Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Stora utmaningar för ny svensk regering i IPCC:s klimatrapport”

IPCC-rapporten ”Global Warming of 1.5°C” har färdigställts vid ett möte i Incheon, Sydkorea de senaste dagarna. Den säger att även om det ambitiösa målet om 1,5 grader uppnås ökar riskerna för extremhändelser med stora konsekvenser för ekosystem och mänskliga samhällen, skriver Göran Sundqvist.
IPCC-rapporten ”Global Warming of 1.5°C” har färdigställts vid ett möte i Incheon, Sydkorea de senaste dagarna. Den säger att även om det ambitiösa målet om 1,5 grader uppnås ökar riskerna för extremhändelser med stora konsekvenser för ekosystem och mänskliga samhällen, skriver Göran Sundqvist. Foto: Jung Yeon-Je/TT

DN DEBATT 8/10. IPCC:s nya klimatrapport bör vara ett givet underlag för de nu pågående regeringsförhandlingarna. Den samhällsomställning som krävs för att följa vägen mot en temperaturhöjning som understiger 2 grader är ­betydligt mer utmanande än att hantera invandring, försvarsbudget och kommande lågkonjunktur, skriver forskaren Göran Sundqvist.

Vad krävs för att uppnå Parisavtalets tuffa krav: en global uppvärmning under 2 grader och helst inte över 1,5 grader, jämfört med förindustriell tid? I dag, 8 oktober 2018, får vi forskningens svar i rapporten ”Global Warming of 1.5°C.

Vi närmar oss dessa temperaturer i rask takt och Parisavtalets budskap är enkelt och tydligt: en omfattande samhällsomställning måste komma på plats. Som en viktig del av avtalet, och som stöd för den helt nödvändiga samhällsomställningen, ombads FN:s klimatpanel (IPCC) att presentera en specialrapport om nödvändiga åtgärder för att nå de högt uppställda målen. Efter närmare tre års arbete presenteras denna rapport i dag. Men innehållet har redan läckt i anslutning till de omfattande omgångarna med granskningar av forskare och regeringsrepresentanter. Så redan innan publicering har vi en tämligen bra bild av innehållet.

Parisavtalet är ett globalt avtal som 195 av världens länder står bakom.

Avtalets konstruktion innebär att länderna frivilligt formulerar sina klimat­åtgärder. Detta är tilltalande. Efter år av låsningar kring globala fördelningsprinciper, vilka länder som ska minska sina utsläpp, hur mycket och till vilka år, är det nu upp till enskilda länder att sätta nationella klimatmål och leverera i förhållande till dessa. Länderna äger sin klimatfråga, och ska tydliggöra sina mål och sina åtgärder för att nå dessa. Att skylla på komplicerade internationella förhandlingar erbjuder inte längre något skydd.

Men avtalet har också en tydlig svaghet, nämligen åtgärderna. När de frivilliga åtgärderna läggs samman hamnar vi på en temperaturhöjning på över 3 grader. Och om länderna inte gör vad de lovat i sina planer utan fortsätter som i dag, landar vi på 4–5 grader. Dessa scenarier innebär att vi kan förvänta oss katastrofala störningar av de samhälleliga och naturliga systemen.

Våra valda representanter bör redogöra för hur de utifrån rapporten planerar att minska gapet mellan höga mål och otillräckliga åtgärder. Detta för att begränsa temperaturhöjningen i syfte att undvika katastrofala konsekvenser.

För att hantera den förutsägbara spänningen mellan höga mål och otillräckliga åtgärder innehåller Parisavtalet en mekanism som innebär att löpande utvärdera de nationella bidragen. Detta innebär förväntningar om att enskilda länder bedriver ett ambitiöst omställningsarbete, och över tid skärper detta arbete. Den första utvärderingen av länderna kommer att ske år 2023.

Men hur ser då vägen mot målen ut? Vad säger rapporten som publiceras i dag? Rapportens utgångspunkt är dyster. Även om det ambitiösa målet om 1,5 grader uppnås ökar riskerna för extremhändelser med stora konsekvenser för ekosystem och mänskliga samhällen. 

Rapportens viktigaste budskap kan sammanfattas enligt följande.

För att nå 1,5 grader krävs omfattande och snabba utsläppsminskningar i alla samhällssektorer.

Alla vägar som leder till uppfyllandet av målet om 1,5 grader innefattar åtgärder på tre områden: 1) minskning av energibehovet i byggnader, industri och transport, och behovet av jordbruksprodukter; 2) minskning av utsläpp av växthusgaser från energitillförsel, markanvändning och jordbruk genom användande av lågutsläppsteknik och 3) bortförande av koldioxid från atmosfären.

