av demokratiutveckling, förbises. De finns där, men hörs inte i bruset. I längden leder detta till att bildade och skarpsinniga krafter sållas ut från akademierna. De som inte kan anpassa sig till den sterila artikelmassproduktionen straffas ut. De som ”borde” söka sig till universiteten genomskådar parollerna om forskningsfrihet och söker sig till andra verksamheter.

Det är självfallet så att de problem som här beskrivits inte ska tas som intäkt för att samhällsvetenskapen ska betraktas som meningslös. Emellertid tycks det vara så att demokratiutvecklingen i världen går i en riktning, medan alltför många samhällsvetare tycks titta i en helt annan. Det blir så inom vissa forskningsområden ibland.

Merparten nationalekonomer var mentalt oförmögna att tyda utvecklingen som ledde till den ekonomiska krisen 2008. Nu tycks det vara dags igen. Men tyvärr är det bra mycket svårare att återuppbygga en raserad demokrati än vad det är för ett land att återhämta sig efter en lågkonjunktur.

DN Debatt.14 januari 2018

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.