Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-02 14:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/subventionerade-bostader-for-fattiga-fel-vag-for-sverige/

DN Debatt

DN Debatt. ”Subventionerade bostäder för fattiga fel väg för Sverige”

Vi har i dag har ett stort bestånd av prisvärda bostäder. De behöver bevaras i detta prissegment, nyttjas bättre och göras tillgängliga för dem med stora behov och liten betalningsförmåga, skriver Martin Grander.
Vi har i dag har ett stort bestånd av prisvärda bostäder. De behöver bevaras i detta prissegment, nyttjas bättre och göras tillgängliga för dem med stora behov och liten betalningsförmåga, skriver Martin Grander. Foto: Hasse Holmberg / TT

DN DEBATT 26/6.

Forskaren Martin Grander: Reformera i stället dagens politik med bland annat höjt och breddat bostadsbidrag och statliga hyresgarantier.

Alternativet till den svenska generella bostadspolitiken är att införa en mer renodlad modell med sociala bostäder, liknande den som finns i de flesta andra länder. Men det skulle bli dyrare och få mindre stöd än att reformera dagens politik med bland annat höjt och breddat bostadsbidrag och statliga hyresgarantier.

Dagens bostadspolitik och allmännyttan klarar sämre än någonsin av att täcka behovet för grupper med låg betalningsförmåga. Två alternativ finns för en mer jämlik bostadsförsörjning: antingen införs en modell för sociala bostäder, där subventioner riktas till bostadsmarknadens aktörer. Eller också uppdateras den nuvarande modellen med mer precisa och ändamålsenliga subventioner. Den senare varianten bör vara enklare att genomföra, mer kostnadseffektiv och ha större folkligt stöd.

Det är huvudslutsatsen i min nya SNS-rapport ”Allmännyttan och jämlikheten” som lanseras i dag.

Regeringen tillsatte i maj utredningen ”En socialt hållbar bostads­försörjning” med uppdraget att skapa förutsättningar för att underlätta för ”hushåll som har svårt att skaffa en bostad på marknadens villkor”. Ett välkommet initiativ, men det kommer i elfte timmen.

Bostadsmarknaden, framför allt i större städer, kännetecknas av både brist på bostäder och ökad ojämlikhet. Ekonomiska resurser och sociala kontaktnät har blivit viktigare för att få en bostad – att kunna flytta till arbete eller utbildning är inte självklart för alla. Den ojämlika bostadsförsörjningen riskerar därmed att även ge upphov till ojämlika levnadsvillkor i stort.

I dag kan unga, barn­familjer och pensionärer få bostadsbidrag. Utred om dessa kriterier ska slopas och om enbart inkomst i stället ska avgöra vem som får bidrag, oavsett ålder. Nivån på bidraget bör även höjas.

I Sverige har vi sedan 1945 haft vad som kallas för en generell bostadspolitik, framför allt uppbyggd kring kommunala allmännyttiga bostadsföretag och bostadsbidrag till hushållen. Den utgår från att alla ska kunna efterfråga en hyresbostad på en och samma marknad, oavsett ekonomisk situation. Den generella politiken har dock alltid varit beroende av selektiva inslag. De med låg inkomst ska ändå kunna hävda sig. Riktade offentliga stöd, inte minst bostadsbidraget, ska möjliggöra detta. För de som inte kan efterfråga en bostad på grund av social problematik, exempelvis missbruk, finns en sekundär bostadsmarknad där kommunen hyr bostäder från fastighetsägare och sedan i sin tur hyr ut dessa i andra hand.

I dag exkluderas dock även grupper utan sådan problematik. Det talas om en strukturell hemlöshet som slår mot dem vars huvudsakliga problem är otillräckliga ekonomiska resurser.

Min analys visar att den generella bostadspolitiken, och allmännyttan, sämre än någonsin klarar av att täcka behovet för grupper med låg betalningsförmåga. Ökade krav på affärsmässighet har gjort det svårare för de kommunala bostadsföretagen att vara allmännyttiga. Samtidigt har demografisk utveckling, urbanisering och urholkade sociala stödstrukturer, parallellt med förändringar i skatte­politik och redovisningsregler, förändrat förutsättningarna för allmännyttan.

En slutsats av min forskning är att vi inte kan bemöta 2020 års bostads­sociala utmaningar med en uppsättning verktyg som smiddes 1945. Men frågan är då om det är verktygen som behöver slipas om, eller om vi är i behov av en helt ny verktygslåda?

