Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Socialdemokraterna bör bilda regering med hela alliansen”

Idealet om det öppna samhället kan kanske samla partierna över blockgränserna? I så fall skulle socialdemokraterna och de borgerliga kunna bilda en majoritetsregering, skriver artikelförfattaren.
Idealet om det öppna samhället kan kanske samla partierna över blockgränserna? I så fall skulle socialdemokraterna och de borgerliga kunna bilda en majoritetsregering, skriver artikelförfattaren. Foto: Henrik Montgomery/TT

Minoritetspolitiken har gått i baklås. Tre block, vart och ett utan egen majoritet, förhindrar varandras statsministerkandidater. Dagens samhällsproblem kräver en stark regering. Men att spräcka alliansen vore ett misstag. Socialdemokraterna bör bilda en majoritetsregering med hela alliansen, skriver Leif Lewin, professor emeritus, Uppsala.

Det svensk politik ytterst handlar om är om socialdemokraterna ska inneha regeringsmakten eller ej. I snart ett sekel har detta parti dominerat svenskt samhällsliv i kraft av lysande namn som Hjalmar Branting, Ernst Wigforss, Per Albin Hansson och Olof Palme och av en enastående förmåga till kvalificerad idébatt, parad med ett utpräglat väderkorn för maktpolitikens realiteter. Kontrasten är himmelsvid mot borgerlighetens valhänthet och senfärdiga godtagande i efterhand av de flesta av socialdemokraternas välfärdsreformer. Det främsta undantaget är Fredrik Reinfeldt, vars arv nu ligger förskingrat. Reinfeldt förstod att de idéer han slogs för bara kunde förverkligas om oppositionen upphörde med ”den borgerliga kannibalismen” och enades, även om det måste ske till ett högt pris av övergivna käpphästar. ”Erövra makten från socialdemokratin” löd partistämmans uppmaning, när Reinfeldt valdes till partiledare, och han effektuerade beställningen med orygglig målmedvetenhet.

Kommer socialdemokraterna även att vara vid makten efter valet nästa år?

Minoritetsparlamentarismen har gått i baklås. Tre block, vart och ett utan egen majoritet, förhindrar varandras statsministerkandidater: två på 40-procentsnivån och ett på 20-procentsnivån. Det ser faktiskt ut som om alla tänkbara kandidater skulle få en majoritet emot sig och ingen sålunda bli vald.

Men med lite statsvetenskaplig fantasi kan man naturligtvis hitta utvägar. En möjlighet, som jag lanserade förra året, var att ge upp försöket att få till stånd en majoritet och i stället blåsa liv i den lille vågmästaren i mitten som söker stöd än från vänster, än från höger. Jag tyckte mig se en socialliberal huvudfåra i svensk politik, som inte lyckades göra sig gällande i det partipolitiska spelet, men som exempelvis i Annie Lööf skulle kunna finna en representativ företrädare. Opinionsutvecklingen sedan dess har inte jävat min bedömning. Men invändningarna mot förslaget väger också tungt. Dagens samhällsproblem kräver en stark regering, som på ett helt annat sätt än vågmästaren kan räkna med att dess politik går igenom i riksdagen.

Så hur ska vi under dessa förhållanden kunna bilda en majoritetsregering? Frågans komplexitet beror på att vi för närvarande har två grundläggande konfliktdimensioner i svensk politik. Den ena är den gamla vanliga höger-vänster om statens roll i det ekonomiska livet, där socialdemokraterna står för den statsinterventionistiska ståndpunkten mot vilken den borgerliga alliansen opponerar. Den andra dimensionen, som också återfinns i flertalet andra europeiska länder, har att göra med öppenhet, tolerans, valfrihet, miljömedvetenhet gentemot nationalism, traditionalism och auktoritära idéer av olika slag. Statsvetarna talar om ”GAL–TAN” (green, alternative, libertarian versus traditional, authoritarian, national). Låt oss för enkelhetens skull, och med en blinkning till idéhistorien, kalla det föreställningen om ett öppet eller slutet samhälle.

I vilken dimension är motsättningarna hårdast? Kanske har det blivit på det sättet att den gamla höger–vänster-skalan i dag får ge vika för en uppslutning från många partiers sida bakom idealet om det öppna samhället. I så fall skulle socialdemokraterna och de borgerliga kunna bilda en majoritetsregering.

Hela alliansen eller inget samarbete över huvud taget”, det bör vara de borgerligas svar till Löfven.

Stefan Löfven har hela tiden velat få till stånd en koalition med mittenpartierna och för många kulturradikaler både bland socialdemokrater och liberaler är det den allra bästa regeringen; dessa debattörer vill inte riktigt acceptera att både Hjalmar Branting och Karl Staaff sedan länge är döda. Men det vore slutet för den borgerliga politiken, det vore att glömma läxan från Fredrik Reinfeldt. Alliansen är de borgerliga partiernas maktbas. Spräcker man den, har man för lång tid framöver välsignat fortsatt socialdemokratisk hegemoni. Alliansen är redan allvarligt försvagad. Om några partier definitivt bryter upp och går över till regeringssamverkan med socialdemokraterna, skulle det tvivelsutan innebära alliansens begravning. ”Hela alliansen eller inget samarbete över huvud taget”, det bör vara de borgerligas svar till Löfven.

Ideologiska krumbukter blir oundvikliga men när vi studerar åsiktsbildningen inom de politiska partierna, finner vi att stödet för det slutna samhället enligt den andra dimensionen är lika stort bland socialdemokraterna som bland moderaterna och kristdemokraterna.

I Löfvens och många andra socialdemokraters retorik tas det för givet att en sådan koalition ska vara ”socialdemokratiskt ledd”. Därför var det fräckt och uppfriskande när Annie Lööf besvarade Löfvens propå om en blocköverskridande regering med att hon välkomnade hans stöd av en alliansregering. Endast hennes blygsamhet hindrade henne från att säga vem som i så fall borde bli statsminister.

Enligt den grekiska mytologin hade Tantalos, kung av Sipylos i Lydien, för vana att bjuda in till ståtliga gästabud med nektar och ambrosia, som han hade tillgång till genom privilegiet att få äta vid gudarnas taffel. Men när han själv hade fest missbrukade han grovt gästfrihetens bud och utspisade i stället sina gäster med tillagat människokött, enligt vissa legender rent av med sitt eget barn, enligt andra med några av gästerna själva. De var med andra ord inte inbjudna för att äta utan för att ätas. Så fick han också sitt straff: Tantalos kval blev att för eviga tider i Hades stå nedsänkt i en bassäng som raskt sinade när han sträckte sig efter vatten, placerad under dignande fruktträd vars grenar genast trycktes bort av en vindstöt så fort han grep efter ett äpple eller ett fikon – inte olikt den svårfångade politiska makten i en socialdemokratisk partiledares värsta mardröm.

Varningen för Tantalos gästabud äger alltjämt giltighet. Bondeförbundet under femtiotalet liksom miljöpartiet av i dag blev inte inbjudna till socialdemokratisk regeringssamverkan för att äta utan för att ätas. Om en borgerlig samhällssyn ska kunna överleva och en borgerlig majoritetsregering en gång åter kunna se dagens ljus, bör spillrorna av Reinfeldts allians vårdas och inte splittras ytterligare och förintas.

DN Debatt. 13 juli

Debattartikel

Leif Lewin, professor emeritus, Uppsala:

”Socialdemokraterna bör bilda regering med hela alliansen”

Repliker

Janerik Lane, före detta professor i statsvetenskap, Geneve:

”Lewins förslag saknar stöd”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.