Vi kan inte ha en statsminister som skjuter ansvar, kraft och förmåga ifrån sig. Sverige behöver en statsminister som ser till att få information och inte tvekar att agera när det krävs, som lyssnar på olika åsikter men har förmågan att fatta beslut, som leder regeringens arbete och inte är ett rundningsmärke, skriver Anna Kinberg Batra (M).
Att ta ansvar för Sveriges säkerhet är en central uppgift för en regering och måste vara det även för dess chef. Den säkerhetskris som avslöjats under sommaren visar både att Stefan Löfven inte tar det ansvaret, och varför ansvaret för central krisledning måste återföras till statsrådsberedningen och därmed statsministerns närhet.
Regeringens hantering av säkerhetskrisen visar hur bristande ansvarstagande riskerar vår säkerhet. Känsliga uppgifter för Sverige och enskilda människor riskerade att hamna i orätta händer, men försvars- och inrikesministrarna avstod från att informera statsministern.
Att Stefan Löfven medvetet skjutit det ansvaret ifrån sig har skadat Sverige och förtroendet, inte bara för honom, utan även för regeringen och staten. Det är allvarligt, eftersom just tillit och förtroende är avgörande faktorer för att Sverige ska vara starkt.
Enligt regeringsformen är det regeringen som kollektiv som styr riket. Men det är statsministern ensam som tillsätter och avsätter övriga statsråd och bestämmer arbetsfördelningen dem emellan. Han eller hon är också chef för myndigheten regeringskansliet, som består av statsrådsberedningen, departementen och förvaltningsavdelningen. Statsministern har alltså en särställning som medför ansvar för att leda och samordna regeringens arbete.
När Göran Persson var statsminister debatterades hans starka maktställning och presidentiella manér ofta. Det gavs ut en antologi, ”Makten framför allt: En antologi om statsminister Göran Persson”, och professor Tommy Möller skrev här på DN Debatt: ”Nödvändigt se över reglerna för Perssons maktställning”. Sällan har den debatten känts så avlägsen som när regeringens oförmåga att hantera säkerhetskrisen kring Transportstyrelsen nu rullas upp. Det är dags att återföra det centrala krisledningsansvaret till statsrådsberedningen och att återupprätta statsministerämbetets centrala ställning. Inte genom att återgå till några presidentiella manér, men genom en regeringschef med möjlighet att leda regeringen och landet i kris.
Stefan Löfven inledde sin statsministerperiod med att, i strid med tsunamikommissionens rekommendation, flytta kriskansliet ifrån sig. Han flyttade även ifrån sig det informations- och krishanteringsansvar som var Erlanders ursprungliga motiv till att skapa en statssekreterartjänst hos statsministern.
Huvudskälet till att statsministern har ett eget ”departement” – statsrådsberedningen – är att statsministern ska hållas informerad om viktiga händelser och kunna leda regeringens arbete. Det var Tage Erlanders förbittring över att ministrar i hans regering inte berättat för honom om misstankarna mot spionen Stig Wennerström som gjorde att en tjänst som statsministerns statssekreterare inrättades. ”Detta måste av alla uppfattas som bevis på att statsministern inte fyller sin uppgift som ledare av regeringens politik”, skrev Erlander i sin dagbok. Det fick inte hända igen.
När alliansen vann regeringsmakten 2006 inleddes ett arbete med att förbättra regeringens krishanteringsförmåga. Såväl efter Palmemordet 1986 och Estonias förlisning 1994 som efter tsunamikatastrofen 2004 konstaterades brister i krisorganisationen. Den katastrofkommission som tillsattes efter tsunamikatastrofen föreslog att en central krisenhetskulle inrättas i statsrådsberedningen, med direkt tillgång till statsministern. En sådan inrättades också av alliansen under Fredrik Reinfeldts statsministertid.
