Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 08:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/skydda-barnen-fran-att-bli-framtidens-jihadister/

DN Debatt

DN Debatt. ”Skydda barnen från att bli framtidens jihadister”

I flyktinglägret al-Hol i Syrien bor svenska barn som vuxit upp med föräldrar som varit aktiva i terrorsekten IS. Sverige måste agera och hämta hem dem omedelbart, skriver artikelförfattarna. Foto: Lotta Härdelin

DN DEBATT 27/7. I maj hämtade vi sju barn som släppts från flyktinglägret al-Hol i Syrien. Resan gav oss en unik, praktisk erfarenhet som kan vara Sverige till hjälp när det gäller att hämta hem de barn som fortfarande är kvar i detta helvete. Det skriver Patricio Galvéz, morfar till de sju barnen, Beatrice Eriksson, socialarbetare, samt Gorki Glaser-Müller, filmregissör.

Den 15 maj landade vi i Sverige tillsammans med sju föräldralösa barn. Barnen hade drygt en vecka tidigare släppts från flyktinglägret al-Hol i norra Syrien där de levt under mycket svåra humanitära förhållanden, och innan dess vuxit upp i det så kallade islamiska kalifatet. Barnens föräldrar, Michael Skråmo och hans hustru Amanda, anslöt sig till terrorgruppen Islamiska staten 2014. Båda dog tidigare i år.

Det är en stor lättnad att dessa sju barn är på svensk mark, men fort­farande finns uppskattningsvis närmare 60 andra svenska barn kvar i Syrien. På grund av uttorkning, sjukdomar och svält dör barn i tältlägren varje dag.

Utifrån barnens situation är det orimligt att Sverige låter dem leva i en dokumenterat livsfarlig miljö, och det är ovärdigt en demokratisk rättsstat som Sverige att inte ta ansvar för oskyldiga minderåriga medborgare i akut nöd, liksom att lägga över ansvaret på kurderna som lidit offer för extrema brott som bland annat vuxna svenska medborgare har bidragit till genom sin medverkan i terrorsekten IS.

När barnen anländer till Sverige behöver det finnas en beredskap för att ta emot dem på ett sätt som bidrar till snabb återhämtning.

Våra erfarenheter har gett oss nya insikter om hur brutal och galen världen kan vara, men också nytt hopp – genom dessa sju barn som behövt kämpa sig igenom mer än vad någon människa ska behöva vara med om. Det går bara att föreställa sig vad barnen har behövt uppleva och vad de har bevittnat under sin korta livstid.

Den vecka vi spenderade i Erbil, i norra Irak, tillsammans med de sju barnen i väntan på deras resedokument var en stor utmaning. Det är inte ovanligt att barn som varit berövade på kärlek och närhet, snabbt fäster sig vid en vuxen som visar vänlighet och värme. Barnen verkade knyta an väldigt snabbt till oss vuxna som var där, även till journalister eller hotellpersonal som hjälpte till, vilket säger något om vilken miljö de tidigare vistats i.

Det var en extremt pressad situation att bara lyckas ta oss igenom dagarna, med allt vad det innebär att se till att sju traumatiserade, undernärda och sjuka barn får sina mest basala behov tillgodosedda med mat, sömn och mediciner. Varje minut väntade vi på besked om att kunna resa därifrån. Även om det kan se olika ut i olika fall, har denna upplevelse tydliggjort för oss att det krävs samordning och uppbackning för anhöriga, liksom en beredskap för att hantera de behov som barn till IS-föräldrar kan komma att ha.

Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent, Cecilia Uddén, som flera gånger besökt norra Syrien under våren beskrev nyligen al-Hol-lägret som ”en portal till helvetet” och menar att trots att IS territorium är besegrat, hindrar det inte att ideologin lever vidare.

Sveriges agerande behöver därför syfta till att minska mänskligt lidande på ett direkt plan genom att rädda barnen från den ohållbara situation de befinner sig i, liksom på ett långsiktigt plan skydda omvärlden och dessa barn från att uppfostras till att bli nästa generations jihadister.

