Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 00:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/studieforbundet-ibn-rushd-har-idemassiga-svagheter/

DN Debatt

DN Debatt. ”Studieförbundet Ibn Rushd har idémässiga svagheter”

Ibn Rushds politisk-teologiska förankring i en sunnimuslimsk, samhällstillvänd tolkningstradition med ideologisk anknytning till Muslimska brödraskapet utmanar realismen i den ekumeniska visionen, skriver Erik Amnå. Foto: Benkt Eurenius

DN DEBATT 5/9. Det muslimska studieförbundet Ibn Rushd är en betydelsefull aktör som bidrar till att målen med folkbildningen delvis uppfylls. Men här finns idémässiga svagheter och direkta felsteg som är problematiska utifrån det statliga folkbildningsanslagets syften och villkor. Förbundet behöver utvecklas för att öka den i dag låga tilliten till förbundet, skriver statsvetaren Erik Amnå.

Tio studieförbund delar varje år på cirka 1,8 miljarder kronor i statsbidrag. Med statens egna ord stöds folkbildning för att stärka och utveckla demokratin. Staten önskar att en ökad mångfald av män­niskor ska kunna påverka sin livssituation och delta i samhällsutvecklingen. Den hoppas att utbildningsklyftor ska utjämnas och att bildnings- och utbildningsnivån ska höjas liksom att intresset för och delaktigheten i kulturlivet ska öka. Medlen fördelas i ett tillits­baserat självförvaltningssystem där den ideella föreningen Folkbildnings­rådet agerar i myndighets ställe.

För elva år sedan blev Ibn Rushd ett statsbidragsberättigat studieförbund. Det har sina rötter i en av de stora världsreligionerna. I likhet med fler­talet andra studieförbund är det organiserat efter en särartsprincip med bas i idéburna rörelser. I år är Ibn Rushds andel av studieförbundsanslaget 1,5 procent eller 27 miljoner kronor.

Ibn Rushds lämplighet som bidragsmottagare har ifrågasatts i etablerad dagspress, i riksdagen och av myndigheter. I de sociala medierna har det pågått en klappjakt på hela ”Ibn Rushd-sfären”. Ibland har retoriken haft en otvivelaktigt hätsk islamofobisk karaktär. Den polariserade debatten har inte sällan paralyserat Ibn Rushd så att det har haft svårt att ta till sig även saklig och rimlig kritik.

Det är inte försvarbart att ett statligt finansierat studieförbund undviker att hantera värderingsmotsättningar och värdekonflikter som är centrala i en demokratisk samhällsutveckling.

Kritikerna har angripit både idéer och påstådda felsteg. De har frågat sig vilka de egentliga religiösa och politiska syftena är. De konkreta verksamheterna har påståtts vara islamistiska och antidemokratiska. De statliga myndigheterna har behandlat Ibn Rushd till synes motsägelsefullt. Det har skapat en osäkerhet om studieförbundets tillförlitlighet men också mer allmänt om statens förhållande till civilsamhället.

På uppdrag av Folkbildningsrådet har jag försökt bedöma om det finns fog för kritiken och vad Ibn Rushd gör med sitt statsbidrag.

I dag presenteras rapporten ”När tilliten prövas”. Den grundar sig på cirka åttio samtalsintervjuer med företrädare för Ibn Rushd och andra studieförbund, myndigheter, forskning och folkvalda. Även dokumentanalyser, internetstudier, analyser av registerdata och deltagande observation har använts.

Slutsatserna handlar om Ibn Rushd som en betydelsefull aktör som bidrar till att målen med folkbildningen delvis uppfylls. Men de handlar också om idémässiga svagheter och direkta felsteg som är problematiska utifrån folkbildningsanslagets syften och villkor.

Till framgångarna hör att Ibn Rushd inte minst genom sina åtta mer eller mindre aktiva medlemsorganisationer och över 200 lokala samarbetsorganisationer lyckas rekrytera i synnerhet människor med utländsk bakgrund, kort utbildning, svag förankring på arbetsmarknaden och låga inkomster. Totalt nås årligen 13 000 människor genom studiecirklar, föreläsningar, utställningar, bokmässor och kurser inom främst kultur och livsåskådning. Med hjälp av särskilda, riktade offentliga anslag ordnas förtjänstfullt också särskilda utbildningar för grupper av nyanlända – till exempel lågutbildade kvinnor. När kompetens utvecklas möjliggörs en fredlig social rörlighet. Det är särskilt viktigt i miljöer där även våldsbejakande salafister opererar.

