Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 07:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/strategin-for-digitalisering-i-skolan-maste-stoppas/

DN Debatt

DN Debatt. ”Strategin för digitalisering i skolan måste stoppas”

Forskning visar att elever tenderar att lita på det första de finner när de söker på internet, skriver Isak Skogstad.
Forskning visar att elever tenderar att lita på det första de finner när de söker på internet, skriver Isak Skogstad. Foto: Fredrik Sandberg/TT

DN DEBATT 9/11. Den nya digitaliseringsstrategin för skolan måste stoppas omedelbart av en ny regering. Den riskerar inte bara att få stora negativa konsekvenser för elevernas kunskapsresultat utan faktiskt också för elevernas digitala kompetens – eftersom det inte finns någon generell digital kompetens. Tyvärr är forskningen om digitalisering alltför okritisk, skriver läraren Isak Skogstad.

Rätta artikel

För drygt ett år sedan klubbade regeringen igenom en nationell digitaliseringsstrategi för skolväsendet. Den rödgröna regeringens mål var att Sverige ska vara bäst i världen på att ”tillvarata digitaliseringens möjligheter”. För att detta mål ska kunna uppnås menar de att utbildningspolitiken måste förändras och digitaliseringen av skolväsendet påskyndas. Även den största skolaktören, SKL, vill påskynda skolans digitalisering. De menar att ”den svenska skolan ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter” redan år 2020.

Jag menar att digitaliseringsstrategin inte är önskvärd i sin nuvarande form och måste stoppas omedelbart av en ny regering. Strategins förslag riskerar inte bara att få stora konsekvenser för elevernas kunskapsresultat, men faktiskt även för elevernas digitala kompetens – även om det kan låta motsägelsefullt.

Digitaliseringen av skolan har drivits av kommersiella aktörer snarare än vetenskapliga intressen. Det beror så klart på att det är en lukrativ marknad som satsar mycket på lobbyism. Dessutom har satsningarna oftast kommit ovanifrån och inte från oss lärare själva.

Den första meningen i strategin lyder ”Digital kompetens är i grunden en demokratifråga”. Som att vi som inte ställer oss bakom den är anti-demokrater? Själva utgångspunkten för strategin är att skolan måste förändras så att eleverna lär sig hur digitaliseringen påverkar världen. Syftet är även att de ska få kunskap om hur de kan använda tekniska verktyg. För att uppnå detta har man satt upp flera mål. Samtliga har klubbats igenom av regeringen. 

Alla är så klart inte dåliga, men det finns många och stora problem. Jag finner särskilt följande två mål problematiska:

”Barn och elever ska i alla delar av skolväsendet ges förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens”

”Barn, elever och personal ska ha god och likvärdig tillgång till digitala verktyg och resurser i syfte att förbättra utbildningen och effektivisera verksamheten”

Gällande det första så har strategin valt att definiera digital kompetens som ”… i vilken utsträckning en individ är förtrogen med digitala verktyg och tjänster samt har förmåga att följa med i den digitala utveckling och dess påverkan på ens liv”. Lustigt nog uppger de i samma veva att det som utgör digital kompetens i dag inte lär vara samma sak om några år. Det är med andra ord kunskap med ett kort bäst-före-datum, motsatsen till tidslös kunskap och bildning som jag menar borde dominera skolan.

Problemet med att alla elever ska utveckla ”digital kompetens” är att det inte ens finns en sådan generisk kompetens. Studier visar att vår förmåga att hantera stora mängder information, att granska källor kritiskt samt att söka upp ytterligare relevant information huvudsakligen avgörs av våra ämneskunskaper. ”Digital kompetens” kan således betraktas som en domänspecifik förmåga som grundar sig i expertis. En historiker har goda förutsättningar att använda internet för att finna trovärdig information om historia – men inte nödvändigtvis om kemi.

Internet är fantastiskt för att det tillgängliggör mycket information. Det betyder dock inte att vårt behov av ämneskunskaper har minskat – tvärtom! När våra flöden fylls av information är våra behov av kunskap i långtidsminnet viktigare än någonsin. Utan goda kunskaper hamnar man lätt vilse på nätet och risken är stor att man hamnar i en fälla med vilseledande information. Forskning visar att elever exempelvis tenderar att lita på det första de finner när de söker på internet. Annan forskning har även visat att elever är dåliga på källkritik, då många av dem bedömer en webbsidas trovärdighet mer utifrån sidans visuella utseende snarare än källmaterialet.

Det finns med andra ord goda skäl att tro att satsningar på exempelvis förbättrade villkor för lärare, vilket är viktigt för att stärka ämnesundervisningen, är bättre för att eleverna ska utveckla det som faller in under ”digital kompetens”.

Det andra målet jag är starkt kritisk mot handlar om tillgång på digitala verktyg. Svensk skola är redan i dag en av världens mest uppkopplade skolor med en mycket hög datortäthet och eleverna ägnar mer tid online varje dag än OECD-genomsnittet. Samtidigt uppger OECD att inte ett enda land som har satsat mycket på teknik under de senaste åren har lyckats höja resultaten i ett enda ämne. Inköp av teknik är dessutom dyrt och sker ofta på bekostnad av läromedel. I Sollentuna, som ofta framhävs som en digital förebild, så har mer än 80 procent av budgeten för läromedel under de senaste åren spenderats på inköp av datorer och surfplattor.

OECD menar även att de inte har funnit belägg för att digitalisering minskar de orättvisa kunskapsklyftorna. Regeringens strategi menar dock att inköp av teknik till eleverna bidrar till likvärdighet, då alla elever inte har tillgång till teknik hemmavid. Detta trots att en svensk studie har visat att barn i lågutbildade familjer äger både fler prylar, som surfplattor och spelkonsoler, och ägnar mer tid framför dem än barn i högutbildade familjer.

Än värre är att fler datorer i skolan verkar leda till att den lärarledda undervisningen minskar. ”Unos uno”, en studie som följde upp vad som hände på de skolor som hade köpt in en dator till varje elev, visade inte bara att kostnaderna steg och skillnaderna mellan skolor ökade, utan även att arbetsmiljön försämrades med ökad stress som följd. Gällande undervisningen så kunde de se att elevernas ensamarbete ökade. I grundskolorna utgjorde katederundervisningen endast 16,1 procent av lektionstiden efter att de hade infört elevdatorer. Resten av tiden ägnades åt olika former av eget arbete och grupparbeten, det vill säga exakt den typ av pedagogik som är särskilt dålig för socioekonomiskt missgynnade elever.

Det finns så klart studier som har visat positiva effekter av satsningar på digitalisering. Intressant nog kunde en svensk forskare som granskade 600 vetenskapliga artiklar om it och inlärning finna att hela 95 procent av dem tog sin utgångspunkt i en optimistisk hållning till tekniken. Forskarna utgick med andra ord från att det fanns stora möjligheter på förhand. Endast fem procent av de granskade artiklarna var skrivna av forskare som hade en kritisk hållning till teknik och som tog utgångspunkt i själva inlärningen!

Hur har vi hamnat här? Jag tror att det kan bero på att digitaliseringen av skolan har drivits av kommersiella aktörer snarare än vetenskapliga intressen. Det beror så klart på att det är en lukrativ marknad som satsar mycket på lobbyism. Dessutom har satsningarna oftast kommit ovanifrån och inte från oss lärare själva. En ny regering måste våga stå emot de starka intressen som driver digitaliseringen framåt. Ett första steg är att sätta stopp för den nationella strategin för skolväsendets digitalisering!