Under det senaste året har Europa skakats av en finansiell storm. Mitt i den stormen har Europas ledare vidtagit en rad åtgärder som står i strid med EMU:s ”grundlag”, det så kallade Maastricht-fördraget från 1992. Journalister och politiker har dock varit i stort sett eniga: Vi måste ”rädda euron”, och vi måste göra detta genom att hjälpa de stackars grekerna, spanjorerna och portugiserna – trots att det står i strid med valutaunionens grundtankar.
Alla är nu överens om att hjälpen ska ske genom att bygga ”brandväggar” – en term som ger intryck av att det handlar om något verkligt klokt och tryggt. Det sägs även att ”vi” måste ha någon form av system för att ”lösa ut” skuldsatta länder. Jag skriver ”vi” trots att den största delen av pengarna har skjutits till av andra euroländer – främst Tyskland. Men även Sverige har bidragit med ett antal miljarder, genom de stödlån som getts av Internationella valutafonden, IMF.
Få verkar bry sig om att erfarenheterna av de stödlån som getts till skuldländerna under 2010 och 2011 varit nedslående. Det värsta exemplet är naturligtvis Grekland; i praktiken har lånen inte gett någon lättnad till grekerna. I stället har pengarna gått till de banker, försäkringsbolag, hedgefonder och privatpersoner som har spekulerat i grekiska statspapper.
Om syftet med stödlånen har varit att rädda euron har detta varit helt missriktat; euron som betalningsmedel har aldrig varit hotad av bankernas och hedgefondernas kalkylerade risktagande. Om i stället syftet har varit att rädda bankerna på hemmaplan, ja då har det varit ett mycket dyrt sätt för Europas skattebetalare. Ett mycket enklare och billigare sätt hade varit att rikta insatserna mot de fåtal utländska banker som hade drabbats av en tidig grekisk statsbankrutt, exempelvis genom att respektive stat tillfälligt gått in som ägare. Det hade endast drabbat de bankägare som spekulerat sig över huvudet.
Med boken ”Den europeiska skuldkrisen” (SNS Förlag), som publiceras i dag, vill jag skapa en diskussion om de ”räddningsåtgärder” som Europas ledare vidtagit och fortsätter att vidta. Räddningslånen är i praktiken ett stöd till de spekulerande bankernas ägare. Därmed har Europas ledare signalerat till bankerna att dessa gärna kan ta stora risker: om det går bra gör bankernas ägare stora vinster – och om det går dåligt tar skattebetalarna över förlusterna.
Europas bankägare har hört till de stora vinnarna på den politik som har förts under 2010 och 2011. Men det finns fler vinnare. En av de främsta tillskyndarna av stödlån till skuldländerna har varit EU-kommissionen i Bryssel. Dess tjänstemän anser nämligen att valutaunionen bör omvandlas till en så kallad fiskal union, med mycket högre grad av centraldirigering än i dag och där delar av ländernas skatter och utgifter ska beslutas på Europanivå. En sådan union skulle naturligtvis skapa många fler intressanta karriärmöjligheter för den klass av internationella byråkrater som lever i Bryssel.
Synsättet att valutaunionen måste utvecklas till en fiskal union står i stark kontrast mot Maastrichtfördraget. Där var synen den omvända: skuldsatta länder måste klara sina problem själva. Fördraget innehöll faktiskt två paragrafer som uttryckligen förbjöd andra länder eller ECB att lösa ut skuldländer. Men när Greklandskrisen exploderade våren 2010 hittade strax EU-kommissionens jurister kryphål i dessa paragrafer.
Men hade det inte varit bra om Grekland i stället för att misskötas från Aten hade styrts från Bryssel? Jag menar att ett sådant system, med en gemensam finansminister för alla euroländer, skapar lika många problem som den löser. Och då tänker jag inte enbart på det demokratiskt tvivelaktiga med ett sådant arrangemang, eller ens på svårigheten att skapa legitimitet för nedskärningar av pensioner, skolor och sjukvård i Grekland beslutade av anonyma makthavare i Bryssel.
Nej, där finns även rent ekonomiska argument mot en fiskal union. I USA bildar de olika delstaterna både en valutaunion och en fiskal union, med en stor makt koncentrerad till regeringen i Washington. Detta har inte hindrat USA från att dra på sig stora budgetunderskott och en gigantisk statsskuld – fullt i klass med det sydeuropeiska genomsnittet.
En fiskal union möjliggör visserligen riskspridning om ett land oförskyllt skulle drabbas av en kris. Men länderna får samtidigt svagare incitament att lösa sina budgetproblem och reformera sina ekonomier. Märkligt nog har varken fördelarna eller nackdelarna diskuterats i den allmänna debatten.
I stället för att bara acceptera politikernas och journalisternas påståenden om att vi ”måste” bygga brandväggar för att ”rädda euron” borde vi diskutera om Maastrichtfördragets ”rena” valutaunion, utan inslag av fiskal union, faktiskt kan fungera som det var tänkt. Frågan är varför alla var helt eniga 1992 om att några brandväggar inte behövdes – utan till och med borde förbjudas – medan alla nu tycks vara eniga om att sådana brandväggar är helt nödvändiga. Vad hade till exempel hänt om vi inte löst ut Grekland våren 2010, utan låtit landet göra en statsbankrutt i ordnade former, i linje med Maastrichtfördragets anda?
Den union som nu håller på att ta form, med ett stort inslag av överstatlighet, stödfonder och styrning av enskilda länders skatter och utgifter, är en helt annan union än den ”rena” valutaunion som Sverige folkomröstade om 2003. Många av dem som röstade ”ja” då har nog anledning att känna sig lurade i dag.
Hoten mot den gemensamma valutan kommer inte från det faktum att vissa länder ibland råkar ut för budgetunderskott och galopperande statsskulder. Nej, hoten kommer tvärtom från de försök som görs – av missriktad välmening eller av snävt egenintresse – att lyfta bort kostnaderna för sådana underskott från dem som har ansvaret för dem. En sådan politik uppmuntrar bankerna till farligt risktagande. Och ansvarslöst risktagande inom banksektorn är det sista Europa behöver mer av.
Mats Persson, professor vid institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet