Behov av lärarlyft. Skolans kunskapskris innebär att andelen ungdomar som har behov av en andra chans ökar. För att möta utmaningen efterlyser vi en satsning på folkhögskollärare motsvarande de satsningar som gjorts för lärare inom ungdomsskolan. Det skriver representanter för folkhögskolor och pedagogisk forskning.
I debatten som följt Pisa-undersökningarna har förslagen kring hur problem inom barn- och ungdomsskolan ska bemötas duggat tätt. Oavsett vad man väljer att se som huvudskälen till skolans kris och de bristande kunskaperna hos många av de elever som i dag lämnar ungdomsskolan, kan vi konstatera att det kommer att finnas behov av ytterligare möjligheter för lärande och utbildning för dessa personer i vuxen ålder. Detta kommer att ställa krav inte minst på landets folkhögskolor som hittills framgångsrikt mött unga vuxna som av olika skäl inte lyckats inom skolan. För att möta de nya utmaningar som skolkrisen medför efterlyser vi därför en satsning på folkhögskollärare motsvarande de satsningar på professionsutveckling som gjorts för lärare inom barn- och ungdomsskolan.
Läsåret 2013/2014 lämnade hela 30 procent av alla elever gymnasieskolan utan kompletta betyg. Det är nedslående siffror. Desto ljusare är emellertid att det svenska systemet för vuxnas lärande, som dessa ungdomar nu möter, inte tycks ha präglats av samma direkta krissymptom som barn- och ungdomsskolan. Enligt PIAAC, en jämförande internationell undersökning som förenklat kan beskrivas som en Pisa-motsvarighet inom vuxnas lärande, har Sverige en mycket stark ställning.
Läsåret 2013/2014 lämnade hela 30 procent av alla elever gymnasieskolan utan kompletta betyg. Det är nedslående siffror.
Det är därför anmärkningsvärt att vuxenutbildningen och folkhögskolan inte fått en mer central position i debatten som följt på det som benämnts ”Pisa-krisen”. Inte minst är det anmärkningsvärt, att det som i barn- och ungdomsskolan ses som en självklarhet, att satsa på lärares professionella utveckling, inte också gäller folkhögskolan. Satsning på utbildning och kompetensutveckling av lärare lyfts fram som en central komponent för att vända svensk skolas negativa resultat. Något som har stöd i både forskningsläget och den rapport som OECD nyligen presenterade om den svenska skolans misslyckanden. Både förra och nuvarande regering har gått på denna linje i reformer som genomförts och planeras genomföras. Det handlar bland annat om lärarlyftet, lic-forskarskolor för yrkesverksamma lärare, höjda lärarlöner och så vidare. Förhoppningen är höjda kunskapsresultat genom att skapa förutsättningar för undervisning vilandes på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.
Genom de senaste årens relativt ensidiga satsningar på reformer i barn- och ungdomsskolan har frågan om vad som händer med elever utan kompletta betyg efter avslutad gymnasieutbildning hamnat i skymundan. Avsaknaden av reformer inom vuxenutbildningen talar sitt tydliga språk. Från Kunskapslyftets tid, då 256.000 vuxna deltog i kommunal vuxenutbildning 1998, har deltagandet minskat. 2006 deltog 138.000 vuxna och 2013 var deltagandet nere i 125.000. Detta är anmärkningsvärt i ljuset av den stora andel ungdomar som har behov av en andra chans, men också i ljuset av att systemen för vuxnas lärande i Sverige tycks stå sig starkt i internationell jämförelse. Här finns med andra ord något att värna om, utveckla och ta lärdom av i relation till barn- och ungdomsskolan.
I ljuset av ovanstående kan vi konstatera att folkhögskolan torde få ett större utrymme i den offentliga och politiska debatten om skolans kris och unga vuxnas utmaningar att ta sig in i samhälls- och arbetslivet. För det första måste folkhögskolans lärare få möjlighet att vidareutveckla sin kompetens för att möta de utmaningar som denna särskilda utbildningsform står inför. Ungdomsskolans misslyckande har lämpat över ett stort ansvar på folkhögskolan, och situationen är på sina håll mycket ansträngd. Rekryteringen till folkhögskolan och inte minst dess allmänna linje, består av unga vuxna som ofta behöver omfattande stöd, ett stöd de inte fått inom ramen för ungdomsskolan. För det andra, torde lärdom dras av folkhögskolans pedagogiska särart och dess lärares kompetens, för att bidra till diskussioner om hur svensk skolas negativa trend skall brytas.
Med anledning av ovan anförda, föreslår vi följande åtgärder.
Förläng folkhögskollärarprogrammet med en termin för att omfatta 90 hp. På så sätt skapas utrymme för att utveckla kunskaper om både pedagogiskt arbete inom folkhögskolan och kunskaper som ryms inom den utbildningsvetenskapliga kärnan mer brett. Men även utrymme för ytterligare vetenskaplig skolning med fokus på arbete inom folkhögskola. En förlängning innebär också att folkhögskollärarexamen likställs med lärarexamen i termer av utbildningsnivå, vilket skulle bidra till att ytterligare öka folkhögskollärarprogrammets attraktivitet.
Ett lärarlyft riktat till lärare inom folkhögskolan för att stärka lärarnas kompetens inom områden som identifieras som centrala för att möta dagens och framtidens utmaningar. Å ena sidan kan det handla om kurser som handlar om folkhögskolan och pedagogiskt arbete inom denna utbildningsform. Inte minst är detta viktigt för de folkhögskollärare som inte har en folkhögskollärarexamen. Å andra sidan kan det handla om kurser som riktar sig till folkhögskolans lärare mer brett. I en nyligen presenterad studie framkommer bland annat att lärare i folkhögskolan efterfrågar specialpedagogisk utbildning. Lärarna står inför en stor utmaning att möta de deltagare som inte fått erforderligt stöd i ungdomsskolan.
Satsa på lic-forskarskola för lärare inom folkhögskolan för att bidra till att ytterligare utveckla en folkhögskoleutbildning med grund i vetenskap och beprövad erfarenhet. Men även för att bidra till utveckling av praktiknära kunskap om vad som kännetecknar denna unika och tillsynes framgångsrika utbildningsform.
Ovanstående satsningar på folkhögskolan är ett viktigt bidrag till ökad måluppfyllelse för de elever som inte erhåller erforderligt stöd inom ungdomsskolan. Även om barn- och ungdomsskolan har sett många reformer de senaste åren, kan, om dessa reformer visa sig vara effektiva, resultatet av reformerna ses först om många år. Folkhögskolan kommer därmed under många år framöver vara en plats som kan erbjuda dessa unga vuxna en andra chans. Det är dags för våra politiker att sluta att ensidigt svartmåla det svenska utbildningslandskapet. Våga tala om det som fungerar väl, värna om det och skapa förutsättningar för att utveckla och dra lärdom av svensk folkhögskola och dess pedagogiska arbete.