Det råder stor brist på arbetskraft i dag, och utvecklingen tycks fortsätta framöver. Arbetsförmedlingen visade nyligen att det inom de närmaste tio åren kommer behövas ett tillskott på omkring 485.000 sysselsatta för att inte påfrestningarna på välfärdssystemet ska bli för stora. Det är förvisso en utmaning, men som vi med råge kan tillgodose om vi lyckas ta tillvara morgondagens sysselsättningspotential hos befolkningen mellan 65–74 år.

Utifrån resultaten i rapporten ”Kan seniorer arbeta längre?”, som är skriven av Lisa Laun, doktor i nationalekonomi, och Mårten Palme, professor i nationalekonomi, på uppdrag av Delegationen för senior arbetskraft och som publiceras i dag, uppskattar vi sysselsättningspotentialen i dessa åldersgrupper till drygt 800.000 personer år 2030. Att inte ta tillvara den potential som finns hos seniorer är ett ohållbart slöseri med samhällets resurser och riskerar att urholka pensionerna.

Larmen om fallande pensioner har nämligen duggat tätt de senaste åren. Flera granskningar och rapporter visar att den allmänna pensionen får allt svårare att nå upp till en nivå på minst 60 procent av tidigare lön (slutlönen), något som var målsättningen för 1994 års pensionsreform. Om inget görs kommer den allmänna pensionen krypa ned mot 40–45 procent för genomsnittsinkomsttagare som är födda på 1970-talet eller senare.

Människor måste ha möjlighet att skaffa sig ett långt arbetsliv. Att kunna bidra och tas i anspråk i arbetslivet är positivt för individen.

De allt lägre pensionerna beror huvudsakligen på att livet, men inte arbetslivet, har blivit längre. Den pension som vi tjänar ihop under arbetslivet slås därför ut på fler år, vilket sänker månadspensionen jämfört med tidigare lön.

Att få fler att arbeta längre är i teorin ett enkelt problem att lösa genom att höja åldersgränserna för pension. Verkligheten bjuder emellertid på större prövningar. Människor måste ha möjlighet att skaffa sig ett långt arbetsliv. Att kunna bidra och tas i anspråk i arbetslivet är positivt för individen. Dåliga och slitsamma arbeten finns och måste reformeras, och människor som inte längre orkar arbeta måste kunna lämna arbetslivet med värdighet. Det är en del av välfärden.

Äldres arbetskraftsdeltagande har förändrats dramatiskt sedan 1960-talet, men vad som orsakat förändringarna är långt ifrån givet. I rapporten undersöker Laun och Palme om förändringar i befolkningen med avseende på hälsa, arbetsmiljö och utbildning kan förklara utvecklingen i arbetskraftsdeltagandet över tid.

Samtidigt som hälsan har förbättrats och utbildningsnivån har höjts har de äldre männens arbetskraftsdeltagande varierat kraftigt över tid. I början av 1960-talet var 85 procent av männen mellan 60–64 år i arbetskraften. Motsvarande andel i åldersgruppen 65–69 år var 53 procent. Strax innan millennieskiftet hade arbetskraftsdeltagandet rasat ned till 55 och 18 procent för respektive åldersgrupp. Därefter vände det och 2016 hade arbetskraftsdeltagandet ökat till 75 procent för männen i åldersgruppen 60–64 år och till 26 procent i åldersgruppen 65–69 år. Men arbetskraftsdeltagandet är fortfarande lägre jämfört med vad det var på 1960-talet, trots att äldre män i dag har betydligt bättre hälsa.

Det motsatta gäller för kvinnor där närvaron på arbetsmarknaden från 1960-talet till i dag har ökat successivt, från 35 till 68 procent i åldersgruppen 60–64 år och från 15 till 19 procent i åldersgruppen 65–69 år. Kvinnors arbetskraftsdeltagande kan med stor sannolikhet förklaras av förbättringar när det gäller deras hälsa, arbetsmiljö och utbildningsnivå, men det är också resultatet av en aktiv politik för jämställdhet mellan kvinnor och män. Sambandet för männen är snarare det omvända mellan åren 1963 och 1999.

De svårtolkade sambanden för männens arbetskraftsdeltagande som sjönk när hälsan blev allt bättre verkar snarare hänga samman med normer och värderingar kring hur länge man ska arbeta och regelverk än med befolkningsförändringar avseende hälsa, utbildning och arbetsmiljö. Tidigare fanns det till exempel omfattande möjligheter till förtidspension, både av hälsoskäl och av arbetsmarknadsskäl. Det är samtidigt inte otänkbart att kvinnors ökade arbetskraftsdeltagande kan ha gjort att männen inte ansåg sig behöva arbeta lika länge som tidigare. Däremot kan männens allt högre utbildningsnivå ha bidragit till ökningen i arbetskraftsdeltagandet under 2000-talet, även om minskade möjligheter till förtidspension verkar ha haft större betydelse.

Trots en ökning i både kvinnors och mäns arbetskraftsdeltagande sedan 2000-talet visar Laun och Palmes rapport att det finns en stor sysselsättningspotential bland dem som har fyllt 65 år, en potential som enligt vår mening kommer vara ovärderlig för att värna och utveckla välfärden.

Vad kan vi göra för att se bortom ett par födelsesiffror och i stället ställa in skärpan på människors kompetens och erfarenhet? Vad hindrar människor att arbeta högre upp i åldrarna? Hälsan, arbetsgivarnas fördomar, eftersatt arbetsmiljö, bristande konkurrensförmåga, lagar och regler eller värderingar hos oss själva och i vår omgivning?

Det är centrala frågor för såväl pensioner som för en hållbar välfärd. Det är bakgrunden till att Pensionsgruppen, med företrädare för de partier som står bakom pensionsöverenskommelsen, har tagit initiativ till en delegation för senior arbetskraft – i syfte att stödja arbetet för ett längre och mer uthålligt arbetsliv.

Dessa frågor ska vi i delegationen sätta fokus på de kommande åren. ”Kan seniorer arbeta längre?” är den första av cirka 30 korta rapporter som under de närmaste 1,5 åren löpande kommer att publiceras och finnas tillgängliga på vår hemsida seniorarbetskraft.se.

Vi ser fler äldre i befolkningen som en gemensam samhällsutmaning, men framför allt som en stor möjlighet. För att det ska gå att bibehålla en god välfärd och för att kunna värna tryggheten för dem som faktiskt inte har fått en bättre hälsa och längre livslängd behöver vi alla förändra attityderna till arbetsliv, åldersgränser och senior arbetskraft. Alla klarar inte ett längre arbetsliv, men just ålder är ett allt trubbigare mått för hur vi klarar arbetslivet. Vi behöver anpassa vår planerings­horisont för ett längre arbetsliv, inte bara under senare delen av arbetslivet, och även förändra bilden av hur vi ser på vår egen och andras möjligheter till ett längre arbetsliv.

Alla som kan och vill arbeta längre borde också få möjlighet att göra det. Allt annat är i längden ogörligt och skadligt för såväl pensioner som samhälle.

Arbetskraftsdeltagandet är fortfarande lägre jämfört med vad det var på 1960-talet, trots att äldre män i dag har betydligt bättre hälsa, skriver artikelförfattarna.