DN Debatt. ”Stora brister i vården vid nydebuterad psykos”

Sverige anses på många områden vara ett föregångsland. Detta gäller dock inte i vården av nydebuterad psykos, där vi halkat efter andra länder. Detta leder till att vården för dessa våra allra svårast psykiskt sjuka är otillräcklig!

Psykisk ohälsa hos unga är ett växande problem. Bland de svårast psykiskt sjuka är de patienter som drabbas av psykotiska symtom. En psykos innebär symtom i form av vanföreställningar och hallucinationer, men även nedsatt förmåga till känsloliv, motivation och engagemang vilket ytterligare försvårar återgång i arbete eller studier. En diagnos kan vara svår att ställa i det tidiga skedet och uteblir ibland av rädsla för stigmatisering av individen. Psykossjukdom anses tillhöra de mest funktionshindrande diagnoserna, enligt WHO, eftersom den drabbar unga personer och utgör ett livslångt handikapp med social isolering och utanförskap. En känd riskfaktor för utveckling av psykos är migration och exponering för trauma. De senaste årens ökade invandring av unga ensamkommande kan komma att innebära en ökning av psykosinsjuknandet i Sverige.

Risken för förtidig död är påtagligt ökad i gruppen psykossjuka. Dessa individer dör i genomsnitt 20–25 år tidigare än övriga befolkningen. Orsakerna är en ökad risk för självmord, men framförallt en ökad risk att dö i kroppsliga sjukdomar, oftast hjärt-kärlsjukdomar. Detta ställer krav på engagemang från den somatiska vården där dessa patienter anses ”svåra” att behandla, vilket resulterar i att den behandling de behöver inte blir av.

I våra grannländer Danmark och Norge är metoderna införda sedan flera år. I Danmark introducerades 1998 det så kallade Opus-projektet, och i Norge Tips-projektet för nyinsjuknade i psykos, vilket innebar en tidigare upptäckt av de drabbade och en dokumenterat bättre prognos.

Förutom det påtagliga personliga lidandet för patienter med psykos och deras anhöriga innebär sjukdomen stora kostnader för samhället i form av läkemedel, psykiatrisk slutenvård, sjukersättning och arbetslöshetsersättning. Samhällskostnaderna för en individ med psykossjukdom har beräknats till cirka en halv miljon kronor per drabbad individ och år.

Den vård som har visat sig vara mest effektiv för förstagångsinsjuknade i psykos är väl beskriven i den internationella litteraturen och återfinns också i socialstyrelsens behandlingsrekommendationer för patientgruppen. Den präglas av snabbt omhändertagande i ett högspecialiserat multiprofessionellt team som genomför noggrann utredning, involverar familj och närstående och där även psykologiska insatser skall ingå.

Ett sådant omhändertagande har visat sig kunna minska både psykossymptom, behov av heldygnsvård och förbättra prognosen. Att införa de här behandlingsmetoderna i hälso- och sjukvården leder därför på sikt till minskade kostnader, men ger också minskat lidande och utanförskap och minskad börda för anhöriga.

I Sverige finns endast ett fåtal mottagningar som är specialiserade på att ta emot nyinsjuknade i psykossjukdom.

I övriga världen har man kommit betydligt längre. Australien har länge varit ett föregångsland och har under flera decennier haft rikstäckande mottagningar specialiserade på denna patientgrupp. Här har även vården utvecklats till att omfatta högriskgrupper för psykos, såsom unga med ångest, depression, missbruk och social isolering. Även i Storbritannien, Danmark och Norge är man långt framme. I våra grannländer Danmark och Norge är metoderna införda sedan flera år. I Danmark introducerades 1998 det så kallade Opus-projektet, och i Norge Tips-projektet för nyinsjuknade i psykos, vilket innebar en tidigare upptäckt av de drabbade och en dokumenterat bättre prognos enligt forskningen, som genom generösa bidrag kunnat utvärdera effekten. I USA har en stor satsning gjorts de senaste åren, där sammanlagt 100 miljoner dollar satsas för att bygga ut den här typen av högspecialiserad vård i hela landet. Även Brasilien planerar nu att starta upp motsvarande omhändertagande.

Insjuknandet i psykossjukdom är vanligast i åldern 18–30 år, men tidigare insjuknande förekommer. Med tanke på patientkategorins specifika behov skulle det vara önskvärt med ett förbättrat samarbete mellan barn- och ungdomspsykiatrin samt vuxenpsykiatrin, för att säkerställa att samma förutsättningar ges för ett adekvat omhändertagande. En åldersövergripande vård, som kan ta emot patienter redan från 15-16 års ålder, skulle innebära en förbättrad kontinuitet över tid och därmed möjligheten till förbättrad långtidsprognos.

Den typen av högspecialiserad vård som krävs för ett fullgott omhändertagande vid psykosinsjuknande är kostsam för vårdgivaren. Det faktum att den ur ett samhälleligt perspektiv både sparar pengar och minskar lidande har visat sig inte alltid vara tillräckligt för att motivera dess existens. Det är också väl belagt inom den internationella forskningen att de vinster som möjliggjorts av ett tidigt omhändertagande vid psykossjukdom försvinner då denna upphör. Det är därför angeläget att kontinuiteten garanteras, oavsett vårdgivare och politiskt klimat, och att de svårast psykiskt sjuka patienternas behov sätts i första rummet, inte kortsiktiga lösningar för att spara pengar.

Möjligheten till utveckling av vården drivs också av en väl fungerande klinisk forskning. Som det ser ut idag är det alltför få centra där den här typen av verksamhet kan studeras mer långsiktigt. Systematiserad identifiering av riskgrupper för psykos förekommer inte heller i Sverige, varför forskning inom detta område är än mer eftersatt.

Vi anser att alla unga med psykisk sjukdom i Sverige har rätt till god och likvärdig vård. Därför bör vården av de unga med allvarlig psykisk sjukdom skyddas och utvecklas.

Vi föreslår därför följande satsningar:

• Att det befintliga vårdprogrammet för nyinsjuknade i psykos följs, med prioriterad tillsyn från Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
• Att vården för nyinsjuknade i psykos byggs ut till att omfatta hela landet.
• Att möjligheter ges för att ta om hand unga med psykisk ohälsa på åldersöverskridande enheter, det vill säga gemensamma satsningar mellan barn- och ungdomspsykiatrin samt vuxenpsykiatrin
• Att utveckling av vården görs så att mottagningar för högriskgrupper för psykossjukdom, liknade dem som finns i andra länder, etableras även i Sverige och att man etablerar samarbeten med Opus-projektet i Danmark och Tips-projektet i Norge.
• Att vården av nyinsjuknade i psykos skyddas vid eventuella verksamhetsövergångar mellan olika vårdaktörer och att man satsar på organisatorisk stabilitet över tid.
• Att satsning görs för att förbättra förutsättningar för långsiktig forskning inom området, att utvärderingar och forskning tidigt byggs in i projektet som utnyttjar redan befintlig forskning inom området i breda samarbeten.