Skolsegregationen hör till de allvarligaste och mest svårlösta samhällsproblem som den tillträdande regeringen har att hantera. Konkret innebär skolsegregationen att allt fler barn går i skolor med elever som liknar dem, socioekonomiskt och etniskt. När människor har allt mindre kontakt med varandra ökar risken för motsättningar och polarisering, något vi ser exempel på nästan dagligen. Segregationen har också en rad andra negativa konsekvenser, som vi återkommer till.

I rapporten ”Equity in Education” som kom tidigare i veckan konstaterar OECD att skolvalsreformer i Sverige och andra länder har lett till ökad skolsegregation och minskad likvärdighet. Lite tillspetsat kan man säga att vårt skolsystem allt mer sorterar elever utifrån föräldrarnas inkomst, utbildningsnivå och härkomst. Det har även belagts i flera forskningsstudier och av Skolverket att den ökade skolsegregationen i hög grad beror vårt friskolesystem, som består av fyra komponenter:

• Fri etableringsrätt för friskolor

• Skolval med kösystem

• Skolpeng som tillfaller elevens skola

• Möjlighet till obegränsat vinstuttag för aktiebolagsskolor

För att vända den negativa utvecklingen krävs omfattande reformer av friskolesystemets alla fyra delar. Men i närtid måste ett första steg vara att i höstbudgeten behålla det statsbidrag på sex miljarder kronor till kommuner med socioekonomiskt utsatta skolor, som tillkom i förra årets budgetproposition på förslag av Skolkommissionen. Enligt den nya ordföranden i riksdagens utbildningsutskott Matilda Ernkrans finns det risk att anslaget dras in, eftersom det efter valet inte längre finns majoritet i riksdagen för likvärdighetsmiljarderna.

Resultatet av Nyköpingsmodellen är faktiskt att fler elever än tidigare befinner sig i etniskt och socioekonomiskt homogena skolor. Segregationen har inte minskat – bara bytt ansikte.

I en ny studie kan Arena Idé visa att skolsegregationen inte enbart är ett storstadsfenomen, utan fått starkt fäste runtom i landet. Genom att studera de 30 kommuner i Sverige som har 50 000–100 000 invånare illustrerar vi det som är lärares, rektorers och kommunala skolförvaltningars vardag i Sverige: en kraftfull segregation. Den sociala och etniska skiktningen i våra medelstora kommuner är ett högst konkret problem i skolorna och på de platser där barnen rör sig och möts – eller snarare – inte möts.

Vi har använt oss av data från Skolverket för samtliga högstadieskolor i dessa kommuner och rangordnat dem efter andelen elever med svenskfödda och/eller högutbildade föräldrar. Resultatet är häpnadsväckande och ger en skrämmande bild av det Sverige som håller på att växa fram:

1.

Vi fann skolsegregation i 28 av 30 kommuner. Över hälften (16) av dem har en skolsegregation som i hög grad är orsakad av friskolesystemet.

2.

Av totalt 356 högstadieskolor i de 30 kommunerna är 147 (det vill säga fyra av tio) segregerade. Det innebär att de skolorna är mycket homogena med avseende på föräldrarnas bakgrund.

3.

Segregationens karaktär skiljer sig mellan kommunala och fristående skolor. Friskolor är kraftigt överrepresenterade bland skolor med hög andel svenskfödda och/eller välutbildade föräldrar. Kommunala skolor dominerar stort bland skolorna som har många elever vars föräldrar har lägre utbildningsnivå och/eller är utrikesfödda.

4.

Av eleverna i årskurs nio som går i segregerade skolor med hög andel svenskfödda och/eller högutbildade föräldrar, är 49 procent placerade i friskolor. Av eleverna som går i kraftfullt segregerade skolor med hög andel lågutbildade och/eller utlandsfödda föräldrar återfinns endast 6 procent i friskolor och hela 94 procent i kommunala skolor.

Vi har valt att särskilt undersöka Nyköping, där kommunpolitikerna gjort ett internationellt uppmärksammat försök att bryta segregationen. Den så kallade Nyköpingsmodellen innebar att man la ner fyra segregerade kommunala högstadieskolor och byggde en ny, där man tänkte sig att alla elever från de nerlagda skolorna skulle gå. Vår studie visar att man inte lyckats bryta segregationen.

Visserligen har Nyköping minskat den värsta ”negativa” segregationen – tidigare hade en hög andel av eleverna i vissa kommunala skolor utländsk bakgrund och lågutbildade föräldrar. Men det som inte framkommit tidigare är att man inte rått på det som inom skolforskningen kallas ”white flight”, det vill säga att välutbildade svenskfödda familjer flyr från den nu enda och mer blandade kommunala skolan. Utvecklingen i Nyköping kan beskrivas som en resa från en sorts kraftfull segregation till en annan lika kraftfull. Resultatet av Nyköpingsmodellen är faktiskt att fler elever än tidigare befinner sig i etniskt och socioekonomiskt homogena skolor. Segregationen har inte minskat – bara bytt ansikte.

Forskningen visar också att mer blandade skolor inte har negativ effekt på de duktigaste elevernas kunskapsresultat och dessutom kan vara positivt för deras självkänsla under lång tid efter avslutad skolgång.

Vårt skolsystem hindrar effektivt den kommun som vill motverka segregation och underlättar för aktörer vars själva affärsidé är att erbjuda skolor med mer homogen elevsammansättning.

Dilemmat fångas av Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson: ”Vi har skapat ett system där individperspektivet – att få välja skola – går före medborgarperspektivet. Vi vet att samhällsnyttan är större om skolorna är mindre segregerade, men det system vi har bidrar till segregationen”. ( DN 21/3) 

I ett demokratiskt samhälle, där alla barn ska ges möjlighet att utvecklas, är skolan inte bara avgörande för de kunskaper den ger, utan också som mötesplats för alla barn – oavsett bakgrund. Detta är avgörande för ett demokratiskt samhälle med hög grad av social tillit, som Sverige varit och vill vara. Därför är skolsegregationen förödande.

Vi redovisar i vår rapport även forskning om segregationens konsekvenser. Slutsatsen är att skolvalssystem i alla undersökta länder har bidragit till ökad etnisk och socioekonomisk segregation, samt att segregationen har negativa effekter på individ- och samhällsnivå. Det gäller inte bara skolrelaterade faktorer som kunskapsresultat och likvärdighet i utbildningen, utan också elevers framtida utbildnings- och yrkesval, inkomst, hälsa, kriminalitet och attityder mot andra grupper som kan ha betydelse för polarisering och politiskt beslutsfattande. 

Forskningen visar också att mer blandade skolor inte har negativ effekt på de duktigaste elevernas kunskapsresultat och dessutom kan vara positivt för deras självkänsla under lång tid efter avslutad skolgång.

Det torde vara uppenbart, men för säkerhets skull vill vi påpeka att resultaten i vår rapport går stick i stäv med den svenska skolans lagstadgade kompensatoriska uppdrag, som innebär att skolan ska utjämna skillnader i elevers förutsättningar – inte förstärka dem. Mycket tyder på att dagens svenska skola utvecklas i motsatt riktning och i stället vidgar de socioekonomiska och kunskapsmässiga klyftorna mellan barnen. Vårt nuvarande skolsystem söndrar och bryter ner mer än det enar och rustar.