Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-03-01 17:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/skribenterna-tycks-sorgligt-nog-ha-fastnat-i-en-gangen-tids-fordomar/

DN Debatt Repliker

DN Debatt Repliker. ”Skribenterna tycks sorgligt nog ha fastnat i en gången tids fördomar”

REPLIK DN DEBATT 15/2.

Carl Bildt: Sverige har under de senaste decennierna, tvärt mot debattörernas påståenden, drivit en målmedveten och långsiktig europeisk fredspolitik i syfte att ersätta den situation som rådde under det kalla krigets decennium.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Det var onekligen en pust från det förgångna som debattörerna presterade på DN Debatt. Eftersom deras huvudsakliga tes, om en sådan gick att utläsa, var att det mesta var bättre förr antar jag att de upplever det som en komplimang snarare än kritik.

Men tesen var att vi skulle hålla oss borta från USA, alls icke närma oss Nato och i stället driva någon icke närmare definierad fredspolitik i Europa. Även om man förvisso talade om en rysk politik som inkluderar också militär aggression i Europa var det mest oroande uppenbarligen att USA:s militära närvaro i Östersjö-området har ökat.

Skribenterna förefaller dock att sorgligt ha fastnat i en gången tids fördomar. Jag skulle vilja påstå att Sverige under de senaste decennierna, tvärt mot deras påståenden, drivit en målmedveten och långsiktig europeisk fredspolitik i syfte att ersätta den situation som rådde under det kalla krigets decennium.

Jag skulle vilja påstå att Sverige under de senaste decennierna, tvärt mot deras påståenden, drivit en målmedveten och långsiktig europeisk fredspolitik i syfte att ersätta den situation som rådde under det kalla krigets decennium.

Den grundläggande tanken i denna har varit att freden skall tryggas genom ett successivt utbyggt samarbete också när det gäller säkerhetspolitik, och en absolut förutsättning har alldeles självklart varit respekten för varje nations rätt såväl till territoriella integritet som till rätten att välja sin väg.

Utvidgningen av den Europeiska Union som vi gick med i 1995, och därmed i praktiken lämnade en mer på isolering inriktad svensk linje sedan början av 1800-talet, till att omfatta också Sovjetunionens forna satellitstater i Centraleuropa samt de tre före detta sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen var en alldeles avgörande del av denna långsiktiga fredsstrategi.

Och att dessa länder dessutom vill få också en amerikansk säkerhetsgaranti genom medlemskapet i Nato borde inte vara så svårt att förstå för den som läst i alla fall lite historia. Att de på dessa sätt fick en ökad trygghet låg självfallet också i Sveriges intresse.

Förhoppningen var att så stora delar av denna samarbetsträvan som möjligt också skulle omfatta Ryssland, och det gjordes stora ansträngningar för att åstadkomma detta. EU hade toppmöten med Ryssland två gånger om året för att föra samarbetet framåt. När vi hade toppmöte mellan EU och Ryssland i Stockholm i december 2009 tog vi till exempel initiativ till det som skulle bli det mycket ambitiösa så kallade partnerskapet för modernisering.

Den militära aggressionen mot Ukraina, med också annekteringen av Krim, var ett entydigt brott mot både folkrätten i stort och de principer för Europas säkerhet som det tidigare rått bred enighet om.

På polskt och svenskt initiativ tillkom ju dessutom 2009 EU:s så kallade Östliga Partnerskap för att kunna leva upp till de mycket starka önskemål som framför allt Ukraina, Moldavien och Georgien hade på ett betydligt närmare samarbete med EU. Detta kom ju bland annat resultera i associations- och djupgående frihandelsavtal med dessa tre demokratier.

Utvecklingen sedan dess har dock präglats av att den ryska politiken svängde i tydligt revisionistisk riktning. Den militära aggressionen mot Ukraina, med också annekteringen av Krim, var ett entydigt brott mot både folkrätten i stort och de principer för Europas säkerhet som det tidigare rått bred enighet om.

Det fick självfallet konsekvenser. Att andra länder i Rysslands omedelbara närhet – till exempel Estland, Lettland och Litauen men också Polen – då upplevde en mer osäker situation var knappast förvånande.

