Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 07:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/skippa-iden-om-likvardiga-betyg-i-grundskolan/

DN Debatt

DN Debatt. ”Skippa idén om likvärdiga betyg i grundskolan”

Om kravet på likvärdiga betyg, och betyg som urvalsinstrument, i grundskolan togs bort skulle lärarna kunna ägna sig åt det som är viktigast: att undervisa och hjälpa eleverna att utvecklas, skriver artikelförfattarna. Foto: Jessica Gow/TT

DN DEBATT 25/7. I Sverige lägger vi väldigt mycket tid och pengar på grundskolebetygen, trots att dessa bara är viktiga för ett fåtal elever. I stället borde fokus ligga på gymnasieskolan, där urvalssituationen till högskoleutbildningar är avgörande för en betydligt större andel av eleverna, skriver Alli Klapp, docent i pedagogik, och Anders Jönsson, professor i didaktik.

Skolverket har nyligen släppt en rapport med titeln ”Analyser av likvärdig betygssättning mellan elev­grupper och skolor”, där skillnaderna i betyg mellan skolor beskrivs som ”fortsatt stora”. Att betygen brister i likvärdighet är problematiskt, inte minst för ambitiösa elever på högpresterande skolor, eftersom dessa elever tenderar att få lägre betyg för samma kunskapsnivå, jämfört med elever som går på skolor med lägre prestationsnivå. Fenomenet grundar sig i att lärarna sätter betyg utifrån den elevgrupp de möter, vilket innebär att lärare på högpresterande skolor ställer högre krav för ett visst betyg.

En mängd förslag har lagts fram för hur man ska komma tillrätta med den bristande likvärdigheten i betygsättningen. Det har till exempel förtydligats att resultatet på de nationella proven ska ”särskilt beaktas” vid betygssättningen. Andra föreslagna åtgärder för att stärka betygens likvärdighet är sambedömning, extern bedömning och/eller normering av nationella prov. Alla dessa förslag har som mål att få betygen att fungera optimalt som urvalsinstrument.

Man kan fråga sig varför sådana åtgärder ännu inte finns på plats, när problemet har funnits sedan mitten av 1990-talet. En viktig anledning till att endast halvhjärtade försök gjorts än så länge är att det skulle kosta väldigt mycket att få likvärdiga betyg. Man skulle till exempel kunna åstadkomma mer likvärdiga betyg med hjälp av nationella prov, men då måste proven styra betygsättningen.

Forskningen pekar tydligt på att lågpresterande elever missgynnas av betyg, då låga betyg leder till att dessa elever tappar motivation för skolarbetet och i längden presterar sämre.

Att som i dag låta proven vara vägledande för lärarnas betygsättning, utan ytterligare riktlinjer för vad detta konkret innebär, hjälper inte. En skrivning om att resultaten från proven ska ”särskilt beaktas” hjälper naturligtvis inte heller. Nationella prov som styr betygsättningen, och som dessutom enbart innehåller lätträttade uppgifter, skulle däremot definitivt leda till en mer likvärdig betygsättning.

Men det skulle kosta. Kostnaden i det här fallet är en negativ påverkan på undervisningen och elevernas kunskaper. Nationella prov som styr betygen, styr nämligen även undervisningen, eftersom alla lärare vill att deras elever ska lyckas på proven. Och då prov, särskilt om de ska vara lätta att rätta, endast kan pröva vissa typer av kunskaper, riskerar nationella prov som styr elevernas betyg faktiskt att sänka ribban för vad eleverna lär sig i skolan.

Fenomenet är väl belagt inom forskningen och sambandet mellan prov och undervisning blir allt starkare, ju större konsekvenser provresultaten ger för elever och lärare. Redan nu visar Skolverkets utvärderingar att andelen lärare, som anser att deras undervisning i hög grad påverkas av proven, har fördubblats de senaste tio åren, från en tredjedel till två tredjedelar! Ju mer proven styr betygen, desto högre kan denna andel förväntas bli.

Men om man inte kan förlita sig på nationella prov för likvärdiga betyg, kan man då få lärare att sätta rimligt likvärdiga betyg? Återigen är svaret ja, men det kommer att kosta. I det här fallet ligger den huvudsakliga kostnaden i en inskränkning av lärarnas frihet. Vi vet att lärare, trots att de undervisar i samma ämne och samma årskurs, kan samla in helt olika betygsunderlag. Vi vet också att det bland lärarna finns flera olika strategier för hur man sammanväger elevers prestationer och tar beslut om ett betyg.

Denna subjektiva process gynnar naturligtvis inte en likvärdig betygsättning. Så länge det finns ett så stort friutrymme för hur man kan sätta betyg, finns det väldigt dåliga förutsättningar för likvärdighet.

För att få en likvärdig betygsättning måste man alltså inskränka denna frihet, genom att exempelvis specificera vilket underlag som ska ingå i betygsättningen i ett visst ämne och årskurs samt klargöra vilken av de befintliga strategierna för sammanvägning som ska användas.

Kostnaden för likvärdiga betyg är alltså hög, både i tid och pengar, men också i fråga om elevernas kunskaper och lärarnas undervisning. Så frågan är om det är värt det.

Grundskolebetygens huvudsakliga funktion är för urval till gymnasieskolan, men många grundskoleelever kommer redan in på sitt förstahandsval (i vissa regioner över 80 procent). Detta innebär att vi lägger väldigt mycket tid, kraft och pengar på ett system som främst är viktigt för en liten andel elever, det vill säga de som konkurrerar om de mest sökta platserna samtidigt som det ger konsekvenser för alla andra. Forskningen pekar till exempel tydligt på att lågpresterande elever missgynnas av betyg, då låga betyg leder till att dessa elever tappar motivation för skolarbetet och i längden presterar sämre. Att betygen ”i sig själva” ska motivera eleverna att lära sig bygger på ett förlegat antagande om hur motivation utvecklas hos elever och detta antagande har inget stöd i forskningen.

Frågan är vad som skulle hända om man tog bort urvalssituationen mellan grundskolan och gymnasieskolan. Efter­som i stort sett alla elever går någon form av gymnasieutbildning i dag handlar det främst om att fördela eleverna på de olika gymnasie­programmen. Även om urvalsfunktionen till gymnasiet togs bort hade troligen i stort sett samma antal elever gått natur-, samhälls-, teknikprogram, eftersom ungdomarna har olika intressen och framtidsplaner. Däremot finns det vissa specifika skolor eller program som är särskilt populära där man kan ha andra lösningar för att välja ut elever, som frivilliga prov.

Mest centralt är dock att lärarna på grundskolan – om man tar bort kravet på likvärdiga betyg och betyg som urvalsinstrument – skulle kunna ägna sig åt det som är viktigast, och som står inskrivet i skollagen, nämligen att undervisa och hjälpa eleverna att utvecklas så långt som möjligt.

Kanske är det dags att slopa idén om likvärdiga betyg i grundskolan och att betygen i årskurs 9 ska användas som urvalsinstrument till gymnasieskolan. I stället bör vi lägga fokus på gymnasieskolan, där urvalssituationen till högskole- och universitetsutbildningar är avgörande för en betydligt större andel av eleverna. Då skulle vi kunna allokera resurserna dit de verkligen behövs.

Många vill ju att vi sneglar åt Finland, där eleverna presterar betydligt bättre än våra elever i flera internationella mätningar. Där har man normrelaterade prov i slutet på gymnasieskolan, just för att hantera likvärdighetsproblem i bedömningar och urvalssituationen för antagning till universitetsutbildningar.