I en kraftfull artikel som stått att läsa i många tidningar världen över underströk biskop Desmond Tutu från Sydafrika att det nu är dags att världens ledare verkligen visar ledarskap. Världssituationen kräver, skrev han, mobilisering, kraft och beslutsamhet. ”Vi måste gemensamt vinna över fattigdom, ojämlikhet och klimatförändringar. Enligt millenniemål 7 ska världens länder minska sina utsläpp av växthusgaser. Men utvecklingen går i rakt motsatt riktning. När temperaturen stiger kommer miljontals afrikaner – redan utsatta – att berövas vatten och grödor. Det kommer att orsaka enormt mycket lidande.”
Från öster till väster i norra delen av Afrika går ett bälte av flyktingläger. Dadaabs flyktingläger i nordöstra Kenya uppges hysa en halv miljon människor. Tchad har de senaste åren tagit emot nära 300.000 flyktingar från Sudan och 75.000 från Centralafrikanska Republiken. Vidare finns där över hundra tusen internflyktingar.
Även i Niger, Mauretanien och Burkina Faso finns det stora flyktingläger, nu överfulla av nyanlända från inbördeskrigets Mali. I Algeriet finns ett jättelikt ökenläger, där flyktingar från det av Marocko ockuperade Västafrika bott i decennier.
I Algeriet är ungdomsarbetslösheten över femtio procent. Att ungdom under sådana omständigheter vill söka sin lycka i Europa är ingenting att förvånas över. Inte heller kan det förvåna att många av dem som drivits tillbaka efter försök att ta sig över gränsen blivit ett byte för den rekrytering till terrororganisationer, mer eller mindre nära knutna till al-Qaida, som pågår i dessa länder.
Hur är det på andra sidan havet då, i det hägrande Europa? EU:s ungdomsarbetslöshet ligger i snitt på 22 procent! Regeringarna tycks stå handfallna. De påbjudna ekonomiska åtstramningarna ökar arbetslösheten. Vinnarna på personsidan är inte minst de kriminella gängen.
All denna ungdom! Borde den inte vara en tillgång i vår gemenskap? Men för att detta skall vara möjligt krävs ett långt tydligare ledarskap, inte minst på EU-nivå.
Solenergitekniken utvecklas snabbt. Potentialerna i norra Afrika är särskilt goda. Enligt flera forskningsstudier – bland annat från IIASA – skulle Nordafrika kunna förse Europa med all den el vi behöver. Det räcker med en yta som motsvarar ett mindre europeiskt land.
Tyska företag samarbetar om att utveckla en jättelik solenergisatsning – Desertec – i Sahara. Man talar om ett värde av 400 miljarder euro. Planerna ligger i linje med Tysklands avveckling av kärnkraften. Och EU-kommissionen satsar stort på vätgas. ”Kommissionens förhoppning är att vätgasbilar ska börja massproduceras och få ett kommersiellt genombrott före 2020.”
Vätgasen, producerad genom solenergi, kan ersätta fossilbränslen på transportområdet och dra ner utsläppen av koldioxid.
I Sahara finns alltså en rikedom som borde räcka att försörja stora befolkningar med både bröd och arbete.
Och Grekland och Spanien, två av de mest krisdrabbade ekonomierna i Europa, kan också bidra. Finns det inte också där en rikedom på sol och vind att utnyttja?
En satsning av samma typ som Marshallplanen efter andra världskriget skulle vara rätt väg att gå. Vad som fattas är ett kraftfullt ledarskap som kopplar ihop åtgärder mot fattigdom och arbetslöshet i både Afrika och Europa – och inte minst Sverige – med insatser för att ställa om energisystemet och samtidigt undvika ett alltmer instabilt klimat.
Lösningen skulle alltså ligga i att samtidigt tackla den allvarliga risk som den globala uppvärmningen ställer oss inför och de vidrigheter som följer av massarbetslöshet. Kanske Europas öde hänger på hur vi ser på vår växande ungdom – som en belastning eller som en tillgång. Här fordras en djärvhet, något i stil med president Roosevelts ”New deal”.
Storskalig solcellstillverkning, omställning till jord- och bergvärme, storskalig omställning till vätgas som drivmedel, omfattande järnvägsbyggen – det är mycket som måste ske om vi ska ta hänsyn till de allvarliga risker som är förbundna med klimatförändringen.
Samtidigt är detta en chans att komma ut ur den känsla av hopplöshet som eurokrisen ställt oss inför.
Johan Rockström, professor och chef för Stockholm Resilience Center
Anders Wijkman, ordförande i Romklubben
Karl Erik Lagerlöf, Etikkommissionen i Sverige