Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 08:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/satt-press-pa-vinlobbyn-vi-maste-fa-veta-vinets-innehall/

DN Debatt

DN Debatt. ”Sätt press på vinlobbyn – vi måste få veta vinets innehåll”

Huvudargumentet från vinbranschen är att en varudeklaration skulle bli alltför krånglig och dyr eftersom man skulle tvingas göra om etiketten så snart en tillsats tas bort eller läggs till. Men detta har ju livsmedelstillverkarna för länge sedan lyckats anpassa sig till, skriver Mats-Eric Nilsson.
Huvudargumentet från vinbranschen är att en varudeklaration skulle bli alltför krånglig och dyr eftersom man skulle tvingas göra om etiketten så snart en tillsats tas bort eller läggs till. Men detta har ju livsmedelstillverkarna för länge sedan lyckats anpassa sig till, skriver Mats-Eric Nilsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT

DN DEBATT 8/12. Vinbranschens undantag från kravet på att lista innehållet måste bort. I dag har tillverkarna rätt att använda sig av 63 tillsatser och hjälpmedel, av dem är det bara tre som måste sättas ut. Faktum är att det är förbjudet att ha en vanlig innehållsförteckning på flaskan. Svenska politiker måste göra motstånd mot vinlobbyn, skriver Mats-Eric Nilsson, matjournalist.

Rätta artikel

Tänk om det vore så här: När du ska välja bland Icas många fruktdrycker har du plötsligt enbart priset att gå efter. På flaskorna hittar du inget annat än tillverkarnas egna hyllningar till sina produkter – med poetiska skildringar av de underbara lundar där de noggrant utvalda frukterna varsamt har skördats. Och när du öppnar närmsta dagstidning är den full av annonser med entusiastiska citat från olika recensenter som hävdar att den ena fruktdrycken är ett ”Fynd”, den andra ”Mycket prisvärd!” och den tredje ”Lysande!”.

Vad flaskorna verkligen innehåller förblir däremot en hemlighet. Du får inte veta om smaken kommer enbart från själva frukten eller om produkten sminkats upp med tillsatser. Och när du sedan frågar efter en vanlig, hederlig innehållsförteckning blir du upplyst om att det är förbjudet att sätta ut sådana på förpackningen.

Ett sådant scenario vore förstås ytterst osannolikt. Att deklarera ett livsmedels innehåll har varit obligatoriskt i decennier, ned till minsta tuggummi, så att det en vacker dag inte längre skulle gälla exempelvis fruktdrycker är närmast otänkbart.

Ändå är det precis vad som gäller för vin.

För så snart en dryck har över 1,2 volymprocent alkohol kan konsumenten glömma allt vad innehållsförteckningar heter. Och vinköparen befinner sig därmed i just det hopplösa underläge som jag beskriver i inledningen. Helt i händerna på tillverkare, importörer och deras marknadsförare.

Om det visar sig att EU dröjer med att göra något åt detta otidsenliga undantag, bör Systembolaget gå före; genom att på hyllkanter och sin webbsajt införa innehållsförteckningar från de vinföretag som väljer att självmant redovisa dessa uppgifter.

Ända sedan 1979 har alkoholbranschen inom EU haft detta omotiverade undantag från kravet på ingredienslista. Tillverkaren har rätt att använda sig av 63 tillsatser och så kallade processhjälpmedel för att påverka vinets smak, färg och andra egenskaper och behöver endast sätta ut tre av dessa på flaskan eller boxen: de mjölk- och äggämnen samt sulfiter som orsaka reaktioner hos allergiska eller överkänsliga konsumenter.

Om du köper ett bröd och en ost till vinet har du ju däremot detaljerad information att gå efter. Det handlar då inte om att alla de tillsatser och ingredienser som räknas upp på förpackningen skulle vara hälsofarliga – alla har faktiskt godkänts av EU:s livsmedelsverk – men som konsument har du rätt att få veta vad som finns i den matvara du tänker köpa.

