DN Debatt. ”Stort väljarstöd för att minska ekonomiska klyftor”

Bland svenska väljare finns ett massivt stöd för en politik som syftar till ökad jämlikhet. Fyra av fem väljare (78 procent) anser att det är viktigt att regeringen försöker minska de ekonomiska klyftorna i samhället och tre av fyra (73 procent) anser att ekonomiskt mer jämlika samhällen är bättre än samhällen med stora klyftor. Inom alla partier finns en majoritet som stöder uppfattningen att jämlika samhällen är bättre och att regeringen bör föra en politik för att minska klyftorna. Detta visar den enkät som Novus utfört för stiftelsen Jämlikhetsfondens och idéinstitutet Katalys räkning. Frågorna gäller inställningen till jämlika samhällen, regeringens ansvar för att minska klyftor, progressiv beskattning, privat sjukförsäkring, motiv för högre inkomst och vd-löner.

Sex av tio väljare tycker att de med hög inkomst ska betala mer i skatt procentuellt än de med låg inkomst (progressiv beskattning). En klar majoritet (55 procent) tycker att det är dåligt att de med privat sjukförsäkring får vård snabbare än de som saknar privat sjukförsäkring. En mycket stor majoritet, nio av tio, anser att en vd ska tjäna högst fem gånger så mycket som en arbetare och de flesta tycker att det kan räcka med tre gånger så mycket, vilket onekligen skulle innebära rejält sänkta inkomster för de vd:ar som enligt LO:s årliga undersökning tjänar lika mycket som 54 industriarbetare. Sammantaget visar undersökningen att det finns ett stort stöd för en radikal jämlikhetspolitik på det ekonomiska området och att detta stöd är stort i hela väljarkåren.

Skillnader finns dock mellan de politiska blocken. Medan 91 procent av de rödgröna väljarna tycker att jämlika samhällen är bättre samhällen är det bland de borgerliga partiernas väljare 66 procent som delar den uppfattningen och bland Sverigedemokraterna enbart 52 procent. Ser vi till de enskilda partierna finns också ett återkommande mönster. Mest positiva till ekonomisk jämlikhet är Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Socialdemokraternas sympatisörer. Bland de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna finns en ganska tydlig gräns mellan de till ekonomisk jämlikhet mer positiva partierna Centern och Liberalerna och de tre partier som ofta intar en mer negativ hållning, nämligen Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Studerar vi undersökningens bakgrundsvariabler kön, ålder, utbildning, sysselsättning, facklig tillhörighet, privat eller offentlig sektor, hushållsinkomst och personlig inkomst, finner vi ett genomgående mönster, som kan förklaras klassmässigt eller som en följd av en fördelningspolitisk vänster–högerdimension i politiken. Kvinnor, pensionärer, grundskoleutbildade, arbetare, LO-anslutna, anställda i offentlig sektor och hushåll och personer med låg inkomst, tenderar att ganska genomgående vara mer positiva till ekonomisk jämlikhet än män, medelålders, universitetsutbildade, tjänstemän, Saco-anslutna, anställda i privat sektor och hushåll och personer med hög inkomst. Av kvinnor tycker till exempel 48 procent att det är en mycket viktig regeringsuppgift att minska de ekonomiska klyftorna, medan bara 33 procent av männen tycker det.

Den rödgröna regeringen har tagit steg i rätt riktning, men de räcker inte. De krafter och ekonomiska strukturer som hela tiden upprätthåller och skapar växande klyftor angrips inte. 

Bland dem med inkomster på 10 000–20 000 kronor i månaden är således 73 procent positiva till progressiv beskattning medan bara 28 procent av dem som tjänar mer än 70 000 kronor i månaden delar den uppfattningen. När det gäller frågan om den som har privat sjukförsäkring ska få vård snabbare än den som saknar privat försäkring ser vi också klara skillnader mellan de politiska blocken. En tredjedel av alliansens väljare anser att det är rimligt att den som har privat försäkring kan få gå före medan endast någon enstaka procent bland de rödgröna väljarna delar den uppfattningen.

På frågan vad som bör motivera en högre lön är också skillnader relaterade till kön och klass tydliga. Medan kvinnor i första hand anser att det är arbete inom vård och omsorg som motiverar högre lön anser männen att det i första hand är hög kompetens. Bland LO-medlemmar prioriteras i tur och ordning riskfyllt arbete, arbete inom vård och omsorg, fysiskt tungt arbete och nattarbete som motiv för högre lön, medan turordningen bland Saco-medlemmar är hög kompetens, stort ansvar, väl utfört arbete, riskfyllt arbete och akademisk utbildning. Bland LO-medlemmar värderas akademisk utbildning mycket lågt.

Samtidigt som stödet för en radikal jämlikhetspolitik är massivt har de ekonomiska klyftorna i Sverige stadigt ökat under flera decennier och i en snabbare takt än i de flesta andra länder. Det Sverige som åren kring 1980 bedömdes vara världens kanske mest jämlika land är det inte längre. I rapporten ”Partierna och jämlikheten” (Katalys och Jämlikhetsfonden 2016) kunde vi konstatera att en ideologisk förskjutning skett i synen på jämlikhet. Både borgerliga partier som Centern och Liberalerna, men också Socialdemokraterna, har i sina partiprogram under senare år tonat ned vikten av ekonomisk utjämning. Ett individperspektiv som handlar om att rättvist fördela ”livschanser” har ersatt ett perspektiv som fokuserar på social och ekonomisk utjämning.

En rödgrön regering med budgetstöd av Vänsterpartiet borde förstås göra något åt denna utveckling kan man tycka. Det är ju inga orubbliga naturlagar som styr mot ökad ojämlikhet, utan denna är i hög grad en följd av att politiken abdikerat. Så vad har regeringen gjort? I den nu lagda budgeten finns i en särskild bilaga en utmärkt genomgång av vad som hänt på fördelningsområdet. Regeringen har genomfört ett antal åtgärder som gynnar hushåll med låga inkomster, som pensionärer och ensamstående föräldrar. Alldeles utmärkt. Men vad som också visas i denna bilaga är att de allra högsta inkomstgrupperna under de senaste decennierna dragit ifrån kraftigt och allra mest har inkomsterna ökat för den översta hundradelen, de superrika, vars inkomster till 70 procent utgörs av kapitalinkomster.

Den rödgröna regeringen har tagit steg i rätt riktning, men de räcker inte. De krafter och ekonomiska strukturer som hela tiden upprätthåller och skapar växande klyftor angrips inte. Jämlikhetsfonden och Katalys föreslår att kapitalbeskattningen ses över. Sverige är unikt i världen genom att varken ha arvs- eller förmögenhetsskatt samtidigt som fastighetsskatten omvandlats till en låg avgift. Till detta kommer en ineffektiv bolagsskatt, ränteavdrag, rut- och rotbidrag och en jobbskattereform som särskilt gynnat dem med de högsta inkomsterna. Vår undersökning visar att den regering som vågar föra en verkligt omfördelande politik kan räkna med ett brett stöd från de svenska väljarna. Konkreta förslag hur detta kan gå till bör presenteras i god tid före valet 2018.