Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 07:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/sla-vakt-om-matsamhallet-annars-far-vi-koer-och-byrakrati/

DN Debatt

DN Debatt. ”Slå vakt om mätsamhället – annars får vi köer och byråkrati”

Det behövs utvärderingar som möjliggör lärande och förbättringsarbete samtidigt som de skapar transparens om verksamhetens kvalitet, vilket hjälper medborgarna att ställa krav, skriver Claes Sandgren.
Det behövs utvärderingar som möjliggör lärande och förbättringsarbete samtidigt som de skapar transparens om verksamhetens kvalitet, vilket hjälper medborgarna att ställa krav, skriver Claes Sandgren. Foto: Beatrice Lundborg

DN DEBATT 8/11. Inflytelserika opinionsbildare varnar för ett mätsamhälle av farliga dimensioner som invaderar människors liv. Men den svepande kritiken riskerar att kasta ut barnet med badvattnet så att vi åter hamnar i läget för 25–30 år sedan när den offentliga sektorns skenande kostnader, köer, byråkrati och medborgarvanmakt jämnade vägen för NPM, skriver Claes Sandgren.

Rätta artikel

Mätningarna av välfärdssektorn, och den offentliga sektorn i stort, har kommit allt mer i skottgluggen. Inflytelserika opinionsbildare varnar för ett mätsamhälle av farliga dimensioner som invaderar människors liv. De ställer dessa mätningar – utvärderingar, kvalitetsgranskningar – i relief mot tillit till de anställdas professionalism och omdöme.

Journalisten Göran Rosenberg häcklar ”den mätande klass” som vuxit fram enligt hans uppfattning, en klass som ”anser sig veta allt som krävs för att värdera och utvärdera snart sagt vilka verksamheter som helst” ( God morgon, världen! 18/3 2017). Rosenberg, som själv granskar snart sagt vilka verksamheter som helst, menar att ”mätandet och kontrollerandet raskt håller på att ta över våra liv” och nämner som egna exempel att han fått mejl från företag, hotell och Postnord sedan han anlitat dem.

Men han stannar inte vid kundundersökningar utan sablar ned mätningen av verksamheter som handlar om att ”fostra, lära, vårda, skydda”, det vill säga hela välfärdssektorn. Och han går sedan vidare till den offentliga sektorns allmänna urartning, när han åberopar Uppsalaprofessorn Göran Arnqvist, som gisslar den ”överbyggnad av inkompetens vad gäller kärnverksamheten” inom offentlig sektor, som gör att denna verksamhet ”gradvis förtvinar” ( SvD 29/1 2017). Det framgår dock inte hur långt förtviningen av forskningen i Uppsala fortskridit.

Det finns alltså verksamhet som inte lämpar sig för mätningar, självklart, men i grunden behövs en resultatorientering av den offentliga verksamheten, oavsett hur den styrs.

Med sin hyllade bok ”Det omätbaras renässans” ställer sig filosofidocenten Jonna Bornemark i främsta ledet av mätkritiker. Boken är en uppgörelse med ”pedanternas världsherravälde” inom välfärdssektorn och andra delar av den offentliga sektorn. Hon menar att mätsamhället sätter professionernas kunskap och omdöme på undantag, ett tema som genljuder boken igenom. I postmodernistisk anda hyser hon en aversion mot en evidensgrundad offentligfinansierad verksamhet – hon föraktar ”evidensbaseringsparadigmet” – på grund av dess fokus på effektivitet, resultatredovisning, kvalitetssäkring, transparens med mera. Sådana krav leder bara till en omfattande och överflödig dokumentation, som handlar om att ”att visa upp verksamheten utåt och uppåt” och om att de ansvariga vill ”hålla ryggen fri”.

Boken är en vidräkning med New Public Management (NPM), den näringslivsinspirerade form av styrning särskilt av välfärdssektorn, som innefattar konkurrens och beställar-utförarmodellen; tydliga krav på ansvarstagande och resultat liksom utvärdering av dessa, samt inte sällan privatiseringar och bonuslöner.

