Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 07:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/sta-upp-for-aganderatten-nar-strandskyddet-utreds/

DN Debatt

DN Debatt. ”Stå upp för äganderätten när strandskyddet utreds”

Ett problem med dagens strandskydd är rättsosäkerheten. Avgöranden i frågor om dispens bygger på bedömningar som kan variera från person till person, skriver artikelförfattarna. Foto: Jonas Forsberg/TT

DN DEBATT 29/7. Det finns otaliga exempel på hur enskilda drabbas av myndigheters och domstolars beslut i strandskyddsärenden. När den utlovade utredningen om strandskyddslagstiftningen drar i gång är det viktigt att den slår fast att äganderätten är en överordnad princip, skriver representanter för Nätverket rätt strandskydd.

På DN Debatt den 7 juni återfinns en artikel om strandskyddet skriven av fyra professorer med rubriken ”Strandskyddet måste ändras för att behålla sin legitimitet”. I artikeln föreslås vissa lättnader i strandskyddet för bofasta, och vid små vattendrag och sjöar. I övrigt är det fråga om en kraftfull åtstramning – strandskyddet ska kunna motiveras med ytterligare skäl, kretsen som kan överklaga utvidgas, länsstyrelserna ska få ökad makt, och anordningar som ”privatiserar” ska upptäckas och beivras. Detta är enligt vår mening helt fel väg att gå.

Strandskyddet saknar legitimitet eftersom det åsidosätter den grundlagsfästa rätten till skydd för enskild egendom, och eftersom det tillämpas på ett sätt som inte är rättssäkert. Det finns otaliga exempel på hur enskilda på ett orimligt sätt drabbas av myndigheters och domstolars beslut i strandskyddsärenden, till följd av det drakoniska förbudet i miljöbalken, och av det sätt på vilket myndigheter hanterar dispensärenden.

Mot denna bakgrund är det välkommet att parterna i januariöverenskommelsen konstaterat att strandskyddslagstiftningen måste ”göras om i grunden”, och att en utredning ska tillsättas.

Utgångspunkten för den kommande utredningen måste vara att förstärka den enskildes rättigheter gentemot staten.

Äganderätten är en grundsten i det svenska samhällsbygget, och en förutsättning för det välstånd vi har uppnått i vårt land. Utredningen måste klargöra det självklara, nämligen att strand­skyddet utgör en inskränkning i ägande­rätten. Varje sådan inskränkning måste enligt regeringsformen kunna motiveras med att det föreligger ”ett angeläget allmänt intresse” eftersom bestämmelserna om egendomsskydd tar sikte på den enskildes rättigheter.

Någon prövning om ett angeläget allmänt intresse föreligger görs inte i dag. Det generella förbudet att bygga på strandskyddat område anses ta över. Implikationen är att det alltid, också i varje enskilt fall, är ett ange­läget allmänt intresse att inget byggs på strandskyddat område, utom i fall då dispenser medges. Förbudet innebär att den enskildes intressen konsekvent åsidosätts.

Utredningen måste slå fast att ägande­rätten är en överordnad princip och att frågan om ett angeläget allmänt intresse föreligger ska avgöras i en proportionalitetsbedömning i det enskilda fallet. En för Sverige folkrättsligt förpliktande bestämmelse om skydd för en enskilds egendom finns i artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Utredningen måste slå fast att bestämmelserna i Europakonventionen fullt ut ska beaktas i svenska myndigheters och domstolars hantering av strandskyddsärenden.

I frågan om äganderätten kontra allmänintresset preciserar konven­tionen under vilka förutsättningar som allmänintresset kan få göra intrång i äganderätten. Enligt dessa villkor måste en åtgärd från statens sida vara nödvändig, det vill säga fylla ett trängande socialt behov. Vidare måste åtgärden vara ändamålsenlig, det vill säga det avsedda resultatet ska rimligen kunna uppnås. Det allmännas nytta ska stå i proportion till den enskildes skada. Ekonomisk ersättning till marknadsvärde ska lämnas vid allvarligt intrång. Myndigheten ska bevisa att dessa villkor uppfylls för varje enskild berörd medborgare.

Strandskyddet kan bli legitimt bara om dessa principer iakttas. Detta gäller inte minst principen om proportionalitet, som också återfinns i miljöbalken (att en inskränkning i den enskildes rätt att använda mark eller vatten inte får gå längre än vad som krävs för att syftet med skyddet ska tillgodoses). Intrycket är att myndigheter och domstolar undviker att beakta denna princip i beredning av strandskyddsärenden.

Ett problem med den rådande ordningen är rättsosäkerheten. Avgöranden i frågor om dispens från strandskyddet bygger på bedömningar som kan variera från person till person. Dessutom ser vi hela tiden uppgifter om hur dispensfrågor avgörs på olika sätt i olika kommuner och för olika intressenter. På detta område råder inte likhet inför lagen.

Tillämpningen av strandskydds­bestämmelserna har överlåtits till tjänstemän i kommuner och länsstyrelser. Det ligger i sakens natur att denna ordning försvårar enhetlighet. Problemet med ”aktivistiska” tjänstemän har fått en del uppmärksamhet under senare tid. Dessutom behöver ju dessa inte längre bekymra sig om något tjänstemannaansvar.

Att enskilda intressen väger lätt i förhållande till oprecisa och odokumenterade allmänna intressen har varit särskilt tydligt i många länsstyrelsers handläggning av strandskyddsärenden.

Att den enskildes intressen negligeras hänger samman med förbudet mot att bygga inom strandskyddat område som återfinns i miljöbalkens 7 kap 15 §, och i utformningen av de ”särskilda skäl” för dispens som återfinns i samma kapitel.

Något av de ”särskilda skälen” måste enligt lagen föreligga för att dispens ska kunna beviljas. Detta är emellertid inte tillräckligt – om en anläggning hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt beviljas inte någon dispens. Här finns goda möjligheter för tjänstemän och domare att göra sina egna bedömningar.

Ett av de särskilda skälen för att bevilja dispens är att anläggningen för sin funktion måste ligga vid vattnet. Dock finns en förutsättning – dispens­ beviljas inte om ”behovet” kan tillgodoses utanför området. Även här finns gott om utrymme för personliga bedömningar. För en fastighetsägare i skärgården är det stötande att en myndighet ska bestämma om hen behöver en brygga eller inte.

Utgångspunkten för den kommande utredningen måste vara att förstärka den enskildes rättigheter gentemot staten. Dessutom finns ju andra viktiga samhällsintressen som skulle gynnas av en uppmjukning av strandskyddet. Att få till stånd en ordning som ökar rättssäkerheten på detta område måste vara en av utredningens ledstjärnor.

Ytterligare en fråga som utredningen måste behandla är frågan om kompensation för den enskilde när staten inskränker dennes rätt att förfoga över sin egendom.

Sammanfattningsvis föreslår vi att följande punkter bör vara ingångs­värden i den kommande utredningen:

1. Tydliggör att strandskyddet utgör en inskränkning av äganderätten. Äganderätten är normen.

2. Ta bort det generella förbudet och stadfäst att en proportionalitets­bedömning alltid ska göras.

3. Gör strandskyddet till en integrerad del av byggnadslagstiftningen. Bygglovsprövning ska innefatta strandskyddsprövning.

4. Tydligare och mer transparenta kriterier för strandskydd.

5. Uppräkningen av särskilda skäl för strandskyddsdispens i miljöbalken 7:15 ska inte vara uttömmande.

6. Naturskyddsföreningen är en privat organisation som inte ska vara klagoinstans.

7. Rätt till ersättning från det allmänna vid väsentliga intrång.