I sina bästa stunder möjliggör folkbildningen en socialisation av demokratiska värderingar och en integration i samhället genom frigörande (ut)bildningsresor såväl utåt till främmande idévärldar som inåt till egna erfaren­heter, känslor och traditioner.

Men folkbildningens syften motarbetas om människor inte inbjuds till jämlika, öppna möten där även tabu­belagda teman och åsikter får utmanas i kritiska konfrontationer med motsatta idéer. I stället för frigörelse skapas då inlåsning.

Ibland har Ibn Rushd gjort folkbildningsmässiga övertramp. Det gäller framför allt när det engagerats föreläsare med demokratifientliga åsikter för att oemotsagda delta i olika sammankomster. Tack vare medie­larmen har Ibn Rushd kunnat rädda sig från ännu större katastrofer genom att avboka. Ibn Rushd har inlett ett självkorrigerande lärande med en hårdare förhandskontroll av samarbetspartner, arrangemang och medverkande.

Men Ibn Rushd står inför tre större övergripande utmaningar:

1 För det första brottas det med en ambition att samla det svenska muslimska civilsamhället. Det ska förstås utifrån att Ibn Rushds vision förskjutits. Från början skulle islam göras till en självklar del av det svenska samhället. Nu är strävan att göra muslimer till en självklar del av det svenska samhället.

Ibn Rushd vill representera ett vidare svenskt muslimskt civilsamhälle kring en svensk-muslimsk identitet. Men det projektet försvåras av de spänningar som finns mellan och bland sunnimuslimer, shiamuslimer och sekulära muslimer. Ibn Rushds politisk-teologiska förankring i en sunnimuslimsk, samhällstillvänd tolkningstradition med ideologisk anknytning till Muslimska brödraskapet utmanar realismen i den ekumeniska visionen.

2 För det andra framstår vissa ämnen som ”no go-zones” som till exempel antisemitism och homofobi. Tabun är knappast något unikt för Ibn Rushd. Men det är inte försvarbart att ett statligt finansierat studieförbund undviker att hantera värderingsmotsättningar och värdekonflikter som är centrala i en demokratisk samhällsutveckling.

3 För det tredje är makten över verksamheten i långa stycken fördelad inom ett begränsande, mansdominerat nätverk. Det undergräver studieförbundets självständighet. Det blir svårare att leva upp till bidragsgivarens förväntningar om demokratisk organisering, jämställdhet och delaktighet.

Min sammanfattande bedömning är att Ibn Rushd utgör ett folkbildningsprojekt i behov av fortsatt utveckling. Ett allmänt riktmärke bör vara att Ibn Rushd låter en reaktiv och urskuldande framtoning vika för ett proaktivt och självkritiskt egenansvar. Det skulle kunna höja mångas låga tillit till projektet.

När allt kommer omkring är stats­bidragsberättigad folkbildning ett intellektuellt och andligt högriskprojekt med oviss utgång. Något paradoxalt behöver folkbildningen ändå en större frihetsgrad än andra mottagare av demokratibidrag. Annars kan den inte förverkliga den tolerans, mångfald och nyfikenhet som den bygger på.

Men kommer den att få behålla den friheten?

Sannolikt kommer felsteg att begås även framöver – i fler än ett studieförbund. Inte ens en aldrig så långt driven kontroll kan förhindra det. Men självförvaltningsorganen – Folkbildningsrådet och studieförbunden – måste utveckla sina egna styrsystem. De bör leverera en mer transparent redovisning, granskning, kvalitetssäkring och sanktionering. Då kan de ge ett bättre underlag för den prövning av tilliten som av allt att döma kommer att intensifieras med globalt växande terrorhot och ökad religiös intolerans.

Visst förutsätter friheten tillit. Men tillit förutsätter öppenhet.