Förändringarna yttrar sig i hårdare inkomstkrav på nya hyresgäster, begränsad nyproduktion i det lägre prissegmentet och att kommunala hyresbostäder med låg hyra säljs av för att finansiera nyproduktion. Resultatet blir färre åtkomliga bostäder och högre trösklar. Framför allt hamnar ensamstående föräldrar, unga vuxna och utrikes födda utanför bostadsmarknaden.

En slutsats av min forskning är att vi inte kan bemöta 2020 års bostads­sociala utmaningar med en uppsättning verktyg som smiddes 1945. Men frågan är då om det är verktygen som behöver slipas om, eller om vi är i behov av en helt ny verktygslåda?

Den ena vägen är att införa en mer renodlad modell med sociala bostäder, liknande den som finns i de flesta andra länder. Det innebär att vi ger upp den generella bostadspolitiken till förmån för att särskilda subventionerade bostäder byggs och reserveras för låginkomsthushåll. Ett starkt argument för denna väg är att grupper som i dag faller utanför skulle få en bostad.

Argument mot är att det kan bli kostsamt, inbegripa svårigheter kring vilka grupper som ska inkluderas, skapa inlåsningseffekter och bidra till stigmatisering av såväl bostäder som boende. Det skulle också sannolikt innebära att hyressättningen för andra bostäder än de sociala bostäderna på sikt blir helt marknadsanpassad. Jag anser att nackdelarna med denna väg överväger fördelarna.

Den andra vägen är att reformera den generella bostadspolitiken för att svara mot dagens förutsättningar. Här är grundprincipen att subventionera individen snarare än bostaden. Det kan ske genom att:

1 Reformera bostadsbidraget för att med högre precision hjälpa hushåll med låg inkomst. I dag kan unga, barnfamiljer och pensionärer få bostadsbidrag. Utred om dessa kriterier ska slopas och om enbart inkomst i stället ska avgöra vem som får bidrag, oavsett ålder. Nivån på bidraget bör även höjas.

2 Utveckla det kommunala och/eller regionala bostadsförsörjningsansvaret. Allmännyttan bör som huvudprincip godkänna personer med försörjningsstöd och andra typer av bidrag. Skapa incitament för, och ställ krav på, privata hyresvärdar att göra detsamma. Ge regionerna ökat inflytande för att minska kommunala skillnader i bostadsförsörjningsstrategier och motverka så kallad ”social dumpning” mellan kommuner.

Fördela delar av bostadsbeståndet genom lottning.

3 Utveckla en modell för statliga hyresgarantier. Dagens kommunala hyresgarantier, där kommunen kan bli borgenär för individer som har egen inkomst men som stängs ute på grund av exempelvis betalningsanmärkningar eller hyresskulder, fungerar dåligt. Få kommuner gör garantin tillgänglig för sina medborgare. Reformera därför hyresgarantierna till en modell där staten ansvarar för, informerar om och betalar ut garantierna.

4 Reformera fördelningssystemen med förturer och alternativ till kötid. En bostadskö är inte rättvis för alla. Utred hur förturer för särskilt ekonomiskt utsatta grupper till bostäder i det lägre prissegmentet kan genomföras. Fördela delar av bostadsbeståndet genom lottning. Inrätta regionala bostadsförmedlingar och skapa incitament för privata hyresvärdar att ansluta sig till dessa.

Utöver dessa förändringar av den generella bostadspolitikens selektiva inslag krävs en skattereform för att utjämna skillnaderna mellan ägt och hyrt boende. Hyresrätten kan då bli en mer attraktiv boendeform för alla grupper och den generella bostadspolitiken kan fungera som den en gång var tänkt.

Mitt förslag är inte fritt från problem kring gränsdragningar, inlåsnings­effekter och stigmatisering. Att införa en mer socialt jämlik bostadsförsörjning kommer att innebära avvägningar. Men en bärande idé i förslaget är att vi i dag har ett stort bestånd av prisvärda bostäder. De behöver bevaras i detta prissegment, nyttjas bättre och göras tillgängliga för dem med stora behov och liten betalningsförmåga. 

Det är feltänkt att i detta läge bygga nya subventionerade bostäder till personer med mycket låga inkomster. Att i stället reformera den generella bostads­politiken skulle förmodligen också vara billigare för statsfinanserna, ha större folkligt stöd och åter placera bostaden som en central del av välfärden.

 

Ämnen i artikeln

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt