Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Stefan Löfven måste sätta en ny rödgrön agenda för S”

Det gröna folkhemmet. Göran Perssons vision om det gröna folkhemmet var lyckad, den anslöt bakåt till framgångsrika dagar och blickade samtidigt framåt mot de ödesfrågor planeten står inför. Men den bleknade och såväl Sahlin som Juholt missade chansen att uppgradera partiet genom att göra de gröna frågorna till en central angelägenhet. Unga människor som vill ha ett annat samhälle vänder i dag blickarna till V och MP. Vart vänder du, Stefan Löfven, blickarna? undrar Stefan Edman och Göran Greider.

Ett av de idépolitiskt mest överraskande utspelen i modern svensk politisk historia gjordes i mars 1996. Då klev den nyvalde S-ordföranden Göran Persson upp i talarstolen på Folkets hus i Stockholm och formulerade en vision om det gröna folkhemmet. Han gjorde det mitt i en situation där arbetslösheten var hög och åtstramningarna drabbade de egna väljarna särskilt hårt. Men metaforen var lyckad, den anslöt bakåt till framgångsrika dagar och blickade framåt mot de ödesfrågor planeten står inför. Många miljö­kämpar tappade hakan, när de plötsligt fick höra dessa ord komma från betongpartiet.

Men det stannade inte vid retoriken. Samtidigt som osthyveln karvade ner allsköns budgetsiffror plockades drygt sex miljarder kronor – långt mer än miljödepartementets totala budget – fram i en kraftfull offensiv som kom att kallas Lip; den prosaiska uttydningen var ”lokala investeringsprogram för ekologiskt hållbar utveckling”. Med stöd från dessa ”gröna barnmorske­pengar” kunde cirka 160 kommuner under fyra, fem år föda fram sådant som annars knappast skulle ha sett dagens ljus: energi- och klimatåtgärder i bostäder och lokaler, miljövänliga transporter, restaurering av våtmarker som kvävefällor och mycket annat.

Lip har förblivit sorgligt okänt, trots att det utgjorde kärnan i den gröna folkhemspolitiken och därtill blev ett handfast lärandeprojekt för politiker som tidigare inte begripit sig på Riokonferensens koncept för hållbar utveckling. Det mötte betydande internationellt intresse. Samtidigt häcklades initiativet i alla tonarter på ledarsidorna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Lip fick dock högsta betyg när det i början på 00-talet utvärderades av forskare vid tre av våra universitet.

Men åren gick och det gröna folkhemmet bleknade. Det egendomliga var att ett parti som alltmer tycktes sakna en bärande vision så snabbt lyckades glömma Perssons försök till något nytt.

Socialdemokratins historia kan beskrivas som två stora språng ut ur det bestående. Det första är folkhemsbygget från trettiotalets början och några årtionden framåt, när den sociala bostadspolitiken och ett otal trygghetsreformer genomfördes. I början av femtiotalet hade den utopiska energin ebbat ut och Tage Erlander och hans närmaste rådgivare var genuint bekymrade: Vad ska vi göra nu? Den idé som slutligen kläcktes kom att kallas Det starka samhället och nu tillfogades en ny betoning på den individuella frigörelsen. Centralt var det utbyggnaden av den offentliga sektorn som skulle omstöpa Sverige till ett mycket annorlunda land jämfört med övriga Europa.

Det starka samhället bar rörelsen till långt in på 1980-talet och är levande in i Olof Palmes sista tal. Men därefter lägger sig den idépolitiska hettan och socialdemokratin har under de senaste tjugofem åren saknat en politisk formel som kan attrahera breda befolkningsskikt och väcka liv i de intellektuella. Det gröna folkhemmet fick aldrig riktigt klartecken att lyfta – trots att det kunde ha fått folklig förankring och inspirerat progressiva akademiker inom vitt skilda områden.

Varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt gjorde under sina korta mellanspel de gröna frågorna till någon central angelägenhet, vilket enligt vår mening starkt bidrog till att man missade en chans att modernisera partiet, ja uppgradera det.

