DN Debatt. ”Staten behöver ta ett större ansvar för gymnasieskolan”

Att gå klart gymnasiet har aldrig varit viktigare än vad det är i dag. För individen är en fullföljd gymnasieutbildning den säkraste vägen in på arbetsmarknaden. Men gymnasieskolan utgör även basen i näringslivets och välfärdens kompetensförsörjning och är på så sätt en nyckelfaktor för fortsatt välstånd i Sverige.

Samtidigt dras den svenska gymnasieskolan med ett antal problem. I dag misslyckas mer än var tredje gymnasieelev med att ta en examen inom tre år. Om man gräver djupare i statistiken hittar man dessutom stora sociala skillnader. Bland gymnasieeleverna med lågutbildade föräldrar är det färre än hälften som klarar av att ta en gymnasieexamen inom tre år. Det rör sig alltså om ett betydande bortfall från en utbildningsform som i praktiken har blivit en förutsättning för att få ett jobb i Sverige.

Dessutom fungerar matchningen mellan gymnasieutbildningen och arbetsmarknadens behov inte tillräckligt bra. Samtidigt som näringslivet och välfärden skriker efter gymnasialt utbildad yrkeskompetens har antalet elever som läser yrkesutbildningar på gymnasiet nästan halverats de senaste tio åren. Detta har bidragit till det mest allvarliga kompetensförsörjningsläget i Sverige på decennier.

Kompetensförsörjningen blir lidande eftersom det framför allt är dyra yrkesutbildningar som får stryka på foten. Dessa utbildningar kräver en kraftsamling från flera aktörer för att få tillräckligt elevunderlag och tillräcklig kvalitet.

I dag tvingas var fjärde företag tacka nej till uppdrag på grund av svårigheter att hitta medarbetare med rätt kompetens. Det är en bild som bekräftas varje gång jag träffar företagare. Att lönerna skulle vara för höga eller anställningsvillkoren för rigida, som det ibland antyds i den politiska debatten, hör jag aldrig.

I februari fattade regeringen beslut om två lagrådsremisser med flera förslag för att öka genomströmningen på gymnasiet och för att stärka yrkesprogrammens attraktivitet. Det handlar bland annat om att öka stödet till elever med svårigheter och se till att grundläggande behörighet till högskolan ingår i yrkesprogrammen om inte eleverna aktivt väljer bort det. Dessa är viktiga insatser som kommer att bidra till att fler klarar gymnasiet och att yrkesprogrammen blir mer attraktiva. Men om vi på lång sikt ska lyckas stärka gymnasieskolans resultat och roll i samhällets kompetensförsörjning måste även styrningen ses över.

Jag ser fyra huvudsakliga områden där dagens styrning av den gymnasiala utbildningen, inklusive vuxenutbildningen, brister:

Utbildningsutbudet. Kommuner är ofta för små för att kunna hantera frågor om utbildningsutbud på ett funktionellt sätt. Gymnasieutredningen har pekat på att det på flera håll i landet inte är möjligt att erbjuda merparten av de nationella programmen och inriktningarna inom gymnasieskolan. Den främsta orsaken till det är att elevunderlaget, tillgången till rätt lärarkompetens och kapaciteten för arbetsplatsförlagt lärande på vissa håll är otillräcklig för att motsvara gymnasieskolans fulla programutbud. För individen blir detta ett problem utifrån att var man bor spelar en så stor roll för vilka program man kan läsa.

Men även kompetensförsörjningen blir lidande eftersom det framför allt är dyra yrkesutbildningar som får stryka på foten. Dessa utbildningar kräver en kraftsamling från flera aktörer för att få tillräckligt elevunderlag och tillräcklig kvalitet. Det kan sällan en enskild kommun mäkta med.

Resursutnyttjandet. Sedan friskolereformen genomfördes på 1990-talet har antalet gymnasieskolor ökat dramatiskt, vilket har lett till att det genomsnittliga antalet elever per skola har fallit. Detta riskerar att påverka resursutnyttjandet och utbildningens kvalitet negativt, då det blir svårare för varje skola att till exempel ha tillgång till en bred kompetens hos lärare, ett välfyllt skolbibliotek eller tillgängliga elevhälsotjänster.

I storstäderna har kommunala och fristående skolor många gånger haft en osund konkurrens om eleverna med halvtomma klasser, stillastående maskiner och ett ineffektivt utnyttjande av lärare som följd. Den fria etableringsrätten för gymnasieskolor har alltså inte lett till ett allsidigt utbud av gymnasieprogram i hela Sverige – däremot till ett överutbud av populära program i starka marknadslägen.

Styrkedjan. Under 2000-talet har andelen elever som går i en kommunal gymnasieskola i den egna hemkommunen minskat stadigt. I dag är det enbart varannan gymnasieelev som gör det. Resten pendlar till kommunala skolor i andra kommuner eller går i fristående skolor. I teorin har hemkommunen det fulla planeringsansvaret för sina elevers gymnasieutbildning, men i praktiken är det marknaden som styr och huvuddelen av gymnasieskolans resurser skickas mellan kommuner och fristående skolor enligt fasta prislistor. Det skapar en obalans mellan vilket ansvar kommunen har och vilken kapacitet kommunen har att fullgöra sitt ansvar.

Många kommuner har försökt lösa detta genom att ingå kommunalförbund eller i andra samarbetsformer, men bland annat Skolkommissionen har pekat på att samordningen inte fungerar optimalt.

Finansieringen. Slutligen tar finansieringen av gymnasieskolan i dag endast begränsad hänsyn till elevers olika behov och skolors varierande förutsättningar. Detta trots att elevers socioekonomiska bakgrund och migrationsbakgrund spelar en stor roll för elevers studieresultat och genomströmning.

I dag kan en gymnasieskola där eleverna har ett genomsnittligt ingående meritvärde på 300 poäng få lika mycket resurser för samma program som en skola där eleverna har ett ingående meritvärde på 150 poäng. Trots att de bägge skolornas elever sannolikt har helt olika förutsättningar att uppnå målen är det alltså inte säkert att det får avtryck i finansieringen.

Mot denna bakgrund presenterar regeringen i dag, måndag en utredning, för att se över hur styrningen av den gymnasiala utbildningen, inklusive vuxenutbildningen, kan förbättras. I uppdraget ingår bland annat att föreslå hur den gymnasiala utbildningen kan planeras och dimensioneras på regional nivå för att bättre svara mot nationella och regionala kompetensbehov. Utredaren ska även se över och vid behov föreslå en ansvarsfördelning mellan stat, kommun och andra aktörer. Därutöver ska utredaren analysera hur dagens finansiering av gymnasieskolan tar hänsyn till elevers behov och skolors förutsättningar att bedriva en likvärdig utbildning och vid behov ge förslag på hur finansieringen kan ändras.

Gymnasieskolan står inför stora utmaningar framöver. Inte minst handlar det om att möta en kraftig expansion av antalet elever samtidigt som lärarbristen är historiskt hög. Då har vi inte råd med sprickor i styrningen av gymnasiet. Vi måste vända på varje sten för att höja kunskaperna, förbättra matchningen mot arbetsmarknaden och öka likvärdigheten. I det arbetet utesluter jag inte att staten behöver ta ett större ansvar för gymnasieskolan.