I januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna nämns att det ska genomföras en skattereform. Hur det ska gå till och vad den ska omfatta framgår inte. Men det är nog ofrånkomligt att den måste föregås av en skatteutredning. Det är ett välkommet besked, även om det är beklagligt att det har dröjt så länge innan möjligheten nu öppnas.

Men det aviseras också en rad specifika skatteförändringar. Många av dessa innebär sänkt skatt, bland dem slopad värnskatt som ska genomföras den 1 januari 2020. Den enda skatte­höjning som nämns är ökade miljöskatter om 15 miljarder kronor, som dock ska balanseras av lika stora sänkningar av skatten på arbetsinkomster.

Min uppfattning är att en skattereform bör baseras på ungefär samma principer som gällde för Århundradets skattereform, som genomfördes 1990–1991. Ett enkelt, likformigt och transparent skattesystem med så breda skattebaser och så låga skattesatser som möjligt.

Sedan den skattereformen genom­fördes har det gjorts hundratals ändringar. En del är harmlösa men åtskilliga har inneburit att skattesystemet har krånglats till med mängder av undantag och särbestämmelser. Principerna har urholkats väsentligt.

Problemet är att många av de ändringar som nu föreslås i avtalet skulle krångla till skattesystemet ytterligare och göra det ännu mera svåröver­skådligt. Som exempel kan nämnas att skattereglerna föreslås ändras så att de underlättar för cykelpendling. Min rekommendation är att skattesystemet inte ska användas för riktat stöd åt olika ändamål. Sådana insatser bör helst göras på statsbudgetens utgiftssida.

Diskussionen borde mera fokusera på vilka utgifter vi vill ha, inte minst för att upprätt­hålla en generell och generös välfärd. Sedan får skatteuttaget an­passas till detta.

Jag hoppas att de fyra partierna bakom avtalet så långt som möjligt försöker undvika allehanda punktinsatser på skatteområdet och i stället inriktar sig på en bred skattereform. En sådan kan inte lösa alla problem i samhället. Åtskilliga problem bör hanteras på annat sätt.

Men det finns flera svårigheter. En skattereform bör inte öka inkomstskillnaderna i samhället. Motsatsen – att minska klyftorna – vore mera önskvärd. Att därför starta med att slopa värnskatten – som entydigt gynnar höginkomsttagarna – vore olyckligt. Även jag tycker att värnskatten bör avskaffas. Den infördes 1995 som ett fyraårigt provisorium men finns ännu kvar. Att slopa den måste balanseras av andra åtgärder, som gör att den sammantagna fördelningsprofilen blir acceptabel.

Ett av de största problemen med det nuvarande skattesystemet är den stora klyftan mellan låga skatter på kapitalinkomster och höga skatter på arbetsinkomster. Klyftan fanns redan från början när Århundradets skattereform sjösattes och föranledde de så kallade 3:12-reglerna. De syftade till att motverka att arbetsinkomster omvandlades till kapitalinkomster i syfte att få ned skatten.

Sedan dess har klyftan vidgats kraftigt, genom att skatten på kapital­inkomster har sänkts samtidigt som skatten på arbetsinkomster har höjts. Det har lett till att strävandena att på olika sätt åstadkomma en skatteomvandling har ökat drastiskt. Detta innebär dels ett stort skattebortfall, dels att inkomstklyftorna har ökat. Det beror på att lågbeskattade kapitalinkomster i stor utsträckning är koncentrerade till människor med de allra högsta inkomsterna. Mycket talar dessutom för att olikheterna i beskattning av arbete och kapital leder till en ineffektiv resursanvändning.

Därför bör enligt min uppfattning en skattereform innebära höjda kapitalinkomstskatter och sänkta arbetsinkomstskatter. Om det över huvud taget ska finnas kvar någon skillnad, bör den vara så liten som möjligt.

Ett annat problem är hur alla åtaganden ska finansieras. Den budget för 2019 som Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna röstade igenom i december förra året förbrukade en stor del av det reformutrymme som fanns. Förslagen i fyrpartiavtalet är visserligen till stor del inte särskilt precisa men det är ändå svårt att undgå intrycket att de innebär en ytterligare statsfinansiell belastning på grund av en rad skattesänkningar och utgiftsökningar.

De fyra partierna säger sig vilja vidmakthålla det finanspolitiska ramverket – enkelt uttryckt att de offentliga finanserna över tiden ska uppvisa ett smärre överskott. Jag välkomnar detta men förutser stora svårigheter att få ekvationen att gå ihop.

Men det är svårare än så. Vi har en åldrande befolkning. Det innebär att det kommer att ställas stora krav på utgiftsökningar för sjukvård och äldreomsorg och annat bara för att vidmakthålla dagens standard. Än tuffare blir uppgiften om de äldre ska hänga med i den standardökning som de aktiva generationerna sannolikt kommer att få framgent.

Till detta kommer krav från i stort sett samtliga partier i riksdagen att avsätta större resurser för skolan, för pensionerna, för polisen, för försvaret, för infrastrukturen och mycket annat.

Det är mycket svårt att se att det ska kunna förenas med krav på ett sänkt skatteuttag i framtiden, som i vart fall vissa partier förordar. I själva verket talar mycket för att skattekvoten (skatternas andel av BNP) behöver höjas. Kanske inte upp till den nivå som den hade för cirka 20 år sedan men i vart fall en bit upp från dagens nivå.

Skatteuttaget är inget självändamål. Skatternas huvudsyfte är att finansiera de offentliga utgifterna. Diskussionen borde mera fokusera på vilka utgifter vi vill ha, inte minst för att upprätthålla en generell och generös välfärd. Sedan får skatteuttaget anpassas till detta.

En reform som syftar till ett enkelt, likformigt och transparent skattesystem kommer att möta en kavalkad av särintressen, som alla vill ha ett undantag eller en särbestämmelse till förmån för den egna branschen, regionen, yrkesgruppen eller det egna företaget. Det gäller för reformatörerna att stå emot dessa krav.