Nationella mål för sjukvården syftar till att skapa en god vård i hela landet och främja en god folkhälsa. En genomgång visar att det finns en stor klyfta mellan målen och den verklighet som många patienter lever i.

Landstingen/regionerna och kommunerna (till mindre del) ansvarar för den svenska sjukvården. Staten har ansvar för den övergripande hälso- och sjukvårdspolitiken med bland annat nationella mål och lagstiftning.

Det övergripande nationella målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Andra centrala nationella är mål är att sjukvården ska vara lätt tillgänglig och att alla personer som vill, ska ha tillgång till en fast läkare i primärvården. Staten har huvudsakligen fyra verktyg för att de nationella målen ska uppnås:

• Information/rekommendationer till sjukvården om utredning och behandling av sjukdom, till exempel i form av nationella riktlinjer.

• Lagstiftning i form av hälso- och sjukvårdslag (HSL), patientlag, patientsäkerhetslag med flera, som innehåller de övergripande nationella målen för sjukvården.

• Statsbidrag, det vill säga ekonomiska bidrag till landsting och kommuner, både generella och riktade.

• Statlig tillsyn och tillståndsprövning av sjukvårdsverksamheter som utförs av bland annat Inspektionen för vård och omsorg (Ivo).

Om vi fortsätter som hittills ytterligare tre-fyra decennier, har vi uppnått de nationella målen då? Albert Einstein lär ha sagt att galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

1 God hälsa och vård på lika villkor. En viktig fråga är hur väl det nationella målet om en god hälsa och vård på lika villkor uppnås? Den goda hälsan är ojämnt fördelad. Det visar sig bland annat i återstående medellivslängd vid 30 års ålder, där skillnaden är mer än 6 år mellan de med för- respektive eftergymnasial utbildning. Denna skillnad har ökat under åren 2006–2017.

Sjukvården är heller inte jämlik. De regionala skillnaderna är stora när det gäller diagnostik och tillgång till rekommenderade behandlingar. Dessutom finns betydande skillnader mellan olika socioekonomiska grupper. Enligt Cancerfondens årsrapport 2018 skulle cirka 2 900 liv kunna räddas per år om alla cancerpatienter hade lika hög överlevnad som de med eftergymnasial utbildning. I en stor studie som publicerades 2017, visas att kvinnor har dubbelt så hög risk som män att dö inom ett år efter sin hjärtinfarkt. Av studien framgår att kvinnor i mindre utsträckning får den bästa evidensbaserade behandlingen. Den sämre vården kan förklara den dubblerade risken för kvinnor att dö av hjärtinfarkt.

Att hälsan och vården är ojämlik är inget nytt men att stora skillnader kvarstår och även ökar är alarmerande när god hälsa och vård på lika villkor har varit det övergripande målet för sjukvården sedan hälso- och sjukvårdslagen (HSL) infördes 1982.

2 Lätt tillgänglig vård. Ett annat nationellt mål är att sjukvården ska vara lätt tillgänglig. Men redan 1981 publicerade Socialstyrelsen en rapport om att långa väntetider var den vanligaste orsaken till klagomål. En nationell vårdgaranti infördes 2005 och denna lagstadgades 2010. Riktade statsbidrag har använts i flera omgångar för att minska köerna till sjukvården.

Ett exempel är kömiljarden som infördes 2008 och avskaffades 2014. Men varken lagfäst vårdgaranti eller riktade statsbidrag har gett önskat resultat, köerna till sjukvården är i dag längre än på länge.

3 Fast läkarkontakt i primärvården. Ett tredje nationellt mål är fast läkare i primärvården. Begreppet patientansvarig läkare (Pal) infördes 1991 i hälso- och sjukvårdslagen, dvs en läkare som skulle förbättra kontinuiteten och samordna den medicinska vården för enskilda patienter. Utvärderingar av Socialstyrelsen 1995 och 2000 visade att Palfunktionen inte hade fått åsyftad effekt. Under 2010 ersattes Pal i lagen av en fast vårdkontakt om en patient begär det. Vårdkontakten behöver inte vara läkare. Socialstyrelsen konstaterade 2017 att endast ett fåtal patienter med omfattande behov av hälso- och sjukvård har erbjudits en fast vårdkontakt trots att rätten infördes i HSL år 2010.

I internationella jämförelser av befolkningens erfarenheter av sjukvården upplevs både tillgängligheten och tillgången till fast läkare vara sämre i Sverige än i flera andra jämförbara länder.

Med detta facit i hand förefaller den statliga styrningen av hälso- och sjukvården vara tandlös. De tre nationella målen framstår alltmer som retorik som i praktiken har förlorat sitt innehåll för patienterna. Men skam den som ger sig. Nu har en ny statlig kömiljard till sjukvården sjösatts. Vad är det som talar för att den kommer att vara mer verkningsfull? Om vi fortsätter som hittills ytterligare tre-fyra decennier, har vi uppnått de nationella målen då? Albert Einstein lär ha sagt att galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

Landstingen har haft ansvar för huvuddelen av den svenska sjukvården sedan 1862. De har tidigare byggt upp en bra sjukvård med statens hjälp. Men de senaste decenniernas resultat är inte imponerande. Landstingens oförmåga att ge en jämlik vård med korta väntetider och läkarkontinuitet för personer med omfattande vård­behov har blivit allt tydligare. Finns det alternativ till dagens situation?

Ett alternativ är att staten blir uppdragsgivare och finansiär (huvudman) för hälso- och sjukvården och att 6–7 sjukvårdsregioner ersätter nuvarande 21 landsting. Regioner, kommuner och privata vårdgivare blir utförare. I våra nordiska grannländer har man skapat nationella sjukvårdsstrukturer, medan Sverige fortsätter att lappa och laga i ett vårdsystem som inte längre är ändamålsenligt.

Ett nationellt primärvårdssystem bör skapas med stöd av erfarenheter från Danmark och Norge. Det innebär att en nödvändig satsning på primärvården kan genomföras snabbare och mer kraftfullt samtidigt som primärvården får mer likvärdiga förutsättningar i hela landet. I satsningen bör bättre tillgänglighet och tillgång till fast läkare prioriteras. Här bör även ingå att ställa krav på och utveckla samarbetet mellan olika vårdgivare för att trygga vården för de personer som behöver mer kontinuerliga insatser.

Med staten som huvudman finns förutsättningar för att successivt skapa en bättre sjukhusvård över landet. En viktig uppgift blir att säkerställa tillgång till god och likvärdig sjukhusvård i alla regioner. Med nationella väntelistor kan patienter erbjudas specialiserad vård där väntetiderna är kortast. Det finns därutöver ett stort antal konkreta saker som sjukhusen kan göra för att förbättra tillgängligheten. Nationella it-plattformar, där alla vårdgivare är anslutna, bör vara basen för journalsystem m m. Gemensamma plattformar förenklar kommunikationen, gör vården säkrare för patienterna och sparar värdefull tid för vårdpersonalen.

Ett närmare samarbete behöver utvecklas mellan sjukvårdens verksamheter och universitet/högskolor vad gäller utbildning, forskning och implementering av nya kunskaper i vården. Samma huvudman för vård och utbildning innebär att blir det enklare att utveckla samarbetet till nytta för patienterna. Med en nationell vårdstruktur skapas bättre förutsättningar för ett långsiktigt hållbart vårdsystem som kan ge god vård. Det är hög tid för nationellt ansvariga politiker att gå från ord till handling.