Det krävs livsstilsförändringar på alla nivåer i samhället, som leder till minskade behov av energitillförsel. Livsstilsförändringar kräver institutionella stödsystem.

Att skjuta upp nödvändiga åtgärder innebär att målet om 1,5 grader inte kommer att nås.

Som medlem i FN står Sverige bakom klimatpanelens arbete. Den svenska regeringen har såväl beställt som godkänt resultaten från de rapporter som panelen publicerar. Hur kan då en kommande svensk regering inspireras av denna rapport? Hur kan den politiskt användas för att ställa om det svenska samhället i hållbar riktning?

Under den senaste mandatperioden och sedan Parisavtalet signerades har inte svensk regering och riksdag varit passiva. 2017 beslutades ett klimatpolitiskt ramverk, som innefattar nya klimatmål och en klimatlag. Målet är att senast år 2045 inte ha några netto­utsläpp av växthusgaser. Etappmål är formulerade för 2030 och 2040. Den nya klimatlagen binder framtida regeringar till dessa mål genom krav att i budgetpropositionen redovisa vad som görs för att nå målen.

Sedan tidigare finns sektorsspecifika mål, exempelvis en fossilfri fordonsflotta till 2030, och vi har nyligen fått ett institutionellt politiskt stödsystem för detta, det så kallade bonus-malus-systemet. Detta innebär bidrag till mer klimatvänliga fordon och skatt på mindre klimatanpassade. Ramverket kan ses som en nationell kopia av det internationella Parisavtalet: höga mål, löpande utvärdering, men fortfarande alldeles för svaga åtgärder. Vägen mot det fossilfria samhället är långt ifrån tydlig.

Parisavtalet lägger ett stort ansvar på de enskilda länderna. Som ett rikt land med goda naturliga förutsättningar, exempelvis stor tillgång på skog som resurs för bioekonomi och för lagring av koldioxid, har Sverige ett ansvar att visa hur en klimatomställning kan genomföras.

Hur kan då svenska politiker och en ny svensk regering använda rapporten ”Global Warming of 1.5°C.”? Ett antal rekommendationer låter sig formuleras:

1

Utsläppsminskningar i alla samhällssektorer är nödvändiga. Dessa minskningar kan inte klaras med tekniska lösningar. Enbart mer effektiv teknik och ersättande av fossila bränslen med biobränsle kommer varken att vara möjligt eller tillräckligt för att nå målen. Många tekniska lösningar, som infångning och lagring av koldioxid i berggrunden som räknas in i vägarna mot 1,5 grader, är dessutom oprövade och närmast spekulativa.

Detta ställer sammantaget stora krav på att minska efterfrågan, vilket innebär omfattande livsstilsomställningar. En förväntan om att medborgare och konsumenter ska lösa denna utmanande samhällsförändring på egen hand är feltänkt och ansvarslöst. Politikerna måste besluta om kraftfulla stödsystem.

2

Ett demokratiskt samhälle innebär att lyssna på kunskap. I dag ges en tydlig möjlighet. Världens ledare har frågat och svaret är nu levererat. Våra valda representanter bör redogöra för hur de utifrån rapporten planerar att minska gapet mellan höga mål och otillräckliga åtgärder. Detta för att begränsa temperaturhöjningen i syfte att undvika katastrofala konsekvenser.

3

Rapporten bör bli en självklar inspiration i de nu pågående regeringsförhandlingarna. Den samhällsomställning som krävs för att följa vägen mot en temperaturhöjning som understiger 2 grader är betydligt mer utmanande än att hantera invandring, försvarsbudget och kommande lågkonjunktur.

Konkreta klimatåtgärder borde bli ett givet tema för det nu aktuella talet om blocköverskridande politiska överenskommelser. De institutionella stödsystemen som krävs för klimatomställningen, exempelvis en omfattande skattereform, är en given kandidat.

DN Debatt.8 oktober 2018

Debattartikel

Göran Sundqvist, professor i vetenskap- och teknikstudier, Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs universitet och professor II, CICERO Center for International Climate Research, Oslo:
”Stora utmaningar för ny svensk regering i IPCC:s klimatrapport”

Repliker

Anders Lyngfelt, professor i Energi och Miljö vid Chalmers:
”Infångning och lagring av koldioxid är en beprövad teknik”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.