DN Debatt. ”Skrota idén om lika för alla – ge fler extra skolår”

Skolan är avgörande för våra barns framtid. Det är i skolan som alla barn, oavsett bakgrund, kan få med sig den kunskap de behöver för att uppfylla sina drömmar.

Men många barn får i dag inte det stöd de behöver. Fler elever än någonsin är underkända. I juni förra året var det 17,5 procent av eleverna i årskurs nio som inte blev behöriga till gymnasiet. Det är en kraftig försämring på några år.

På Liberalernas riksmöte i dag kommer vi att presentera en mer omfattande reform när det gäller synsättet på elever med inlärningssvårigheter. Det handlar om att göra upp med kvarlevorna av det socialdemokratiska idégods som präglat svensk skolpolitik sedan 1968-vänsterns dagar.

Av rädsla för att barn med svårigheter skulle stigmatiseras så skulle specialklasserna och speciallärarna bort och klassläraren skulle fortsättningsvis hantera alla barn, oavsett förutsättningar, i ett och samma klassrum. Det kallades inkludering. Tanken var i grunden god; självklart ska barn så långt det är möjligt gå gemensamt i en klass, men inkluderingstanken kom att gå för långt och slå hårdast mot dem som har det svårast.

Den socialdemokratiska tanken om jämlikhet utgick ifrån att barn är likadana, att de lär sig saker i samma takt och på samma tid. Att alla barn gick i samma klass var viktigare än vad barnen faktiskt lärde sig. . Men barn är inte likadana – barn är olika. I takt med att inkluderingstanken befästes har kunskapsresultaten i svensk skola fallit.

Sverige har i praktiken näst intill avskaffat två av de mest kraftfulla instrumenten för att hjälpa elever med svårigheter: dels för elever att kunna placeras i en liten särskild undervisningsgrupp vid sidan av den stora klassen och dels att gå om en årskurs.

En jämförelse med andra länder talar sitt tydliga språk:

I Sverige är det 4 procent av eleverna som går ett extra år i grundskolan. I Tyskland är det 18 procent och i Frankrike 22 procent, alltså ungefär fem gånger så vanligt som i Sverige. När det sker i Sverige, sker det i regel på högstadiet.

När Sverige störtdykt i Pisa under 2000-talet har drygt 1 procent av eleverna gått i en särskild undervisningsgrupp i stället för i en vanlig klass. Det kan jämföras med Finland som under samma tid legat i världstoppen i Pisa och då haft uppåt 8 procent av eleverna som undervisats vid sidan om klassen.

I Sverige är det drygt 8 procent av lärarna som är speciallärare. I Finland är det drygt 15 procent, alltså nästan dubbelt så hög andel.

Trots att Skolinspektionen i en rapport drar slutsatsen att barn som går i särskilda undervisningsgrupper får betyg i fler ämnen, får högre betyg och ökad närvaro så används inte detta mer i Sverige. Samtidigt motarbetas särskilda resursskolor som öppnats för barn med extra stora svårigheter.

1990 avskaffades också speciallärarutbildningen i Sverige av socialdemokraterna. Speciallärare ansågs stämplande för de elever som behövde hjälp, och eleverna skulle i stället få hjälp i sin ordinarie klass.

Detta har drivit fram en långtgående diagnosticering av inlärningssvårigheter, där läkarintyg ofta blivit en förutsättning för att få tillgång till stödinsatser.

Som utbildningsminister återinförde jag speciallärarutbildningen, men sanningen är att det saknas nästan 20 årskullar speciallärare i skolan i dag, eftersom utbildningen låg nere. Socialdemokraterna ville också helt avskaffa möjligheten att använda särskilda undervisningsgrupper, samt avskaffa både särskolan och specialskolorna. Detta lyckades alliansregeringen rädda kvar. Men det behövs mer.

Inkluderingstanken och bristen på speciallärare har lett till att stödundervisning vid sidan av klassen har blivit en begränsad möjlighet. Detta har drivit fram en långtgående diagnosticering av inlärningssvårigheter, där läkarintyg ofta blivit en förutsättning för att få tillgång till stödinsatser. För övriga elever har utbildade speciallärare ofta ersatts med outbildade elevassistenter.

Vårt mål är att Sverige ska vara en kunskapsnation med en skola där alla barn får möjlighet att lyckas i skolan. Den socialdemokratiska jämlikhets­tanken, att alla barn ska läsa på samma tid, i samma takt och i samma klass, oavsett förutsättningar, måste förpassas till historien.

Inkluderingstanken har gått för långt; de svagaste eleverna som skulle inkluderas har i stället exkluderats från möjligheten att få med sig den kunskap de har rätt till. Jämlikhet kan inte vara att alla barn till varje pris ska under­visas i ett och samma klassrum. Jämlikhet är att alla barn får med sig kunskap från skolan. Kunskap är en förutsättning för social utjämning.

Liberalerna föreslår i dag en reform­agenda som ändrar fokus för svensk skola och som gör upp med det socialdemokratiska ideologiska synsättet om jämlikhet.

1.

Det behövs fler särskilda undervisningsgrupper i svensk grundskola, för elever med inlärningssvårigheter och elever som är utåtagerande. Det tabu som funnits måste brytas.

2.

Fler behöver gå ett extra år i grundskolan. Detta bör ske så tidigt som möjligt i skolan. Elever som inte når de mest centrala målen på nationella proven i årskurs 3, bör i normalfallet gå ett extra år på lågstadiet. I dag måste rektor i sitt beslut motivera varför en elev med underkänt går kvar ett år. I framtiden bör en rektor också kunna motivera varför en elev med underkänt skickas vidare till nästa årskurs, även när man vet att sannolikheten för misslyckande är mycket stor.

3.

Det behövs också specialskolor och resursskolor för elever med de allra största svårigheterna, till exempel omfattande funktionshinder. Det är en given utgångspunkt att såväl särskolan som specialskolan ska vara kvar som egna skolformer.

4.

Sverige behöver fler speciallärare. Vi bör inom tio år komma upp i Finlands nivå, vilket betyder att vi behöver dubblera antalet som examineras varje år från ungefär 800 till 1 600. De nya speciallärarna ska i första hand utbildas för låg- och mellanstadiet.

Liberaler är besjälade av kunskapsskolan för att det är den som kan ge alla barn, oavsett förutsättningar, fler livschanser i livet. Det är i grunden en frihetsfråga. Vi kommer inte att ge oss förr­än alla barn, inte minst de med stora svårigheter, får chansen att lyckas i den svenska skolan.