Vi lider med de barn som fortfarande är kvar i lägren i Syrien. Dessa barn är utsatta på så många plan. Av sina föräldrar som tagit brutalt dåliga beslut, av den ofattbara fara det inneburit att ha vuxit upp i en terrorsekt i en krigszon, att nu leva i vad kabinettssekreterare Annika Söder på utrikesdepartementet kallar ett ”interneringsläger”, av opinionen emot dem, och till sist av det svenska samhället där det inte verkar vara en självklarhet att dessa oskyldiga barn ska räddas. Hatet mot barn till IS-föräldrar är ofattbart. Sverige måste agera omedelbart. Det behöver därmed finnas en konkret handlingsplan. 

Här är några av de viktigaste lärdomar vi gjort:

1. Resedokument bör förberedas innan barnen släpps, det finns ingen anledning att barnen ska tillbringa onödig tid i ett tredje land.

2. När barnen anländer till Sverige behöver det finnas en beredskap för att ta emot dem på ett sätt som bidrar till snabb återhämtning.

3. De kommuner som genom Säpo har fått förhandsinformation om barn, bör omgående förbereda utredning gällande var barnen ska bo när de anländer. Utifrån barnens välmående är det viktigt att detta, om möjligt, är utrett vid deras ankomst så att de inte i onödan behöver utsättas för lång­variga handläggningsprocesser och upprepade gånger bryta upp från platser och personer som de anknyter till.

4. En plan för rehabilitering och psykosocialt stöd, för de barn som är i en ålder som kräver det, bör vara förberett.

Genom den kontakt vi har med andra anhöriga till barn i flyktinglägren al-Hol och Camp Roj blir det tydligt att det finns en stor frustration och desperation. Många upplever sig utelämnade och får inte det stöd de behöver i den oerhört svåra situation de befinner sig i. Redan nu bör de kommuner som inte redan har kontaktat anhöriga till barn i lägren erbjuda stöd och information. Många anhöriga känner inte till att det inte är en självklarhet att de kommer att få vara en del av barnens liv när de anländer till Sverige.

Vi vet att det inte är nödvändigt för frisläppandet av barnen att anhöriga reser till Syrien för att försöka hämta barnen. De som den kurdiska administrationen, som är ansvariga för lägren, vill träffa är officiella utrikesrepresentanter från respektive land. Däremot har våra erfarenheter visat att det här kan vara den enda chansen att som anhörig få träffa barnen, eftersom socialtjänsten kan komma att omhänderta barnen omedelbart när de korsar nationens gräns och senare även begränsa barnens rätt att träffa sina släktingar. Detta kan i vissa fall vara helt nödvändigt, och i andra fall ett misstag.

Det är vår fulla övertygelse att myndig­heterna behöver se till att barnen skyddas från personer som har kopplingar till en våldsbejakande miljö. Det är dock en balansgång att å ena sidan skydda barnen och å andra sidan beröva dem på familj och släkt som inte har något med IS att göra. Många släktingar har en vilja och ett engagemang att ge barnen trygghet, kärlek, en historia, ett kulturellt arv och en känsla av sammanhang.

Enligt FN:s konvention om barns rättigheter har barn rätt till särskilt skydd, oavsett hur deras föräldrar har agerat. Även om det har sagts många gånger redan verkar det vara behövligt att upprepa: barn kan aldrig hållas ansvariga för sina föräldrars brott.

Det finns många experter i frågan, men få som har praktisk erfarenhet. Vi som var med under veckan med de sju barnen, står gärna till förfogande för staten och kommuner för att bidra med vägledning och förbättringsförslag utifrån vårt perspektiv och vår erfarenhet.

Trots att vi upplever ett hårdnande politiskt klimat vill vi tro att Sverige är ett land som vill ta ansvar för sina medborgare, i synnerhet oskyldiga barn. Det är en akut situation och det är hög tid att hämta alla barn från lägren omedelbart, så att de kan få den chans i livet de ännu inte har fått.