Men hon blandar samman å ena sidan en kritik av NPM och å den andra en kritik av ”mätsamhället” över lag, även det som inte har den form av styrning som kännetecknar NPM. Hon håller heller inte isär de brister i välfärden som beror på resursbrist och de negativa effekterna av NPM:s debacle, effekter som i sin tur får smitta ned all resultatorientering inom den offentliga sektorn och all mätning inom denna.

Bornemark gör svepande påståenden, litar till anekdotisk information och slarvar inte sällan med källhänvisningar. Hon stöder sig på en artikel om utvecklingssamtal i skolan av lingvisten Johan Hofvendahl och framhåller artikelns begrepp ”förpappring”, ett begrepp som över huvud taget inte finns i artikeln ( Utbildning & demokrati 2006). Hon hävdar också att papprena, det vill säga elevernas prov, ersätter möten och dialog enligt Hofvendahls artikel. Men denne framför ingen uppfattning om prov och påstår inte att de ersätter möten. De samtalsutdrag artikeln innehåller handlar för övrigt om elever som haft samtliga eller nästan samtliga rätt, varför ingen dialog ansetts behövlig. Brister av detta slag i ett akademiskt arbete sår tvivel om hela framställningens vederhäftighet.

Boken har emellertid fått stort genomslag. Den har lovordats i radio och tv och varit föremål för insmickrande intervjuer och förbehållslösa recensioner i ledande tidningar och tidskrifter.

Även Svenska Dagbladets kulturchef, Lisa Irenius, sällar sig till mätkritikerna. Men hon skjuter främst in sig på mätningen av kultur och gör gällande att ”viljan att mäta och räkna premierar kvantitet och mätbarhet snarare än kvalitet” ( 10/3 2018). Det ligger mycket i detta men mätningar kan vara av värde även inom denna sektor, något som visas av de utvärderingar som gjorts av Myndigheten för kulturanalys, vars verksamhet dock sätts i fråga av Irenius.

Mätningar av konstnärlig kvalitet kan dock slå dock slint, det medges, till exempel när konstutövare jämförs på individnivå. Generella stödformer bör därför användas så långt som möjligt, till exempel gynnsamma skattevillkor, subventionerade lokaler, distributionsstöd och produktionsfaciliteter, kulturcheckar, rådgivning med mera. Motsatsen var det system, som gav en liten grupp kulturpersoner statligt garanterad inkomst på livstid, utan krav på motprestation, en selektiv stödordning som inbjöd till godtycke och nepotism.

Det finns alltså verksamhet som inte lämpar sig för mätningar, självklart, men i grunden behövs en resultatorientering av den offentliga verksamheten, oavsett hur den styrs; den har till skillnad från näringslivet inte en resultaträkning, vars sista rad visar hur det gått. Och det behövs utvärderingar av resultaten, som möjliggör lärande och förbättringsarbete samtidigt som de skapar transparens om verksamhetens kvalitet, vilket hjälper medborgarna att ställa krav. Det kan ske utan det övermått av dokumentation som NPM producerat.

Föredömliga exempel är de nationella kvalitetsregistren inom vården och omsorgen, som bygger på professionernas värderingar och erfarenheter.

Sådana mätningar skapar förutsättningar för en evidensgrundad verksamhet och står inte i kontrast till tillit till professionalism och omdöme, utan ger stöd åt dessa. En effektivare medelsanvändning tack vare utvärderingarna skapar också utrymme för omätbara kvaliteter inom vården och omsorgen, till exempel personliga möten.

Alltså: låt inte mätkritikerna kasta ut barnet med badvattnet, så att vi åter hamnar i läget för 25–30 år sedan, när den offentliga sektorns skenande kostnader, köer, byråkrati och medborgarvanmakt jämnade vägen för NPM.