En av de viktigaste förändringarna var att ansvaret för att leda arbetet under en kris lades i statsrådsberedningen. Den tidigare ordningen byggde på att det departement som var mest berört av en kris skulle svara för krisledningen. Det fungerade inte. Det är bara statsrådsberedningen som kan föra befäl över departementen. Ett särskilt kriskansli, bemannat dygnet runt, skapades med uppgiften att bedriva omvärldsbevakning och vid en kris stödja statsministern i arbetet att leda och samordna regeringens arbete. Flera statssekreterare gavs beredskapsansvar enligt ett rullande schema. Tidigare förväntades en enda person – statsministerns statssekreterare – ha ständig beredskap, vilket inte heller fungerat. Regeringen och Regeringskansliet genomförde också, för första gången på mycket länge, flera krisövningar.
Stefan Löfven inledde däremot sin statsministerperiod med att, i strid med tsunamikommissionens rekommendation, flytta kriskansliet ifrån sig. Sedan dess har ansvaret för kriser hänvisats till justitiedepartementet och till det säkerhetspolitiska råd, där både försvars- och inrikesministrarna ingår, som inrättades efter ubåtskränkningarna i Stockholms skärgård hösten 2014. Han flyttade även ifrån sig det informations- och krishanteringsansvar som var Erlanders ursprungliga motiv till att skapa en statssekreterartjänst hos statsministern. Den säkerhetskris som uppdagats under denna sommar och bristerna i såväl informationsflöden som ansvarstagande avslöjar varför denna spridning av ansvaret, bort från statsministern, inte fungerar.
Statsministern ansvarar för att leda regeringens arbete, inte minst i en krissituation, men det förutsätter att statsministern får information om händelser som motiverar att regeringen agerar. När det säkerhetspolitiska rådet inrättades hösten 2014 var ett motiv Stefan Löfven själv använde att hantera säkerhetsfrågorna ”på ett mer sammanhållet sätt, både internationellt och nationellt”. Vid inrättandet anfördes också att traditionella strukturer med bland annat möjlighet att sammankalla utrikesnämnden är för omständliga vid snabba krisförlopp. Men Stefan Löfven har nu uppgett att han informerades om Transportstyrelsens lagbrott ett år efter att både Peter Hultqvist och Anders Ygeman fick vetskap. Därmed saknade statsministern under ett helt år förutsättningar att leda och hålla samman regeringens arbete under denna allvarliga säkerhetskris. Stefan Löfven har uppenbarligen övergivit inte enbart viktiga delar av arvet från alliansregeringens krisorganisation, utan även ett grundsyfte med Erlanders nyordning.
Säkerhetsläget omkring Sverige är mer kritiskt än på länge med terrorhot, militära provokationer i Östersjön och uppenbara risker för påverkansoperationer, cyberangrepp och annan informationskrigföring. Vårt digitaliserade samhälle är sårbart och vi får inte vara naiva inför några säkerhetsrisker. I en sådan miljö måste Sveriges regering utan dröjsmål få relevant information om risker, hot och angrepp – och dess chef kunna agera när så krävs. Statsministerns och statsrådsberedningens ledande och samordnande funktion måste stärkas. Därför måste kriskansliet och det centrala ansvaret för säkerhetsrisker inklusive digitala sådana, finnas i statsrådsberedningen och därmed i statsministerns omedelbara närhet.
Men en ändamålsenlig organisation är inte tillräckligt. För att Sverige ska ha en statsminister, som kan ta ansvar i svåra situationer, krävs också att ämbetets innehavare vill axla detta ansvar. Att inneha ämbetet räcker inte – det måste användas rätt. Sverige ska kunna ledas och ansvar tas i en orolig och prövande tid. Vi kan inte ha en statsminister som skjuter ansvar, kraft och förmåga ifrån sig. Sverige behöver en statsminister som ser till att få information och inte tvekar att agera när det krävs, som lyssnar på olika åsikter men har förmågan att fatta beslut, som leder regeringens arbete och inte är ett rundningsmärke. Så lever man upp till regeringsformens krav, men också till de förväntningar svenska folket ska kunna ha på en regering och en statsminister som tar ansvar för Sverige.