Året är 1998, platsen den egyptiska hamnstaden Alexandria. En typisk egyptisk medelklassfamilj, traditionell, konservativ. En mamma och en pappa, två döttrar och två söner. Tiden för att träda in i vuxenlivet har kommit för den äldste sonen och den äldsta dottern. Sonen, nästan 13 och dottern med sina 11 år är på väg att bli myndiga.

Att bli myndig innebär i Egypten ett ansvar som överskuggar de rättigheter myndighetsåldern medför. Det handlar om ansvaret att tygla den hotfulla kraft som strikt måste kontrolleras i hederskulturen – sexualiteten.

Denna söta 11-åriga flicka har det vackraste långa hår man någonsin sett. Genom hela hennes barndom har flickans hår lovsjungits i alla tonarter, av familjen, av släktingar och vänner till familjen, av skol- och lekkamrater. Flickan är stolt över sitt långa, vackra hår. Det är en del av vem hon är.

Allteftersom åren gick blev hon emellertid gradvist medveten om att den dagen närmade sig, då hon skulle behöva dölja den delen av sig själv. Hon skulle vara tvungen att göra sig mindre vacker. Man har sagt henne att det är fel av flickor att vara vackra inför pojkar och män, man har sagt att kvinnor som inte döljer sin skönhet för män kommer att brinna i helvetet. För den lilla flickan har man berättat att Allah blir vred om hon visar sitt hår och att kvinnor som gör det kommer att hängas upp i håret och brinna i evig helveteseld.

Min syster erbjöds aldrig något alternativ, hon hade ingen i sin ringhörna som kunde bjuda motstånd och minska trycket från familjen.

Med sorgsen resignation har flickan börjat acceptera den historia man inpräntat i henne. Allt detta lärde man också pojken, hur syndig och skamlig kvinnlig skönhet är och hur det är hans plikt att som äldste sonen undanhålla sina systrars skönhet för andra pojkar och män, hur viktigt för mäns heder det är att göra ”sina kvinnor” osynliga, oåtkomliga och onåbara.

Fastän att flickan har resignerat och hjälplöst tvingats acceptera detta synsätt älskar hon fortfarande sitt hår och vill inte alls gömma undan det. Hon hade tvångsmatats med föreställningar som dessa så långt tillbaka hon kan minnas, hon försöker skjuta på det oundvikliga så länge som möjligt och påtryckningarna från familjen intensifieras.

– Det är dags för min lilla flicka att bli kvinna, säger pappa. Flickan hör det och stönar.

– Jag veet, jag kommer att sätta på mig den en dag. Men inte nu. Jag vill vänta lite till.

– Till när då? Du får inte förarga Allah, du ser mer och mer ut som en kvinna.

Flickan lämnar rummet och går till köket där mamma är.

– Pappa har rätt, det vet du. Du måste göra det som är rätt.

– Jag vet, men inte nu. Flickan går och sätter sig hos sin bror.

– De har rätt, vet du, du är inte längre något barn, säger han.

– Men jag är fortfarande 11, säger flickan hjälplöst med gråten i halsen.

Dag ut och dag in pågår påtryckningarna tills flickan en dag ger efter för trycket och döljer sitt vackra hår, trött på all kritik, på skulden, på besvikelsen hon ser i sin familjs ögon, hon längtar efter deras gillande och godkännande. Nu är familjen nöjd och Allah är inte längre vred.

Om någon frågat den flickan om hon bar hijab av fri vilja hade hon svarat ja, men jag vet att det inte var så, jag var där, jag var delaktig i processen. Min syster erbjöds aldrig något alternativ, hon hade ingen i sin ringhörna som kunde bjuda motstånd och minska trycket från familjen. Inte samhället och inte skolan. Min syster var ensam, tillsagd att det var fel att vara vacker och fri, att hennes barndom inte tillhörde henne själv utan hennes föräldrar och Gud och att familjen och Gud bestämde när hennes barndom var över.

Många flickor i liknande situation som min systers finns i Sverige i dag, men till skillnad från i länder där hederskulturen är norm, har de här möjligheten att slippa möta trycket från släkt och familj ensamma. Här finns möjligheten att få sin barndom skyddad, att slippa bli behandlad som föräldrarnas ägodel, att slippa bli hypersexualiserad genom att behandlas som sexobjekt som måste hållas gömt undan mäns blickar för att inte väcka deras lustar. De kan få tillgång till en neutral sekulär omgivning i skolan som en tillflykt från ­pressen hemi­från, skolan kan vara deras fristad. Jag vill påstå att detta inte bara är en funktion en skola kan fylla utan att det snarare är skolans skyldighet.

Denna fråga har åter aktualiserats i de interna diskussionerna som för närvarande pågår inom Moderaterna inför stämman i oktober. Flera M-politiker vill förbjuda eller utreda ett förbud mot hijab i förskola och grundskola, medan andra motsätter sig detta.

Det är viktigt att komma ihåg att hijab inte är vilket klädesplagg som helst. Hijab är först och främst en religiös symbol som har en betydelse och ett syfte inom en religiös kontext inom vilken en kvinnas hår och kropp anses vara ”awrah”, ett arabiskt ord som ordagrant betyder att något är ”defekt” eller ”bristfälligt”. Detta ”något” är kvinnokroppen som anses bringa skam eller leda till frestelse och synd. Ordet hijab på arabiska betyder ”barriär” eller ”sköld” och syftar på isolering och segregering av kvinnor gentemot män.

Detta koncept återspeglar en strävan efter ”sexuell puritanism” på religiös grund, en ultrakonservativ syn på kvinnors kroppar och sexualitet och på sex i allmänhet. Det representerar en översexualisering av kvinnor som behandlas som sexobjekt som under alla omständigheter måste skylas för att inte väcka mäns begär.

När man sätter på flickor hijab sexualiserar man barn, då denna handling insinuerar att barn är sexobjekt som bör skylas för att inte provocera mäns lustar. Plagget berövar således flickor deras barndom och rätten att leva på samma villkor som alla andra.

När vi talar om religionsfrihet i detta sammanhang ska vi inte fokusera på föräldrarnas religionsfrihet utan på barnens, vilket också inkluderar frihet från religion. Att behöva anamma en starkt religiös symbol, som hijaben faktiskt är, utgör en börda för ett barn som rimligen inte kan vara fullt medvetet om hijabens innebörd och dess konsekvenser för barnets liv och framtid.

Det är heller inte en fråga om ideologi, det är en fråga om barnets bästa. Därför är detta en fråga som politiska partier och samhället i stort borde kunna enas kring. Det finns de som påstår att kritik av konceptet med hijab på barn utgör en form av diskriminering gentemot och stigmatisering av de barn som bär hijab.

Men att förflytta skulden från de föräldrar som påtvingar sina minderåriga barn hijab, och att lägga denna skuld på de röster som kritiserar sexualisering av barn – det är fel väg att gå. Med ett sådant förhållningssätt skulle man kunna argumentera för att man aldrig bör uppmärksamma någon form av missförhållanden som barn utsätts för, då detta skulle kunna leda till att barn stigmatiseras. Vi bör rimligen rikta vår kritik mot de som är ansvariga för dessa missförhållanden och inte mot dess kritiker.

Hijab på barn handlar inte om religionsfrihet. Det är en fråga om en extrem form av religiös indoktrinering och sexualisering av barn, vilket dessa måste skyddas från. Vi får aldrig värdera föräldrarnas religionsfrihet högre än barnets bästa.