Resandefolkets minst 500-åriga historia i Sverige är en del av vår gemensamma svenska historia. Men om detta tigs det i dagens skola. Det finns flera exempel på viktiga händelser som inte nämns i historieböckerna. 1560 utfärdade till exempel ärkebiskop Laurentius Petri ett förbud mot att låta döpa, viga eller jordfästa ”tattare”. 1637 kom en lag om etnisk rensning. Resandefamiljer beordrades lämna riket. De män av ”tattarursprung” som påträffades därefter skulle avrättas genom hängning utan rättegång. Kvinnor och barn skulle utvisas.
1885 års lösdriverilag om förbud att färdas längs vägarna utan försörjningsbevis drabbade romer och resande särskilt hårt.
På 1900-talet genomfördes flera så kallade ”tattarinventeringar”. Den sista ägde rum 1943/44, mitt under andra världskriget, då Socialstyrelsens utredningsbyrå skickade ut frågeformulär till alla polisdistrikt. Polisen kartlade hur många ”tattarna” var, deras bostadsadresser och vilka anhöriga som vistades hos dem. En granskning av frågeställningarna visar att det rörde sig om en regelrätt rasregistrering:
”Anses vederbörande vara av tattarsläkt på grund av från den övriga ortsbefolkningen avvikande utseende eller rasdrag?”
Genom den här registreringen stämplades ett stort antal resande som ”tattare”. Tillvägagångssättet liknar i vissa stycken nazi-Tysklands registrering av judar och romer några år tidigare. Många resande i Sverige fruktade att ”tattarregistreringen” var ett sätt att förbereda mark inför en tysk invasion.
Under krigsåren antogs också en utökad steriliseringslag (1941) för att kunna sterilisera medborgare även av sociala skäl. Individer som inte levde enligt den då rådande samhällsnormen skulle berövas möjligheten att få barn. Av de läkarutlåtanden som gjordes framgår att även rasmässiga skäl lyftes fram som argument för tvångssterilisering:
”Fadern är tattare, vagabonderar, drar kniv, är illa känd och anses vara imbecill” // ”Mörk. Typiskt tattarutseende” // ”Typiskt tattarpsyke: hal, lögnaktig och feg”.
(Citat från Gunnar Brobergs och Mattias Tydéns bok och avhandling ”Oönskade i folkhemmet – rashygien och sterilisering i Sverige”, Gidlunds 1991).
600–700 svenskar kategoriserades som ”tattare”. Minst vart fjärde hushåll bland de resande har någon nära anhörig som blivit tvångssteriliserad. Flera resande vittnar i min bok (se bakgrund här intill) hur de utsattes för otillbörlig press att låta sterilisera sig och att andra avgjorde deras livsöden.
Under stora delar av 1900-talet tvångsplacerades resandebarn på barnhem och i fosterhem hos icke-resande. Barnen tappade kontakten med föräldrarna och förlorade sina rötter i resandekulturen. Något som enligt FN-konventionen om mänskliga rättigheter och barnkonventionen likställs med en ”form av folkmord”.
Sverige måste göra upp med sitt förflutna vad gäller de här historiska övergreppen mot romer och resande. Det måste därför tillsättas en sanningskommission som kan gå till botten med de övergrepp som myndigheter gjort både på riks- och lokalplanet.
En sanningskommission bör dock inte bara granska myndighetsövergreppen utan även de historiska händelser som blev följden av att samhället INTE ingrep då enskilda resande trakasserades. I forskning om mobbning och övergrepp betonas att det är minst lika kränkande för offren att omgivningen tiger och makthavarna låter övergreppen ske i det tysta.
Det finns flera exempel även på detta under 1900-talet. Inom skolan har många resandebarn blivit utfrysta, mobbats, trakasserats och kallats »tattardjävel« utan att lärare eller skolledning agerat. Det har även förekommit att lärare utsatt resandebarn för negativ särbehandling.
I Snarsmon i Bohuslän (1910-talet), Finnerödja i Västergötland (1920-talet) och i Jönköping (1948) har befolkningen misshandlat resande, vandaliserat deras bostäder och genom egenmäktigt förfarande bokstavligen fördrivit dem från deras hem. Hur kunde detta ske utan att myndigheterna ingrep?
Myndigheternas icke-ageranden har fått förödande konsekvenser för resandefolket och måste alltså också lyftas fram i ljuset av en sanningskommission.
Delegationen för romska frågor framförde i sin utredning (”I romers rätt – en strategi för romer i Sverige”, SOU 2010:55) också krav på att en sanningskommission inrättas för att dokumentera de övergrepp, försummelser och diskriminerande åtgärder som begåtts mot resande och romer under 1900-talet. Men en sanningskommission bör också lyfta fram övergrepp tidigare i historien. Det har ett stort moraliskt-etiskt värde att få även dessa belysta. De är ett arv som finns kvar som ett historiskt trauma hos dagens resande.
Trots det välunderbyggda materialet från Delegationen för romska frågor beslutade alliansregeringen att avvisa tanken på en sanningskommission och nöja sig med att Arbetsmarknadsdepartementet internt sammanställer en vitbok under ledning av Katri Linna. Är det etiskt korrekt att myndigheter skriver en vitbok om övergrepp som myndigheter själva har ansvar för?
En sanningskommission kan däremot arbeta oberoende om den består av representanter för olika riksdagspartier, organisationer för mänskliga rättigheter, historiker, andra forskare och sakkunniga samt – framför allt – företrädare för resande och romer.
Av regeringsdirektiven framgår att vitboken inte ska lägga fram förslag om ekonomisk kompensation för det lidande som romer och resande utsatts för. Vitboken ska endast leda till en offentlig ursäkt. Det blir med andra ord en repris på den socialdemokratiska framviskade ursäkten år 2000 vars budskap varken nådde resande eller övriga svenskar. Och inte heller till några konkreta resultat.
I Norge kräver den norska Helsingforskommittén (Civil Rights Defenders) att en sanningskommission ska utreda övergreppen mot de resande. Redan år 2006 invigdes med statliga bidrag en unik permanentutställning på Glomdalsmuseet i Elverum om resandefolkets kultur och historia i Norge. 2007 inrättades en statlig fond på 75 miljoner norska kronor vars årliga avkastning används för att stödja de resandes kultur i form av bland annat bok- och skivutgivningar, konserter, utställningar, seminarier med mera. Svenska politiker borde studera hur frågan lösts i vårt nordiska grannland.
En ny offentlig ursäkt är inte tillräcklig. Tillsättandet av en sanningskommission och beslut om ekonomisk gottgörelse för 500 års förtryck – till exempel i form av en fond för att stötta resandekulturen – är avgörande för att de resande ska återfå självrespekt och känna stolthet både som individer och som grupp. Om inte regeringen ändrar inställning är det ett stort svek mot Sveriges romer och resande. I förlängningen kan det innebära dödsstöten för resandefolkets egenart.
Bo Hazell, journalist och författare