Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/statsfinansiella-effekter-blandas-ihop-med-samhallsekonomiska-kostnader/

DN Debatt Repliker

DN Debatt Repliker. ”Statsfinansiella effekter blandas ihop med samhällsekonomiska kostnader”

REPLIK DN DEBATT 10/2. 

Lars Hultkrantz: Har nationalekonomer blivit sämre på att förstå grundläggande nationalekonomiska sammanhang och förhållanden?

Den som följer den politiska debatten i vanliga media och i sociala media vet att den bild som de senaste månaderna getts av rot och rut är att dessa avdrag visat sig vara mycket kostsamma och att detta förvärras av att en viss andel av de som utför dessa tjänster kommer från Östeuropa. Andreas Åström och Patrick Joyce ifrågasätter detta och pekar på att de statsfinansiella effekterna är begränsade. Men de reder tyvärr inte ut det som är det grundläggande problemet i denna diskussion, nämligen sammanblandningen mellan statsfinansiella effekter och verkliga samhällsekonomiska kostnader.

Ur samhällets synpunkt uppstår en kostnad för ett skatteavdrag om det leder till att värdet av de ytterligare tjänster som produceras till följd av det är lägre än alternativkostnaden för arbetskraften. Det innebär att avdraget inte har någon real kostnad om det går till arbeten som ändå skulle ha utförts. Leder det till fler arbetstillfällen kan det ge en kostnad om dessa utförs av personer som annars skulle ha varit fullt sysselsatta i Sverige i arbete utan skatteavdrag. Inte ens i detta ”sämsta” fall kan kostnaden bli skyhög. Med en etablerad metod i nyttokostnadsanalys som kallas ”rule of a half” kan den uppskattas till en fjärdedel av lönekostnaden för de tillkommande arbetstillfällena.

Detta sämsta fall uppstår alltså om den som utför en rut- eller rottjänst annars skulle varit fullt sysselsatt i ett annat arbete utan skattereduktion med samma lön och om dessutom köpet av tjänsten inte påverkar köparens egen arbetstid. Skulle det vara så att arbetet utförs av en person som annars varit arbetslös blir kostnaden lägre. Samma gäller om arbetet utförs av en östeuropeisk medborgare som kommit till landet enkom för att utföra detta arbete (och som därför annars inte betalat inkomst- och konsumtionsskatter i Sverige). I båda dessa senare fall är det troligt att resultatet inte är en kostnad utan en nettointäkt, men det beror på de exakta omständigheterna. Kostnaden minskar också (nettointäkten blir större) om den som köper tjänsten (till exempel hämtning av barnen i förskolan någon dag i veckan) därmed kan öka sin arbetstid.

Det som skapat förvirringen i den senaste tidens debatt är att myndigheten Tillväxtanalys i ett par studier har uppskattat sysselsättningseffekterna av rut- och rotavdragen och jämfört dessa med det man kallar ”bruttokostnaden” för ett arbetstillfälle, det vill säga den direkta skattenedsättningen. Räknat på detta sätt var ”bruttokostnaden” för rot mellan 5,8 och 8,4 miljoner kronor och för rut mellan 1,6 och 1,9 miljoner kronor. Problemet är att ”bruttokostnaden” inte är ett mått på samhällsekonomisk kostnad. Det är möjligen ett budgetfinansiellt mått, men även i den meningen är det, som Åström och Joyce visar, rätt meningslöst eftersom nettoeffekten på budgeten är betydligt lägre.

Oavsett om detta varit myndighetens avsikt har ”bruttokostnaden” jämförts med anställningskostnad. Det har därför framstått som att ett årsarbete i rut motsvarar bruttolönekostnaden för två till tre undersköterskor och rot kanske 10–15 undersköterskor.

Det är inte första gången detta händer. Strax innan valet 2014 kom en uppmärksammad utvärdering av den sänkning av arbetsgivaravgifter för arbetstagare mellan 19 och 25 år som gjordes av Alliansregeringen. Utredarna rapporterade att ”intäktsbortfallet per skapat jobb uppgår därmed till mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor, vilket motsvarar omkring fyra gånger den genomsnittliga anställningskostnaden för 19–25-åringar”.

Politikerna baxnade den gången, det blev en stor fråga i valdebatten och den nya socialdemokratiska regeringen backade tillbaka reformen. Finansminister Magdalena Andersson konstaterade att detta varit en ”kostsam och ineffektiv politik”. Risken är alltså stor att detta nu upprepas, till följd av en ren begreppsförvirring.

Vad kan detta bero på? Den nationalekonomiska vetenskapen har under de senaste decennierna gått genom vad som nu kallas en trovärdighetsrevolution. I dag letar nationalekonomer efter kausala samband och nöjer sig inte med samvariation. Detta fokus har fått genomslag i den svenska politiska debatten genom en ständig ström av effektstudier från forskning och utvärderingsinstitut. Frågan är om detta har haft ett pris. 

Har nationalekonomer blivit sämre på att förstå grundläggande nationalekonomiska sammanhang och förhållanden? Förstår nationalekonomer att tolka innebörden av sina effektstudier och kan de förklara dem för de politiska beslutsfattarna på ett sätt som är relevant?