Enligt januari­överens­kommelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna ska en omfattande skattereform genomföras. Det är hög tid. 30 år har gått sedan 1990-talets stora skattereform började planeras. Sedan dess har omvärlden förändrats och Sveriges beroende av att kunna attrahera och behålla kapital, kunskap och entreprenörer har ökat ytterligare.

I valrörelsen hördes återkommande önskemål om att återgå till de principer som vägledde den förra skattereformen. Ambitionen är god men överdrivet försiktig: Sverige behöver ett skattesystem för 2000-talet, inte en repris av en tre decennier gammal uppgörelse.

Därför presenterar Timbro i dag ett nytt reformförslag. Detta är den andra delen i en rapportserie om skatter som vi lägger fram för den nya mandat­perioden och som ska landa i en sammanhängande skattereform. Den första delen i serien berörde kapitalskatter.

Låt arbetsgivaravgifterna bli inkomstskatter. Arbetsgivaravgifterna är den största skatt de flesta betalar. Namnet är missvisande: Avgiften betalas av löntagaren och är i praktiken en dold skatt.

Skatterna på arbete omfattar i år 1.300 miljarder kronor. Skatterna på i synnerhet höginkomsttagare ligger på höga nivåer vilket gör att Sverige, i en internationell jämförelse, sticker ut. Även utformningen av skatterna är problematisk. Reglerna är komplicerade och får märkliga konsekvenser. Systemet brister också i transparens. Arbetsgivaravgifterna är dolda för löntagaren, vilket gör det svårt att överblicka den faktiska skattebördan. Sammantaget får detta stora konsekvenser för samhällsekonomin eftersom skatter på arbete påverkar beslut om arbetskraftsdeltagande, migration, utbildning, företagande och skatteplanering.

Vårt reformförslag gör skatterna på arbete enklare och mer transparenta och höjer sysselsättningen med uppskattningsvis 60.000 personer. Förslaget består av fyra delar.

1. Inför ett enhetligt jobbgrundavdrag. Det är välbelagt i forskningen att skattesänkningar som ökar skillnaden mellan att arbeta och att inte göra det leder till att fler arbetar. Jobbskatteavdraget är därför en god idé, men brister i sin utformning.

För det första är jobbskatteavdraget komplicerat, vilket kan göra det svårt att veta hur mycket skatt man kommer att betala. För det andra finns det en koppling till grundavdraget som gör att den som har inkomst från ett transfereringssystem, exempelvis sjukpenning, och samtidigt arbetar inte får ta del av jobbskatteavdraget förrän arbetsinkomsterna överstiger en viss nivå. För det tredje ökar jobbskatteavdraget med kommunalskattesatsen, vilket innebär att staten subventionerar kommunalskattehöjningar.

För att lösa problemen föreslår vi att jobbskatteavdraget ersätts med ett enkelt jobbgrundavdrag där ingen betalar kommunalskatt på de första 10.000 kronorna i arbetsinkomst varje månad. Det skulle innebära en skattesänkning om cirka 40 miljarder kronor för framför allt låginkomsttagare.

2. Låt arbetsgivaravgifterna bli inkomstskatter. Arbetsgivaravgifterna är den största skatt de flesta betalar. Namnet är missvisande: Avgiften betalas av löntagaren och är i praktiken en dold skatt. Juridiskt finns visserligen en koppling till olika socialförsäkringar, men den är svag.

Fiktionen om arbetsgivaravgifterna som försäkringspremier har spelat ut sin roll. Undantaget är den allmänna pensionen, där det i och med det nya pensionssystemet finns ett tydligt samband mellan hur mycket individen betalar in och hur hög pension man kan förvänta sig. Här finns ett behov av att synliggöra pensionsavgiften som i dag göms i arbetsgivaravgifterna och den allmänna pensionsavgiften, som betalas av statsbudgeten.

Vi föreslår att dagens arbetsgivar­avgifter delas upp i två delar: en statlig löneskatt och en pensionsavgift, som utformas som inkomstskatter på löntagarna. Medborgarna får då en mer korrekt uppfattning om hur mycket de betalar i skatt och hur mycket som sätts av till pension. Övergången skulle kunna genomföras över en tioårsperiod, under vilken arbetsgivaravgifterna gradvis växlas till inkomstskatter samtidigt som bruttolönerna höjs.

3. Avskaffa den statliga inkomstskatten och pensionsavgiften för höginkomsttagare. Sverige har världens högsta marginalskatt på höga inkomster: 75 procent, om man räknar in arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter. Vid dessa höga skattenivåer minskar viljan att tjäna inkomst – sannolikt i så hög grad att skatteintäkterna skulle öka om skatten sänktes.

En annan effekt är att det lönar sig dåligt att utbilda sig eller att avancera på jobbet. Höga marginalskatter är därtill ett aber för Sverige i den internationella konkurrensen om högkvalificerad kompetens.

Vi har tidigare föreslagit att den statliga inkomstskatten, inklusive värnskatten, avskaffas. Nu föreslår vi ytterligare ett steg för att sänka höginkomsttagares marginalskatt: pensionsavgift bör inte utgå på inkomster över taket för pensionsgrundande inkomst. Den modellen gällde i Sverige före 1982 och präglar många andra länders skattepolitik i dag.

Förslaget innebär en sänkt marginalskatt med 12 procentenheter på inkomster över 43.000 kronor i månaden. Skattesänkningen gör inte nödvändigtvis att höginkomsttagare får behålla en större andel av vad de tjänar än låginkomsttagare. Det beror på att frånvaron av allmän pension måste kompenseras med tjänstepension eller privat pensionssparande.

4. Halvera skatten på tjänstepension. I dag är skatten på arbetsgivares avsättningar till tjänstepension 24 procent. Det är sju procentenheter lägre än arbetsgivaravgifterna, som betalas på löner. Denna rabatt ska kompensera för att tjänstepensionsavsättningar inte är grundande för allmän pension, till skillnad från löner. Problemet med denna rabatt är att den inte kompenserar tillräckligt för låg- och medelinkomsttagare.

Vi föreslår att skatten på tjänstepensioner halveras. Det skulle likställa ersättningar som är, respektive inte är, pensionsgrundande. Beslut om avsättningar till tjänstepension ska inte snedvridas av skattesystemet.

Vårt reformförslag skulle stärka drivkrafterna för människor att ta ett arbete, att utbilda sig och att arbeta mer. De totala skattesänkningarna motsvarar 3 procent av BNP, cirka 150 miljarder kronor. Reformen är delvis självfinansierande eftersom ökad sysselsättning och högre arbetsinkomster höjer skatteintäkterna med uppskattningsvis 50 miljarder.

Förslagets primära syfte är dock inte att kraftigt minska utrymmet för offentliga utgifter. Även efter reformen skulle skattetrycket vara bland de högsta i OECD. I stället handlar det om att ge skattesystemet en mer logisk och lättförståelig struktur. Det skulle i sin tur möjliggöra fortsatta större reformer som Sverige är i behov av.