 Även sådana harmlösa komponenter som vatten måste deklareras på förpackningen, som ska ge en så fullständig bild som möjligt av livsmedlets innehåll. Man vill helt enkelt veta vad man stoppar i sig och lägger sina pengar på. Och hur ofarligt det där vattnet än kan vara vill du kanske bara kunna välja bort alla korvar eller fruktdrycker som har drygats ut på detta billiga sätt.

Just vatten får man inte hälla i vinet, även om det nog sker här och var, men det finns rader av andra ingredienser och kemikalier som dagens vinfabriker helt lagligt kan ta till utan att konsumenten får veta att dyft. Istället blir vi serverade idylliska bilder av det oförfalskade vinet, som får sin karaktär av jorden där druvorna odlats, och i generation efter generation framställts på samma traditionella och naturliga sätt.

Att vinet sedan 1979 har sluppit undan gängse varudeklaration ligger den mäktiga vinlobbyn i Bryssel bakom. Frågan är bara hur länge till detta undantag ska accepteras. ”Utifrån den information som granskats har kommissionen inte kunnat identifiera några objektiva skäl som skulle motivera avsaknaden av uppgifter om ingredienser och näringsinformation på alkoholhaltiga drycker ...”, skrev EU-kommissionen i mars 2017.

Ändå har man valt att gå varsamt fram. I stället för att efter 38 år helt frankt täppa till denna lucka i lagen gav kommissionen vinbranschen ett år för att själv komma fram till ett förslag på hur informationen till konsumenten ska kunna förbättras. Och när detta kom i mars 2018 var det precis så menlöst som man skulle kunna förvänta sig.

Industrin vill även i fortsättningen ha undantag från reglerna om innehållsförteckning. Den producent som inte vill deklarera vinets ingredienser ska genom exempelvis en QR-kod på flaskan kunna hänvisa till en hemsida som branschen själv skapar med generell information om vilka tillsatser som är tillåtna i vinproduktion – vilket förstås är väldigt långt från en normal innehållsförteckning.

Utan transparens kommer vinföretagen aldrig att känna sig tvingade att sanera bland sina många tillsatser.

Frågan är dock långtifrån avgjord, och i Bryssel pågår just nu en intensiv dragkamp mellan två motstående intressen.

Den 7 november var jag själv, som författare till boken ”Château Vadå”, inbjuden till ett seminarium i EU-parlamentet om märkningen av alkoholdrycker. Efter att jag haft min presentation – med ett antal exempel på hur bristen på handfast information försätter vinkonsumenten i ett allvarligt underläge – talade portugisen João Onofre, som är chef för vinenheten vid EU-kommissionens jordbruksdirektorat. Han sade sig vara optimistisk och hävdade att vinbranschen nu börjat inse att det trots allt kan behövas något slags deklaration på flaskor och boxar.

Industrin kan dock endast tänka sig att ange hur många kalorier vinet innehåller. Att avslöja vinets många dolda substanser är man fortfarande motståndare till. En sådan varudeklaration skulle bli alltför krånglig och dyr eftersom man skulle tvingas göra om etiketten så snart en tillsats tas bort eller läggs till, lyder huvudargumentet. Men detta har ju livsmedelstillverkarna för länge sedan lyckats anpassa sig till. Så motståndet ligger nog egentligen på ett helt annat plan: en lång innehållsförteckning skulle solka ned den tjusiga flaskan och göra vinproducentens påståenden om naturlighet, autenticitet och tradition betydligt mindre trovärdigt.

Eftersom de vinländer som en gång lade grunden till EU i första hand värnar om sina producenter, får konsumenternas främsta försvarare sökas på annat håll. Och här har faktiskt Sverige, som ett stort vindrickarland, en viktig roll att spela.

Svenska politiker från alla partier måste därför ta sitt ansvar och kraftfullt trycka på för att EU-kommissionen inte ska acceptera industrins önskemål om att få behålla sitt obegripliga och konsumentfientliga privilegium.

Och om det visar sig att EU dröjer med att göra något åt detta otidsenliga undantag, bör Systembolaget gå före; genom att på hyllkanter och sin webbsajt införa innehållsförteckningar från de vinföretag som väljer att självmant redovisa dessa uppgifter.

Utan transparens kommer vinföretagen aldrig att känna sig tvingade att sanera bland sina många tillsatser.