Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Socialdemokraterna har blivit ett räddhågset parti”

Lars Ohly i generalangrepp på de rödgröna kamraterna: En allt mer högeranpassad socialdemokrati saknar relevans och existensberättigande. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ville lägga sig så nära Alliansens politik som möjligt under valrörelsen. Det var dömt att misslyckas. Ett exempel var hanteringen av den rödgröna rege­ringsplattformen, som kraftigt försenades. Orsaken var att Socialdemokraterna ville invänta Alliansens plattform så att vi skulle kunna anpassa oss efter den. Det handlar om räddhågsenhet och en skriande brist på självförtroende. Socialdemokratin vågar inte stå för något samhällsförändrande, vågar inte utmana opinioner på någon avgörande punkt. En socialdemokrati som inte ökar jämlikheten och minskar klyftorna saknar existensberättigande, skriver Lars Ohly.

Vänsterpartiets fyra målsättningar i valet var att de rödgröna skulle vinna valet, att Vänsterpartiet skulle öka i styrka, att de flesta väljare skulle känna till en av våra viktigaste frågor och att vi skulle öka antalet medlemmar.

Det är lätt att konstatera att vi inte uppnådde de två första och viktigaste målsättningarna. Vi arbetade hårt för att profilera oss i en fråga och tycker själva att vi nådde ut bra med att välfärden ska organiseras utan privata vinster. Efter valet har nya medlemmar strömmat till Vänsterpartiet. Att vi fått över 3.000 nya medlemmar innebär rimligtvis att vår politik har en viss potential.

Så här i efterhand är det många som dömer ut det rödgröna samarbetet. Två av de partier som argumenterade för en rödgrön regering i valrörelsen talade tydligen mot sin egen övertygelse. Vi vänsterpartister ser också vissa svagheter med det rödgröna samarbetet, men menar att det var nödvändigt att etablera ett alternativ till högerregeringen.

När det rödgröna samarbetet inleddes 2008 var det vi i Vänsterpartiet som talade om behovet av ett gemensamt politiskt projekt. Vi menade att vi inte bara skulle byta regering, utan att vi också skulle byta politik. I det inledande skedet fick vi också gehör för det, vilket var en förutsättning för att Vänsterpartiet skulle vara med.

I upptakten till valrörelsen var det dags att sätta ned foten och tydliggöra vårt gemensamma projekt ytterligare. Partiledarna kom därför överens om att valrörelsen skulle utgå från jämlikhetsbegreppet. Vi var till och med så specifika att vi pekade ut boken ”Jämlikhetsanden” som en värdegrund för vad vi ville förmedla i valrörelsen.

I praktiken fick detta projekt inte någon betydelse. Orsaken till det var Socialdemokraternas och Miljöpartiets ovilja att avvika alltför mycket från Alliansens politik. Och det är i praktiken en omöjlighet att ha jämlikhet som utgångspunkt och samtidigt försöka lägga sig så nära Alliansen som möjligt.

När Mona Sahlin nyligen talade vid Socialdemokraternas förtroenderåd sa hon att ett ”samarbete med Miljöpartiet, eller samarbete med både Miljöpartiet och Vänsterpartiet signalerar helt olika vägval.” Det är sant. Men ett trepartisamarbete som försöker lägga sig så nära högerregeringen som möjligt är dömt att misslyckas.

Visst behövs ett stort antal mittenväljare för att säkra en rödgrön majoritet. Men en stor del av medelklassen har en ganska pragmatisk syn på politiken. De vill ha generella välfärdslösningar, ett hyfsat rättvist samhälle med miljöhänsyn och klimatansvar. De flesta är toleranta och positiva till invandring och mångfald. De är villiga att betala skatt om servicen som de får är bra och kommer många till del. De tycker inte om stora klasskillnader eller ojämställdhet mellan kvinnor och män. De gillar jämlikhet helt enkelt.

Ett exempel på hur angelägna Socialdemokraterna var att lägga sig nära regeringen var hanteringen av den gemensamma regeringsplattformen. Enligt de rödgröna planerna skulle vårt förslag till regeringsplattform ha presenterats tidigare, i augusti. Men när det väl började bli dags ville Socialdemokraterna invänta Alliansens regeringsplattform så att vi skulle kunna anpassa den rödgröna efter deras. Konsekvensen blev att den rödgröna plattformen kom alldeles för sent, skillnaderna mellan blocken blev för små och partiernas främsta företrädare satt i interna förhandlingar i stället för att driva valrörelse.