De var visserligen medlemmar av Nato, men organisationen hade ditintills inte sett någon anledning till att vare sig göra upp planer för gemensamt försvar av dem eller öva hur detta kunde ske. Men den ryska aggressionen gjorde alldeles självklart detta nödvändigt.

Jag delar helt uppfattningen att det näppeligen finns några militära hot mot Sverige allena. Vår säkerhet är en del av hela vår regions, och vårt försvar måste därför också utformas med det perspektivet.

Att Nato sedan dess har en bataljonsstridsgrupp som roterar i vardera Estland, Lettland och Litauen, utöver den gemensamma luftpolisinsats som Nato haft sedan tidigare, har förvisso bidragit till en ökad Nato-närvaro men därmed också till ökad stabilitet. Den har tydligt utformats för att markera försvar, men också så att den inte kan uppfattas som ett hot.

Jag skulle vilja säga att denna Nato-insats på andra sidan Östersjön har varit den enstaka viktigaste stabiliserande säkerhetspolitiska insatsen i vår del av Europa under senare år. Den har förvisso också amerikanska inslag, vilket är viktigt, men det bör noteras att de de tre baltiska Nato-insatserna ju leds av Storbritannien, Kanada och Tyskland.

Men alternativet hade ju varit för Nato att de facto överge dessa tre länder i ett läge där Ryssland visade att man var beredd till militär aggression mot grannländer. Att så inte blev fallet stärkte säkerheten i hela det område som ju Sverige är en del av.

Jag delar helt uppfattningen att det näppeligen finns några militära hot mot Sverige allena. Vår säkerhet är en del av hela vår regions, och vårt försvar måste därför också utformas med det perspektivet. Insatser från andra länders territorier kan vara viktiga för vårt försvar, och insatser från vårt territorium kan på samma sätt vara av stor betydelse för andra länders försvar. Jag skulle vilja hävda att inriktningen måste vara att försvaret för det samlade nordeuropeiska demokratiska området måste kunna föras och ledas gemensamt.

Där är vi inte ännu, även om viktiga steg förvisso har tagits. Det förblir en anomali att vi är angelägna om ett så nära samarbete med Nato som möjligt, men rädda för att sitta med i de organ där de viktigaste samråden sker och de viktigaste besluten fattas. Vi accepterar rollen som satellit.

USA besitter viktiga militära förmågor, vissa av alldeles avgörande betydelse för den europeiska säkerheten, men vi måste räkna med att landet allt mer kommer att fokuserar på utmaningar i det asiatiska området. Därmed blir det regionala och europeiska samarbetet, inom eller utom Nato:s ram, allt viktigare också för oss. Jag håller med om att en ensidig bilateral fixering vid USA knappast är klok. Nato bidrar paradoxalt nog till den nödvändiga bredare ramen, men förhoppningsvis kan också EU steg för steg bli allt viktigare.

Gemensamt försvar ger gemensam säkerhet, och någonting annat än gemensam säkerhet är faktiskt inte möjligt i dagens Europa.Ryssland är sannolikt på väg in i ett mer osäkert skede i sin utveckling. De diplomatiska reaktioner och utbrott vi sett från Moskva på senare tid tyder på en nervös regim.

Och den europeiska fredspolitik som kommer till uttryck i till exempel EU:s Östliga Partnerskap liksom det OSCE-samarbete där Sverige detta år har ordförandeskapet är också en viktig del av detta.

Ryssland är sannolikt på väg in i ett mer osäkert skede i sin utveckling. De diplomatiska reaktioner och utbrott vi sett från Moskva på senare tid tyder på en nervös regim. Ett långt skede kommer förr snarare än senare, och i former ingen med säkerhet vet, att övergå i ett annat. Det gör det kanske än viktigare att vi i detta skede stärker också vårt engagemang för alla europeiska nationers säkerhet. Litauens, Finlands, Ukrainas och Norges säkerhet – för att nu bara nämna dem – är avgörande också för vår säkerhet.

Jag tror att detta är viktigt för att långsiktigt förhoppningsvis också skapa bättre förutsättningar för samarbetet också med Ryssland. Instabilitet i dess närområde kan fresta en nervös regim. Insatser för gemensam säkerhet är viktiga inte minst i det perspektivet.

Ämnen i artikeln

Nato
USA
Ryssland

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt