DN Debatt. ”Stöd Ukraina men minska inte det globala biståndet”

Världen är vårt gemensamma hem. Vi är beroende av varandra och vinner på en värld där alla människor har mat, trygghet och fred. Som kyrkoledare är vi djupt oroade över de krympande vyer som präglar världen, och som också ger återklang i Sveriges utrikes- och biståndspolitik.

Vi möter nu tillsammans många och svåra kriser. Därför efterfrågar vi en politik med vidvinkelperspektiv som både rymmer solidaritet med vårt närområde och ett generöst och effektivt globalt bistånd. Jesu ord om att vi ska älska vår medmänniska som oss själva ljuder inom oss. Detta gäller lika mycket grannen på vår gata, människorna i krigets Ukraina och våra kända och okända vänner som kämpar mot fattigdom och förtryck runt om i världen.

Enligt samstämmiga analyser från FN, Världsbanken och OECD går den globala utvecklingen bakåt på grundläggande områden som hälsa, utbildning, jämställdhet och demokrati. Som kyrkor med månghundraåriga engagemang för världen är vi bekymrade över att Sverige i detta läge backar i många av sina globala åtaganden. Det är en oroväckande omsvängning av den svenska biståndspolitiken som både den förra och den nuvarande regeringen har ansvar för.

När OECD i april släppte sina siffror för 2022 såg vi att Sverige sticker ut som ett av få länder som trots världs­läget minskar sitt bistånd, medan länder som till exempel Tyskland och Frankrike ökar. Sverige fortsätter dessutom att använda pengar från biståndsbudgeten som buffert för eventuella migrationskostnader på hemmaplan.

I många länder möter vi också en växande frustration över vad de ser som Europas dubbel­moral.

Det mest anmärkningsvärda är att outnyttjade medel inte betalas tillbaka. Förra året var det 2,1 miljarder kronor som inte återfördes till biståndet. I år håller regeringen inne med 1,2 miljarder som Migrationsverket säger inte kommer att behövas. Varför?

Dock är Sverige inte ensamt i denna omsvängning. I OECD:s siffror ser vi en enorm resursomflyttning från ”behov långt bort” till ”behov nära”. Aldrig har så mycket av stödet stannat i givarländerna som 2022: 29,3 miljarder dollar, det vill säga 14,4 procent av det totala biståndet.

Biståndet till Afrika söder om Sahara minskade med 8 procent, och sjönk även till andra regioner där behoven är stora, samtidigt som stödet till Ukraina ökade kraftigt. Tydligast blir omsvängningen när vi tittar på finansierings­läget för de största humanitära kriserna. FN rapporterar att Ukrainas behov täcktes till 85 procent, medan stora kriser som Syrien och Etiopien fick under 50 procents täckning.

Självklart ska vi stötta Ukrainas folk. Vi välkomnar allt stöd som Sverige och andra länder ger, och allt engagemang som frivilliga och civilsamhällesorganisationer står för. Men vi anser att en exceptionell kris kräver exceptionella åtgärder. När Sverige stöttar Ukraina militärt så är det med resurser som adderats. När säkerhetsläget förändrats så har försvarsanslagen ökat. Så bör det också vara för biståndet.

Vi ser med oro hur solidaritet med vår medmänniska inte längre med självklarhet gäller människor utanför vårt närområde. Vem är då min nästa? Frågan är lika angelägen nu som när Jesus först fick den och svarade med berättelsen om den barmhärtige samariern (Lukasevangeliet 10:29–37). Jesus lyfte fram denne oväntade hjälte som ett föredöme för oss, i att han tog hand om en misshandlad människa när andra tittade bort.

Bibeltexten utmanar oss som individer, organisationer och samhällen:

● Vi ska inte göra skillnad på män­niskor, oavsett vilken bakgrund de har, eller var i världen de lever.

● Vi ska själva följa exemplet och stärka de människor som lever i nöd, fattigdom eller förtryck. Vi kan inte ducka för vårt ansvar även om andra inte tar sitt.

Kärlek till vår medmänniska måste handla om att dela de resurser vi har för att bidra till en bättre framtid för alla. Världen hänger ihop, och vi behöver agera både i vårt närområde och globalt.

Vi vet att bistånd inte ensamt kan vända utvecklingen, men genom våra systerkyrkor och samarbeten i över 50 länder vet vi att bistånd gör skillnad. Demokratiaktörer i Myanmar får kraft att kämpa trots att omvärlden vänder blicken åt annat håll; kyrkorna i Sydsudan arbetar för försoning i svåra konflikter; organisationer i Guatemala arbetar mot korruption och för ett oberoende rättsväsende.

Kärlek till vår medmänniska måste handla om att dela de resurser vi har för att bidra till en bättre framtid för alla.

Dessa kämpande människor, kyrkor och organisationer får nu minskat bistånd när Sverige överger 1 procent av bruttonationalinkomsten i bistånd och prioriterar Ukraina.

I många länder möter vi också en växande frustration över vad de ser som Europas dubbelmoral. Det började redan under coronapandemin och känslan har förstärkts när bistånd och humanitärt stöd nu omdirigeras till Ukraina. Vi befarar att detta spär på misstron till det multilaterala systemet, och till demokrati och mänskliga rättigheter som universella värden.

Sverige behöver en utrikes- och biståndspolitik som utgår från de globala målen och på allvar inkluderar alla samhällsaktörer i både behovsanalys och konkreta lösningar. Vi ser också att det omedelbart behövs ytterligare medel för att möta de exceptionella behoven både i Ukraina och i världen.

Vi kräver av regeringen och våra folkvalda politiker i alla riksdagspartier:

● Att stödet till Ukraina ges utöver det ordinarie biståndet. Här behövs en blocköverskridande överenskommelse men också samordning på EU- och FN-nivå.

● Att pengar som är avsatta för bistånd inte ska vara kvar i Sverige. Börja med att återföra de 1,2 miljarder kronor som i 2023 års budget öronmärkts för flyktingkostnader men som inte väntas användas i år.

● Att investera åtminstone en hundra­del av vårt välstånd i arbetet för en bättre värld. Som kyrkoledare ser vi det som en självklarhet att ett rikt land som Sverige delar sitt bröd med den hungrige.