Men Socialdemokraternas agerande kring regeringsplattformen var inte bara resultatet av en dålig kommunikationsstrategi. Det handlar i stället om socialdemokratins skriande brist på självförtroende. De vågar inte stå för något som kan uppfattas som samhällsförändrande, de vågar inte utmana opinioner på någon avgörande punkt, de är rädda för att avvika för mycket från Reinfeldt och Borg. Därmed finns inte heller förutsättningar att stå för en reformpolitik för framtiden. Risken finns att ett så räddhågset parti bara verkar eftersträva makt, inte upplevs som ett parti med idéer som bär in i framtiden.

En alltmer högeranpassad socialdemokrati utan ett samhällsförändrande program saknar relevans. En socialdemokrati som inte ökar jämlikheten och minskar klyftorna i förmögenhet, inkomster, makt och inflytande saknar existensberättigande.

Förutom det gemensamma jämlikhetsprojektet var det meningen att de tre partierna skulle profilera sig själva. Socialdemokraterna skulle ta jobbpolitiken, Miljöpartiet miljöpolitiken och Vänsterpartiet välfärdspolitiken. Men i stället för att ge Moderaterna en match om jobben gav vi rödgröna oss in i ett skattesänkarrace genom att föreslå stora skattesänkningar för pensionärer. Miljöpartiet lade miljöfrågorna åt sidan för att i stället ägna sig åt sänkt tjänstemoms, den enda fråga som MP drev i förhandlingarna om regeringsplattformen.

Vänsterpartiet var det parti som mest trofast höll fast vid vår välfärdsprofil, medan våra båda samarbetspartier lade den ursprungliga planen åt sidan för att satsa på en politik som låg närmare regeringens.

Jag tror att vi hade kunnat vinna valet om vi hade vågat stå upp för vår politik och inte hela tiden ängsligt sneglat på våra motståndare. Vi rödgröna borde ha sagt att vårt sätt att leva måste förändras därför att klimatförändringarna kräver det av oss. Vi borde ha tagit avstånd från avregleringar som minskar demokratin och ökar marknadstänkandet. Vi borde ha gått till storms mot privata riskkapitalbolags stora vinster inom vård, omsorg och utbildning. Vi borde ha gått till offensiven om jämställdhet, en fråga där regeringen står helt tomhänt.

Nu är det lite sorgligt att se eftervalsdebatten i Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Deras slutsats av valförlusten verkar handla om att vi inte gick tillräckligt långt åt höger. De verkar tro att Vänsterpartiets medverkan i det rödgröna samarbetet var det stora problemet, trots att det avgörande misstaget begicks när oppositionen splittrades av Mona Sahlin och språkrören i oktober 2008. Att utesluta det enda rödgröna partiet från ett rödgrönt samarbete var dumt, och uppenbarligen inte heller förankrat i respektive parti.

Att nu ta avstånd från fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och förespråka rut-avdrag är exempel på en hållning som bara förstärker politikerföraktet. Om det nu var så fel, varför gick ni då till val på dessa förslag?

Konsekvenserna riskerar att bli att Socialdemokraterna och Miljöpartiet går ännu längre åt höger de närmaste åren. Det vore djupt olyckligt. Högeralliansen har redan vunnit två val. Om den rödgröna oppositionen mot deras politik reduceras till enbart Vänsterpartiet blir det oerhört svårt att göra Sverige till ett mer solidariskt och jämlikt land i framtiden.

Därför hoppas jag mycket på de interna processer som nu pågår i de andra rödgröna partierna. Även vi i Vänsterpartiet har en läxa att göra. Min slutsats är att vi måste våga räta på ryggarna, våga vara vänster och samhällsförändrande och att vi har allt att förlora på ett närmande mot mitten. Sverige behöver en riktig opposition.

Lars Ohly

Lars Ohly, född 1957, är riksdagsledamot för Vänsterpartiet sedan 1998 och partiledare sedan 2004. Han är också ledamot av Utrikesnämnden, Krigsdelegationen, suppleant i Nordiska rådets svenska delegation samt suppleant i Utrikesutskottet. Han gick som 13-åring med i Folkpartiets ungdomsförbund, men vände sig snart vänsterut – till Kommunistisk ungdom 1978 och dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna 1979. Ohly slutade kalla sig kommunist 2005. Han jobbade tidigare på SJ som tågmästare.
Källa: Riksdagen, Vänsterpartiet, Wikipedia

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.