Den nyvalde S-ordföranden Stefan Löfven är inte den högstämda retorikens man. Ändå är det kanske just en person som Löfven som har möjlighet att överraska oss alla. En till synes traditionell tillväxtpolitiker, knappast känd för sitt miljöengagemang och med grundmurat förtroende inom både näringslivet och fackföreningsrörelsen. Om han vill skulle han – utan att riskera att beskyllas för att äventyra välfärden – kunna plocka upp till exempel förslagen från den senaste S-regeringens Oljekommission, expertgruppen som 2006 bland annat visade hur Sveriges transportsektor inom överskådlig tid kan bli oberoende av fossila bränslen.

Vågar Stefan Löfven överraska oss? Hans tal häromveckan antydde det. Han har gjort sin karriär inom industrin, den samhällssektor som på många sätt bär på nycklarna till en grönare framtid. Det är sannerligen inte till vård och omsorg riskkapitalet bör styras för snabba vinster på välfärdens och skattebetalarnas bekostnad, utan till den gröna sektorn. Världen är och kommer att vara industrialiserad (teserna om postindustrialism är ytlig). Och världen kommer – med växande klimathot och resursbrist – att ropa efter ny smart teknik på alla nivåer.

Företag och nationer som kan förse mänskligheten med dessa gröna varor och tjänster blir vinnare, mätt i ekologisk hållbarhet, jobb och välfärd. Kina leder i dag denna gröna industriliga, med motsvarande 54 miljarder dollar i investeringar (2010) i vindkraft, solceller, bränsle­cellsfordon, energieffektiva skyskrapor, IT. Tyskarna kom på andra plats med 41 miljarder dollar, USA på tredje. Sverige har dock sackat efter, inte minst under Reinfeldts fem år vid makten – den gröna omställningen har uppslukats i skattesänkningarnas svarta hål.

I ett Sverige där det gröna folkhemmet anger tonen kan ett system- och civilisationskritiskt fönster öppnas på allvar: Vad bör växa i ett modernt samhälle? Vilka områden bör präglas av nerväxt? Vi vet att Sveriges ekologiska fotavtryck i världen är större än vad de flesta svenskars självbild skulle stå ut med att höra.

Social jämlikhet är ett nyckelbegrepp i en ny grön agenda. Konsumismens statusjakt tycks triggas i gång av de översta befolkningsskikten – för att sedan fortplanta sig nedåt. USA åren före finanskrisen illustrerar logiken: skattesänkningar för de översta skikten och längst ner miljoner fattiga människor som vräktes till följd av livsfarliga lån från en överdimensionerad finanssektor. Så destabiliserades hela världsekonomin.

Den som vill ha ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle måste bekämpa växande inkomstskillnader. Vi vet att miljöhjältarna finns längst ner på inkomststegen och att män är större miljöbovar än kvinnor. Ett skäl till att den gröna folkhemstanken efterhand bleknade var förmodligen just att den sociala jämlikhetstanken försvagades hos S-ledningen.

Stefan Löfven har en jättechans att sätta en ny agenda genom att ta de två avgörande stegen: höj sakta skatterna igen och frigör därmed medel för satsningar på den gröna omställningen i Lips anda samt jobbskapande i den klimatneutrala offentliga sektor där de sociala behoven finns!

Planeten är febrig, men inom det Socialdemokratiska partiet har den idépolitiska temperaturen fallit till nära nollpunkten. Samtidigt möter vi på föredrag och möten runtom i landet, i kyrkor, på Folkets Hus, bland gräsrötter i den fackliga rörelsen och bland företagare, på skolor och universitet eller på rockfestivaler en otålig vilja till uppbrott från ett snävt tillväxtorienterat samhälle.

Unga människor som vill ett annat samhälle vänder blickarna till Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Vart vänder du, Stefan Löfven, blickarna?

Stefan Edman, miljödebattör och författare

Göran Greider, författare och journalist

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.