DN Debatt. ”Sju skäl till att den svenska modellen hotar att falla”

En rad omvärldsförändringar är på väg att förändra arbetsmarknaden och därmed förutsättningarna för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Trots modellens många förtjänster. Men förändringar sker också inifrån med fallande medlemstal och avsteg från den statliga neutraliteten. Det är ett gemensamt partsintresse och ett viktigt politiskt ansvar att hantera dessa utmaningar.

Bakom dessa problem ligger den tilltagande globalisering och snabba tekniska utveckling som, tillsammans med bland annat demografiska förändringar och värderingsförskjutningar, påverkar hela samhället. I det nya program som forskningsinstitutet Ratio nu startar har följande sju särskilda utmaningar identifierats:

Förändrat värdeskapande och branschglidning. Digitaliseringen innebär att traditionella gränser mellan tillverknings- och tjänstesektorer, liksom mellan arbetare och tjänstemän, blir allt otydligare. Åtskillnaden mellan återförsäljare, grossister och producenter är på många områden på väg att försvinna då olika mellanled elimineras. Kan dagens branschuppdelade förhandlingsmodell klara denna omställning och utveckla gemensamma medarbetaravtal för samtliga anställda?

Försvagad attraktivitet och fallande medlemstal. Modellens legitimitet bygger på att fackförbund och arbetsgivarorganisationer har höga medlemstal. Totalt täcker kollektivavtalen i dag 3.824.000 anställda (privat och offentligt), vilket utgör nio av tio anställda, medan LO, TCO och Saco tillsammans har 2.855.000 yrkesverksamma medlemmar. Det innebär att cirka 1 miljon anställda som täcks av kollektivavtal inte är med i facket. I privat sektor är endast cirka 65 procent av de anställda med. I vissa branscher, exempelvis hotell och restaurang samt flera kunskapsintensiva tjänstesektorer, liksom bland unga, är organisationsgraden väsentligt lägre.

Lika anmärkningsvärt är att det finns fler hängavtal än medlemmar i arbetsgivarorganisationerna på den privata sidan. (På den offentliga är 100 procent av arbetsgivarna organiserade.) Det finns i dag cirka 65.000 organiserade företag, vilket utgör 30 procent av företagen med fler än en anställd. Samtidigt finns det cirka 70.000 hängavtal, det vill säga avtal direkt mellan en enskild arbetsgivare och en facklig organisation. Varför är organisationerna som värnar den svenska modellen inte mer attraktiva och vad krävs för att öka attraktionen?

Konflikters kostnader och konsekvenser. Den svenska arbetsmarknadsmodellen saknar flera av de principer eller lagkrav kring proportionalitet, ultima ratio och fair play som finns i andra jämförbara länder, och skyddet mot samhällsfarliga konflikter är svagt. Globalisering och digitalisering leder till ömsesidiga beroenden mellan företag med sammankopplade värdekedjor, även globalt, där även korta konflikter, eller till och med varsel och hot om konflikt, skapar stora kostnader för drabbade företag och branscher. Risken är att företag och jobb flyttar ut. Trots att Sverige har få utbrutna konflikter är frågan om avsaknaden av proportionalitet i modellens konfliktregler är förenlig med konkurrenskraft och tillväxt?

Centralisering, kostnadskontroll och utvecklingskraft. Den svenska arbetsmarknadsmodellens konfliktregler nödvändiggör en stark lönenormering och samverkan. I annat fall riskerar kostnaderna att skena iväg och konkurrenskraften att urholkas. Det visar erfarenheterna från 1970- och 1980-talen. Därför måste parterna ta ett stort ansvar för att upprätthålla arbetsfred och värna konkurrenskraften.

Ansvaret tas genom stark samverkan eller centralisering på ömse sidor av arbetsmarknaden. Denna samverkan går att likna vid priskarteller på arbete. Det är själva logiken i systemet. Följden är stark lönesammanpressning, Europas högsta ingångslöner och begränsade möjligheter för anställda och deras arbetsgivare att påverka lönerna lokalt. Hur kan modellen utvecklas för att beakta de behov av flexibilitet och dynamik som kärvs i tider av stark strukturomvandling och nödvändig integration av nyanlända?

Kompetensbrist inom alla sektorer. En av de viktigaste konsekvenserna av den sammanpressade lönestrukturen är försämrad kompetensförsörjning. Den betyder att utbildningspremien i Sverige är notabelt lägre än i andra jämförbara länder. Dessutom skapas hinder för arbetsgivare att använda lön som ett medel för att förbättra kompetensförsörjningen. På motsvarande sätt saknar många anställda möjlighet att påverka lönen, även över livet, vilket får konsekvenser för motivation och vilja till kompetensutveckling. Är det verkligen en bra modell i en modern kunskapsekonomi, där individers motivation och kompetens är avgörande för tillväxt och välfärd?

Varför är organisationerna som värnar den svenska modellen inte mer attraktiva och vad krävs för att öka attraktionen?

Ett nytt osynligt kontrakt? Det osynliga kontraktet handlar om informella förväntningar och åtaganden som växer fram i det sociala samspel som skapas på en arbetsplats, det vill säga den relation mellan företag och anställda som inte regleras formellt. En god kvalitet i det osynliga kontraktet innebär arbeten som är berikande, kreativa och nyskapande. Men även att utrymme ges till autonomi och egenmakt, och att medarbetare bryr sig om och är lojala mot varandra och företaget. Bidrar den svenska modellens regelverk verkligen till att utveckla och förbättra arbetslivets win-win-situationer?

Ökad politisk inblandning – nationellt och från EU-rätten. Ett av de kanske största hoten mot den svenska arbetsmarknadsmodellen är en ökad politisk inblandning, nationellt och från EU-rätten.

Nationellt handlar politisk inblandning om alltifrån krav på kollektivavtal vid offentliga upphandlingar, höjda lärarlöner, lagstadgad rätt till heltid, lagreglerade ingångslöner samt krav på jämställda pensioner, men också om förslaget om en social pelare på EU-nivå med politiska beslut om minimilöner och arbetsvillkor.

I stora delar av Europa har staten en väsentligt större roll på arbetsmarknaden. Det begrepp som brukar användas är tripartism: i stället för den skandinaviska modellen med enbart arbetsmarknadens två parter inkluderas även staten som en tredje part. Den statliga neutraliteten, som ofta sägs vara en grundbult i den svenska modellen, avskaffas.

Dessa utmaningar gör att vår arbetsmarknadsmodell står vid något av ett vägskäl. Utmaningarna drivs fram av en förändrad verklighet. Om inte verkligheten beaktas är risken stor att utvecklingen med fallande attraktivitet och ökande politisk inblandning fortsätter. Då har kanske modellen nått vägs ände.

Ett alternativ är att anta utmaningarna genom en bred och öppen diskussion kring vad i modellen som kan bevaras, vad som behöver avskaffas och vad som behöver utvecklas. Och vem som kan åstadkomma detta: parterna själva, vissa parter, eller staten i kombination med parterna? Helt klart är att ansvaret är delat och att utvecklingspotentialen är stor.

Till syvende och sist är risken att modellen avskaffar sig själv om ingenting görs.