Öka motståndskraften. Säkerhetsläget i Sveriges närområde har förändrats, och de nya hoten är sällan entydiga. Vi måste öka samhällets motståndskraft mot hybridhot genom bättre vaksamhet, informationssäkerhet och ett upprustat psykologisk försvar, skriver ÖB Sverker Göranson och Helena Lindberg, MSB.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde är oroande. Det som verkade avlägset för fem år sedan är i dag realiteter som Sverige måste förhålla sig till. Hoten är inte längre entydiga utan kan tolkas på olika sätt, något som i ett kritiskt läge kommer att kräva mycket av både politiska beslutsfattare och myndigheter. Samhället behöver förbättra sin beredskap att hantera dessa nya förutsättningar, såväl militärt som civilt. Det handlar om att säkerställa att våra strukturer inte hämmar oss i en verklighet där gränserna mellan krig och fred, militärt och civilt, inte är lika tydliga som förr.
Regeringen har lämnat sin proposition om inriktning av försvaret till riksdagen. I den redovisas kraven på Sveriges samlade försvar. Diskussionen om propositionens innehåll har mest handlat om nivån på anslagsökningarna till Försvarsmakten. Inte lika uppmärksammat är att regeringen har nya, skarpare krav på att hela samhället bidrar till försvaret av landet.
Därför måste förberedelserna återupptas så att samhället vid krigsfara och krig ska kunna skydda befolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och med civila resurser bidra till Försvarsmaktens operativa förmåga. Denna verksamhet har bedrivits i mycket liten omfattning de senaste 15 åren.
Regeringen är också tydlig med att det förändrade omvärldsläget, redan i fredstid och inom ramen för krisberedskapen, ställer högre krav på vad samhället ska klara av att möta. Det handlar om att kunna möta en motståndare som med olika medel – inte nödvändigtvis militära – försöker påverka Sveriges agerande eller begränsa vår förmåga att agera, för att på så sätt nå sina mål.
Aktuella skeenden i Europa pekar på detta som en realitet. Helheten har olika namn som hybrid- eller asymmetrisk krigföring. Det som på engelska benämns full spectrum conflict sammanfattar fenomenets innebörd: en samordnad användning av alla till buds stående medel – politiska, ekonomiska, militärt och icke-militärt operativt agerande– för att uppnå politiska mål. Detta kan ta sig en lång rad uttryck, exempelvis:
• Sabotage av infrastruktur eller ekonomiska flöden
• Terrorhandlingar för att skapa rädsla och otrygghet
• Cyberattacker mot samhällsviktiga verksamheter
• Infiltration av miljöer där viktiga beslut fattas
• Påverkansaktiviteter mot medier, opinion och beslutsfattare
• Militärt angrepp
Vårt öppna och demokratiska samhälle är en tacksam måltavla för angriparen. Vi kan utgå ifrån att en motståndare kommer att göra allt för att utnyttja våra svagheter, och samtidigt själv dra nytta av fördelarna med fri åsiktsbildning.
Handlingar som de som nämns ovan kan komma att ske samlat och koordinerat, vilket ställer stora krav på många aktörer. Motåtgärder måste kunna vidtas på alla samhällsnivåer. Upprättandet av en samlad lägesbild, inte minst genom en ytterligare vässad underrättelseförmåga, blir helt avgörande för att öka vår motståndskraft.
De juridiska förutsättningarna utgör en särskild utmaning. Om en annan stat hotar eller angriper Sverige militärt kan statsmakterna besluta om höjd beredskap, vilket ger myndigheterna – inte minst Försvarsmakten – starkare befogenheter. Men om vi ställs inför svårbedömda skeenden kan vi inte utgå ifrån att ett sådant beslut fattas. Samhällets förmåga att hantera sådana händelser måste med andra ord utgå från det fredstida regelverket, med de befogenheter som polis och andra myndigheter har, inklusive möjligheterna att ta stöd av Försvarsmakten.
Några områden är särskilt viktiga för att förbättra samhällets motståndskraft mot hybridhot:
1. Öka medvetenheten och vaksamheten. Medvetenheten om det säkerhetspolitiska läget och den nya hybridkrigföringen behöver öka i hela samhället. Inom verksamheter som hanterar känsliga eller hemliga uppgifter krävs också en ökad vaksamhet.
2. Stärk informations- och cybersäkerheten. I våras lämnade utredaren Erik Wennerström ett antal konkreta förslag för att utveckla informations- och cybersäkerheten i samhället, inom ramen för en samlad strategi. Åtgärderna ger en grund för att samhället ska kunna möta de nya hoten.
3. Förbättra förmågan att möta terrorhandlingar och angrepp mot kritisk infrastruktur och viktiga försörjningsflöden. Bland annat behöver Polisen och Försvarsmakten öva tillsammans, så att Försvarsmakten kan bistå i enlighet med den lagstiftning som finns.
4. Utveckla ett modernt psykologiskt försvar. Det behövs en samlad strategi för att samhället ska kunna motstå försök från en motståndare att vilseleda eller påverka beslutsfattare och opinion på ett illegitimt sätt.
5. Utveckla samverkan inom krisberedskap och totalförsvar. Samverkan och gemensam planering är nyckelorden för att stärka samhällets förmåga att möta det som hotar. Samverkan behöver utvecklas på alla samhällsnivåer: mellan staten och kommuner/landsting, mellan civila och militära aktörer, mellan offentlig sektor och näringslivet samt mellan offentlig sektor och frivilligorganisationer.
Det yttersta syftet med försvaret – både det militära och civila – är att samhället ska kunna möta ett väpnat angrepp och begränsa konsekvenserna av krigshandlingar riktade mot Sverige. Ett öppet väpnat angrepp på Sverige skulle sannolikt, åtminstone inledningsvis, ha ett intensivt förlopp. I första hand torde konventionella och högteknologiska stridsmedel användas. Cyberattacker och informationskrigföring är då en del i krigföringen. Striden skulle sannolikt i början karaktäriseras av bekämpning med fjärrstridsmedel och sabotageförband mot samhällsviktig verksamhet.
För Försvarsmakten innebär det att höga krav ställs på militära förband med hög beredskap, samt att de innan en ett öppet angrepp uppstår ska kunna följa och tolka hoten. För det civila försvaret innebär det att höga krav ställs på säkerhet och redundans i samhällsviktiga verksamheter, samt att resurser måste kunna kraftsamlas till delar av landet för att begränsa konsekvenserna för de människor och den verksamhet som drabbas värst.
Som företrädare för myndigheter med ansvar för militärt och civilt försvar och för samhällets krisberedskap, är det självklart för oss att ta regeringens beskrivning av vad som nu måste göras på stort allvar. Vi välkomnar denna renässans för totalförsvarstanken; omvärldsutvecklingen gör det i hög grad motiverat! Vi räknar också med att regeringen inom kort tydliggör detta ytterligare i särskilda anvisningar till berörda myndigheter.
Fokus kommer att ligga på att öka Försvarsmaktens operativa förmåga, att säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret, och att utveckla och stärka samhällets krisberedskap.