Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Svagt stöd i forskningen för att hårdare straff minskar brotten”

Valårets första partiledardebatt startade med en kapplöpning i att föreslå hårdare straff för att få bukt med brottsligheten, skriver artikelförfattarna. På bilden debatterar Stefan Löfven (S) och Andreas Carlson (KD).
Valårets första partiledardebatt startade med en kapplöpning i att föreslå hårdare straff för att få bukt med brottsligheten, skriver artikelförfattarna. På bilden debatterar Stefan Löfven (S) och Andreas Carlson (KD). Other: Claudio Bresciani/TT

DN DEBATT 30/1. Valårets första partiledardebatt startade med en kapplöpning i att föreslå hårdare straff. Men forskningen visar att det inte kommer att minska brottsligheten och öka tryggheten. En ständigt återkommande skärpning av straffen är dyrt, verkningslöst och ibland till och med kontra­produktivt, skriver sex professorer i kriminologi.

Valårets första partiledardebatt startade med en kapplöpning i att föreslå hårdare straff för att få bukt med brottsligheten. Men vad säger forskningen om möjligheterna att med skärpta straff minska brottsligheten? Låt oss börja med att konstatera att den samhällsvetenskapliga forskningen sällan är helt entydig. Frågan är komplex och rör såväl effekter för individer som för samhälle.

Utifrån systematiska sammanställningar av den forskning som gjorts på området går det dock att dra generella slutsatser baserade på resultat från olika studier. Aktuella forskningssammanställningar ger där litet stöd för att skärpta fängelsestraff skulle minska brottsligheten på något avgörande vis (”Deterrence in the twenty-first century”, Nagin 2013; ”Criminal deterrence a review of the literature”, Chalfin & McCrary 2017). I en omfattande metastudie av en mängd olika insatser för att minska individers brottslighet slås det fast att ”till insatser som inte visar någon effekt alls hör de som avser straffens stränghet samt avskräckning” (”What works in crime prevention”, Weisburd med flera 2017). Mer verksamt är däremot upptäcktsrisken och polisens förmåga att klara upp brott. Här behövs framför allt förbättrad effektivitet i Sverige.

Mycket av forskningen om hårdare straff har genomförts i USA. Massinlåsningen av företrädelsevis unga svarta män från socialt utsatta områden har ansetts förklara en liten del av den brottsminskning som skett, och detta till oerhörda ekonomiska och sociala kostnader. Frågan är om vi vill gå i en riktning där det normala är att ungdomar från socialt utsatta områden har fler vänner med fängelseerfarenhet än universitetsexamen?

Frågan är om vi vill gå i en riktning där det normala är att ungdomar från socialt utsatta områden har fler vänner med fängelseerfarenhet än universitetsexamen?

Det kan invändas att de erfarenheter som gjorts i USA inte nödvändigtvis går att överföra på de skandinaviska välfärdsländerna. Som tur är finns det aktuell nordisk forskning. De politiker som exempelvis vill sänka straffmyndighetsåldern för att stävja ungdomsbrottsligheten kan ta lärdom av ett naturligt experiment från Danmark (”Youth crime, sanctions and education”, Ostergaard Larsen 2017). Åren 2010-2012 sänktes straffmyndighetsåldern från 15 till 14 år.

Politikerna var övertygade om att straffutvidgningen skulle minska ungdomsbrottsligheten genom ökad avskräckning och mer kännbara konsekvenser för de unga som begick brott. Vad blev då resultatet? Brottsligheten minskade inte bland 14-åringar. Vad värre var så ledde straffskärpningen till att de 14-åringar som drogs in i rättssystemet i större utsträckning misslyckades med att gå ut grundskolan samtidigt som de återföll i brott i större utsträckning.

Samma avhandling studerade också effekterna av en reform där unga som begått brott fick fotboja i stället för fängelse. Det faktum att straffen blev lindrigare snarare än skärptes ledde inte till en ökning av brottsligheten bland unga. I stället ökade andelen dömda ungdomar som fullföljde gymnasiet. I en ny svensk studie publicerad i British Journal of Criminology (”The impact of imprisonment on labour market attachment” Bäckman, Estrada, Nilsson 2017) framkommer ett liknande mönster. För de unga män som får villkorlig dom eller skyddstillsyn i stället för fängelse, går det bättre på arbetsmarknaden flera år efter avtjänat straff. Detta främst tack vare lägre återfallsfrekvenser.

För de ungdomar som begår så allvarliga brott att de döms till sluten ungdomsvård visar annan aktuell forskning från vår institution (”Betydelse av öppenhet under institutionstiden för ungdomar dömda till sluten ungdomsvård”, Pettersson 2017) att de som får möjlighet att vistas i öppnare former mot slutet av verkställigheten återfaller i mindre utsträckning än de som blir kvar i låsta former. Detta gäller framför allt återfall i allvarligare brottslighet. Alla dessa studier går alltså i linje med den internationella forskningens generella slutsats att straffets stränghet inte har önskvärda effekter.

Givet den stora betydelse forskningen tillmäter skolan respektive arbetsmarknaden är dessa resultat från nordisk forskning därför rimligen centrala för politiker som vill få såväl färre unga som dras in i mer allvarlig brottslighet som färre framtida brottsoffer.

Låt oss slutligen slå fast något som är välkänt utifrån jämförelser av länder – det är mycket svårt att se att antalet i fängelse skulle bestämma brottsutvecklingen. Såväl de nordiska som de västeuropeiska länderna har efter andra världskriget haft påtagligt likartad brottsutveckling samtidigt som fängelseutvecklingen varierat starkt. Brottsutvecklingen i Sverige kan på inget sätt förklaras av fängelseutvecklingen. Stölderna har upphört att stiga och till och med avtagit samtidigt som sannolikheten att dömas till fängelse för stöld minskat kraftigt.

Det är också viktigt att påpeka att det fåtal unga män som stått för ökningen av dödligt våld under de senaste åren, vilka satt avtryck i den kriminalpolitiska debatten, kommer mötas av hårda straff den dagen de lagförs

Våldsbrottslighetens utveckling kan historiskt inte heller förklaras av straffens varierande hårdhet. Påståenden om att straffen här är för låga ska också ställas mot den faktiska straffutvecklingen. Domar för våldsbrott och andra brott mot person svarade på 1960-talet för tio procent av fångpopulation mot i dag en dryg tredjedel och strafftiden har höjts.

Det är också viktigt att påpeka att det fåtal unga män som stått för ökningen av dödligt våld under de senaste åren, vilka satt avtryck i den kriminalpolitiska debatten, kommer mötas av hårda straff den dagen de lagförs. Tiden i fängelse för mord har också fördubblats sedan 1980-talet. Problemet här är alltså inte en för låg straffnivå utan en för låg uppklaringsprocent.

Målet för svensk kriminalpolitik är minskad brottslighet och ökad trygghet. Enligt den samlade forskningen kommer vi inte närmare dessa mål genom att lägga allt mer av gemensamma resurser på att i större utsträckning utdöma fängelsestraff eller genom att förlänga straffskalorna. En ständigt återkommande skärpning av straffen är dyrt, verkningslöst och ibland till och med kontraproduktivt. En fängelseplats i Sverige kostar drygt en miljon kronor per år. Dessa pengar kan användas till andra alternativ med bättre brottsförebyggande effekt.

Vad som i stället behövs är en kunskapsbaserad politik som minskar ojämlikheten i människors livschanser och otrygghet. Satsa därför på förbättrat stöd och ekonomisk ersättning till brottsoffer, skolrelaterade insatser som minskar nyrekrytering till ungdomsbrottslighet samt stödjande insatser för att vända brottsbelastade individers liv bort från brott och missbruk. Vi ser fram mot en mer nyanserad och kunskapsbaserad politisk debatt – det är alla de som engagerar sig i brottsförebyggande åtgärder värda.

DN Debatt.30 januari 2018

Debattartiklar

Felipe Estrada, Janne Flyghed, Anders Nilsson, Tove Pettersson, Jerzy Sarnecki och Henrik Tham, professorer vid kriminologiska institutionen, Stockholms universitet:
”Svagt stöd i forskningen för att hårdare straff minskar brotten”

Repliker

Tomas Tobé (M), rättspolitisk talesperson:
”Straffet måste spegla brottets allvar”

Roger Haddad (L), rättspolitisk talesperson:
”Straffet är en upprättelse för brottsoffren”

Bo Wennström, professor i rättsvetenskap vid Uppsala universitet:
”För vissa är fängelset faktiskt en räddning”

Fredrik Kärrholm, kriminolog, polis och författare till Polishandboken:
”Kriminologin är politiserad och vänsterorienterad”

Slutreplik från sex kriminologiprofessorer:
”Politiker mer intresserade av straff än av minskad brottslighet”

Läs fler artiklar på DN Debatt. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.