Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Sjuktalet ger en skev bild av verklighetens sjukfrånvaro”

Sverige bättre än ryktet. Sjukfrånvaron är rekordlåg – nio av tio svenskar tog inte ut någon sjukpenning alls under 2013. Sjuktalet, den siffra som vanligtvis används i analyser, är ett trubbigt analysverktyg. I själva verket tycks förändringarna i sjukförsäkringen ha fungerat väl, skriver John Selander, professor i rehabiliteringsvetenskap.

Nästan alltid när svensk sjukfrånvaro analyseras så utgår man från något av Försäkringskassans olika ohälsomått. Det vanligaste är att analysen baseras på det så kallade sjuktalet, nu senast på DN Debatt (8/11) under rubriken ”Skenande sjukskrivningar om inget görs”. Sjuktalet är det genomsnittliga antalet dagar med sjukpenning per svensk och år och har under senare årtionden varierat mellan 10 och 25 dagar. Som läsare kan man då lätt tro att genomsnittssvensken är sjukskriven två, tre eller fyra veckor per år, men så är det inte. Sjuktalet ger på så sätt en skev bild av verkligheten.

Problemet är att sjuktalet i hög grad påverkas av de allra längsta sjukfallen och de relativt få fall som pågår hela året, det vill säga 365 dagar. Om man i stället tittar på antalet personer som är sjukskrivna, så blir bilden en annan. Under 2013 erhöll 558 000 personer någon gång under året sjukpenning från Försäkringskassan, vilket motsvarar cirka 10 procent av det totala antalet försäkrade när de med sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare förtidspension och sjukbidrag) är exkluderade. Nio av tio svenskar erhöll alltså ingen sjukpenning alls under 2013.

Ett internationellt vedertaget sätt att mäta sjukfrånvaro är att undersöka hur stor andel av de som har ett arbete (anställda och egen­företagare) som är tillfälligt hemma från jobbet på grund av sjukdom en vanlig arbetsvecka. I Sverige görs det av Statistiska Centralbyrån och internationell data sammanställs av EU:s statistikkontor, Eurostat. Vid en sådan analys framträder en annan, och på flera sätt mer rättvisande bild av den svenska sjukfrånvaron.

För det första ser vi att svenska män i ett europeiskt perspektiv inte avviker från män i andra jämförbara länder. Under perioden 2000–2013 ligger frånvaron bland svenska män på i genomsnitt 2,2 procent, vilket är något lägre än män i jämförda länder.

För det andra ser vi att svenska kvinnor har högre sjukskrivning än deras europeiska systrar fram till 2003/2004, och att frånvaron därefter minskar. Att kvinnor är mer sjukskrivna än män är inget unikt för Sverige, men i inget annat land har skillnaden mellan män och kvinnor varit så stor. Anledningarna till att kvinnor är mer sjukskrivna än män är flera, bland annat att kvinnor är överrepresenterade i offentlig sektor samt att kvinnor ofta har dubbla ansvarsområden, både som yrkesarbetande och i hemmet.

För det tredje ser vi att sjukskrivningen i Sverige i dag ligger i linje med övriga Europa. Svenskar är sedan 2006/2007 varken mer eller mindre sjukfrånvarande än andra, och det gäller både kvinnor och män.

För det fjärde ser vi att den totala minskning av sjukfrånvaro som skedde i Sverige mellan 2003 och 2010 i huvudsak förklaras av en minskad frånvaro bland kvinnorna. Samtliga diagnosgrupper har minskat, men den diagnosgrupp som har minskat minst är psykiska problem, vilket har resulterat i att andelen med psykiska besvär har ökat och att den diagnosgruppen i dag är den vanligaste bland de sjukskrivna, både bland män och bland kvinnor.

Hur förklaras då det faktum att vi i Sverige i dag i har en rekordlåg sjukfrånvaro som ligger klart i linje med övriga Europa? Någon entydig förklaring finns inte, utan det rör sig i stället om flera samverkande faktorer. En faktor är att sjukförsäkringens attraktion har minskat. År 2007 infördes det så kallade jobbskatteavdraget, vilket på ett direkt sätt ökade de ekonomiska incitamenten att arbeta i stället för att erhålla ersättning i form av bidrag. Att individen påverkas av ekonomiska incitament är ett forskningsbelagt faktum. En annan faktor är de regelmässiga förändringar som gjorts i sjukförsäkringen. År 2008 infördes den så kallade rehabiliteringskedjan, vilken innebär strängare krav för beviljandet av sjukpenning. Individens arbetsförmåga skall inte bara bedömas utifrån hans eller hennes vanliga arbete, utan efter en tid också utifrån andra arbeten som arbets­givaren kan erbjuda, och efter ytterligare en tid utifrån normala arbeten som finns på arbetsmarknaden. Enligt Försäkringskassans egna analyser har rehabiliteringskedjan haft stor betydelse för dagens låga sjukfrånvaro. År 2008 infördes också en tidsgräns för hur länge man kan uppbära sjukpenning. Innan dess fanns ingen sådan tidsgräns, något som var helt unikt för Sverige.

Ytterligare en orsak till den låga sjukfrånvaron är den relativt höga arbetslösheten. Historien visar på ett starkt samband. När arbetslösheten går upp, så går sjukfrånvaron ner, vilket huvudsakligen förklaras med att individen vill undvika sjukskrivning när hot om arbetslöshet föreligger. Arbetslösheten sköt i höjden i samband med den ekonomiska krisen 2008 och ligger sedan dess runt 8 procent. Ny forskning visar också att rehabiliteringsarbetet fungerar allt bättre och att arbetsgivare i väsentligt högre grad än tidigare tar ett aktivt ansvar för anställda som är sjukskrivna. Forskning visar också att långtidssjukskrivna i regel upplever ett omfattande stöd från kolleger. Det finns stark evidens för att en aktiv arbetsgivare och en välkomnande arbetsplats i hög grad påverkar återgång i arbete. Hur dessa olika faktorer enskilt påverkar sjukfrånvaron är svårt att bestämma, men sammantaget har de en betydande effekt, och då i synnerhet för kvinnor.

De senaste årens utveckling av sjukfrånvaron är glädjande. Sjukförsäkringen är politiskt laddad och åsikterna om dess utformning går isär, men att färre personer i arbetsför ålder är sjukskrivna borde, oavsett politisk utgångspunkt, i grunden betraktas som något positivt. Vinsterna med en lägre sjukfrånvaro är många, för såväl individ, organisation som för samhälle.

Sverige har i dag en historiskt låg sjukfrånvaro, fullt jämförbar med situationen i övriga Europa. Detta ger oss en unik möjlighet att tillsammans verka för en stabilisering på dessa låga nivåer. Om man som beslutsfattare värnar om en låg sjukfrånvaro också i framtiden, bör man inte ändra de lagar och regler som i stor utsträckning förklarar dagens låga nivåer. Som forskare inom området arbetsliv och hälsa ser jag stor potential i effektiva insatser för att förebygga och förhindra sjukskrivning, och ett kraftfullt arbete med rehabilitering, men vi skall för den skull inte bortse från annan kunskap som finns inom området.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.