Före valet 2006 var svenskarna bland det mest sjukskrivna folket i världen. Över 200 000 människor var sjukskrivna och antalet förtidspensionerade uppgick till 555 000. Antalet nya förtidspensionärer ökade därtill med hela 140 personer om dagen. Många människor sjukskrevs av andra skäl än ohälsa och trots att de hade arbetsförmåga. Det var ett sätt att dölja arbetslöshet. Konsekvensen blev en politik som ställde människor utanför. Utvecklingen var en förlust både för den enskilde och samhället i stort.
Alliansregeringen har genomfört flera reformer för att bryta med denna utveckling. Vi menar att alla ska ha rätt till en andra chans och få rätt stöd för möjligheten att känna sig behövd i samhället. Bara genom att alla som kan och vill arbeta ges möjlighet till arbete klarar vi en välfärd till stöd för dem som inte kan arbeta.
För dem som är allvarligt sjuka har vi stärkt tryggheten att kunna få sjukpenning utan tidsgränser under tiden de kämpar mot sin sjukdom. För dem som har en permanent nedsatt arbetsförmåga på grund av medfödda funktionshinder eller sjukdomar och skador som uppkommit senare i livet finns rätt till förtidspension. För det stora flertalet som har en tillfällig sjukdom eller skada har vi gjort den största satsningen någonsin på hjälp och stöd för att öka möjligheten för återgång till arbetslivet.
Alliansregeringens politik handlar om ökat fokus på rehabilitering, vägar tillbaka till arbete och en rad andra stödåtgärder. Ett exempel är rehabiliteringsgarantin som under förra året gav 30 000 personer möjlighet till vård och rehabilitering. I år utökas denna satsning från 600 miljoner kronor till en miljard kronor. Till det kan läggas våra satsningar för en förstärkt företagshälsovård och vård i tid med kömiljarden.
Vi utformar också en sjukförsäkring som möjliggör tidiga insatser och en prövning av människors arbetsförmåga. Reformerna av sjukförsäkringen handlar om att människor inte ska lämnas utan kontakt och avstämningar. I stället ska de få rätt stöd att komma tillbaka.
Resultatet av politiken så här långt visar också på flera positiva trendbrott. Sedan valet 2006 har antalet sjukskrivna minskat från 200 000 till 100 000. Antalet personer med förtidspension har minskat från 555 000 till 500 000.
Enligt Försäkringskassans senaste prognos kommer denna trend att förstärkas kommande år. Detta delvis till följd av den demografiska utvecklingen, men i hög utsträckning även till följd av reformerna och ett minskat inflöde i förtidspension. Mellan 2009 och 2014 förväntas till exempel antalet personer i sjuk- och aktivitetsersättning minska med 180 000 personer. Kostnaden för sjukförsäkringen sjunker därmed från 80 miljarder kronor 2010 till 65 miljarder kronor 2014. Även om det är just prognoser visar det på en fortsatt positiv utveckling.
Att genomföra reformer av det här slaget väcker alltid diskussion. Frågor väcks som belyser problem och möjligheter. Vi har därför markerat en öppenhet i fråga om reformernas utformning där justeringar har gjorts för att möta de eventuella oklarheter som funnits. Det är också bra att vi nu kan ha en öppen debatt där de politiska alternativen bryts mot varandra.
Från oppositionen har argumentationen varit allt annat än konstruktiv. Löftet de gav var att med deras alternativ skulle alla få det bättre och inga tidsgränser finnas. Därför såg vi med tillförsikt fram emot när Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle presentera sitt alternativ till alliansregeringens sjukförsäkringsreform.
Överenskommelsen som presenterades i förra veckan (DN Debatt 19/1) måste ses som en besvikelse för alla dem som förväntade sig en genomarbetad, genomräknad och genomförbar politik. Förslagets inriktning är en tydlig återgång till den politik som lämnade människor i återvändsgränder.
Den nya sjukförsäkringens aktiva insatser – vård, rehabilitering, regelbundna avstämningar, prövning mot arbetsmarknaden och tydliga mål om att se till varje människas möjlighet att komma tillbaka – ersätts i stället med höjda passiva ersättningar. Skarpt är att detta direkt kostar minst 3 miljarder kronor att finansiera. Betydande delar av överenskommelsen hänskjuts till framtida utredningar utan tydligare skrivningar än just så.
Vi har nu gjort en djupare granskning av oppositionens förslag. Förslaget innebär en återgång till de tidigare passiva och godtyckliga sjukskrivningarna. Det kommer i sin tur att leda till att den positiva trend vi sett under senare år bryts och att kostnaderna för sjukförsäkringen ökar.
I oppositionens förslag införs dessutom en ny tidsgräns. I överenskommelsen står följande: ”Vi vill se över möjligheterna till förtida pension. En sådan ska bara kunna erbjudas till den som är över 58 år och först när inga åtgärder återstår som kan öka en persons möjligheter till anställning på den öppna arbetsmarknaden och när det heller inte är möjligt med en anpassad arbetssituation.”
Förslaget om en 58-årsgräns har många brister. En tydlig brist är att förslaget missar det faktum att det finns personer med stadigvarande helt nedsatt arbetsförmåga. Det kan till exempel handla om allvarliga medfödda funktionshinder såsom cp-skador eller unga personer som fått allvarliga skador innan de hunnit träda in på arbetsmarknaden. Uppskattningsvis handlar det om cirka 1 000 personer per årskull. I dag får dessa först aktivitetsersättning och därefter sjukersättning.
Om 58-årsgränsen skulle bli verklighet kan dessa personer inte få sjukpenning då de saknar sjukpenninggrundande inkomst (SGI). De kan heller inte ta ett anpassat arbete. Möjligen skulle de kunna få den nya partiella ersättningen. Om en person saknar SGI och är yngre än 58 år innebär detta att personen får maximalt en 75-procentig partiell ersättning, vilket ger 6 360 kronor per månad. Det innebär i så fall att dessa personer får sänkt ersättning med 2 120 kronor i förhållande till dagens lägstanivå om 8 480 kronor.
Detta måste Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu reda ut. Är det här vad som är avsikten med deras förslag till 58-årsgräns? Hur rimmar det i så fall med tidigare löften som getts i debatten om sjukförsäkringen? Oavsett vilket förstärker det bilden av en överenskommelse som är ogenomtänkt, otydlig och skissartad.
Som överenskommelsen nu ligger kan en tydlig linje utläsas. Oppositionen lyckas med sitt förslag om sjukförsäkring att urholka arbetslinjen och slå sönder den sjukförsäkringsreform som lett till stora framgångar i att bryta det långvariga utanförskapet. De skapar kraftigt ökade kostnader i sjukförsäkringen som måste finansieras genom höjda skatter eller nedskärningar i välfärden. Allt detta samtidigt som de sänker ersättningen för några av de mest utsatta i vårt samhälle. Alternativen inför höstens val blir allt tydligare.
Fredrik Reinfeldt
statsminister (M)
Cristina Husmark Pehrsson
socialförsäkringsminister (M)