Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 12:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/svensk-host-oktober-2019/

DN Debatt

DN Debatt. ”Svensk höst, oktober 2019”

Bildning är inte förenlig med konspirationsteorier. Den är inte förenlig med klimatförnekelse. Den är inte förenlig med nedsättande och cyniskt språk, med att kalla medmänniskor något annat än just medmänniskor, skriver Sverker Sörlin. Foto: Hasse Holmberg / TT

DN DEBATT 27/10. En känsla av att vara ensam, övergiven inte bara av sina vänner utan även av förnuftet och rättfärdigheten. Att mötas av lögner och när detta stillsamt påpekas få höra osanningen försvaras. Det är vardagsversionen av helvetet på jorden. Det är ett samhälle som vi måste vara överens om att vi inte kommer att tillåta, skriver Sverker Sörlin.

1 Hur vet man när det man tror på håller på att gå under? Ett försök till svar finns i en essä av den amerikanska journalisten Anne Applebaum, ”A warning from Europe: the worst is yet to come” (The Atlantic, oktober 2018). Den hämtar sina exempel från östra Europa, särskilt Polen, där hennes man varit framgångsrik politiker och där Applebaum bott långa tider. Artikeln handlar om hur snabbt samhällen kan omvandlas.

Applebaum skildrar ett nyårsparty i Polen 1999 där hon och hennes man är värdar. Gästerna är mestadels intellektuella vänner inom medier och politik. Kommunismen är besegrad, Europa står för dörren. Stämningen är hög.

Så flyttar hon sig ett par årtionden fram i tiden, till 2010-talets slut och finner att de gamla vännerna inte längre finns kvar. De har förts långt ut i den högerradikala nationalismens landskap. Några har blivit hennes fiender, de svarar inte på telefonsamtal, de hånar henne offentligt. Hon besöker Ungern och finner en liknande utveckling där. En gammal vän, en journalist, lurar henne att göra uttalanden i en intervju som sedan publiceras för att förhåna henne. Vännen har anslutit sig till den stora konspirationen om George Soros och visar sig vara en durkdriven spelare i det nya ledargänget. Hon har inbjudit Steve Bannon till Budapest och från Breitbart News härstammar åtskilligt av hennes ideologi. Väst, föreslår hon, talar ”ner” till Ungern när EU och andra institutioner pekar på antisemitism, korruption och landets auktoritära illiberalism.

Applebaum berättar om den rumänske författaren Michail Sebastian vars dagbok från perioden 1935–1944 visar en nation som genomgår en fascistisk omvandling. Hans vänner brukade kalla sig européer, resa till Paris, läsa Proust. Inom ett fåtal år utvecklar de ett rått språk, excellerar i cynismer som de kastar i ansiktet på honom bara för att sedan gå vidare som om inget hänt. Samhället förråas på ett chockerande sätt.

En ny verklighetsbeskrivning framförs nu av just de grupper som vill minska stödet till bildningens och kunskapens institutioner och till de sakliga, fria medierna och den offentliga debatten, och det är en beskrivning som i viktiga delar följer den som på kort tid slagit ut med full kraft i östra Europa.

Det finns ingen saklig grund för dessa utfall. Men de blir snabbt en del av vardagen; om Applebaum hade läst den brittiske filosofen Simon Blackburn skulle hon ha kunnat skriva att de blir en del av den ”etiska miljön”, sådan denna blir när den befinner sig i förfall.

Hon erinrar sig Dreyfusaffären. Alfred Dreyfus var den franske officeren som beskylldes för att vara utländsk spion och ha gett information till ärkefienden Tyskland. Han kom från Alsace och bröt på tyska. Dessutom var han jude. Han betraktades av det officiella Frankrike som en landsförrädare men mot honom fanns inga bevis. Sådana fabricerades så att han kunde fällas och fängslas på Djävulsön.

Det enda sättet att få denna omöjliga ekvation att gå ihop var att hemfalla åt konspirationsteorier. Applebaum skriver: ”För att bevisa det obevisbara, förkastade anti-Dreyfusarderna bevis, rättsregler och till och med rationellt tänkande. Vetenskapen själv blev suspekt, både för att den var modern och universell och för att den kom i konflikt med den känslomässiga kulten av härstamning och plats. ’I varje vetenskapligt arbete’, skrev en anti-Dreyfusard, finns det något ’vanskligt’ och ’tillfälligt’.”

Det är utlandet/judarna som bedragit Frankrike. Någon som vill oss illa. Precis som Soros vill Ungern illa. Och precis som EU vill de östeuropeiska medlemsländerna illa och vill ta deras rättmätiga självständighet ifrån dem.

Den nationella stoltheten gör det möjligt för de styrande i dessa länder att göra det som förefaller omöjligt: tro på konspirationer, förfalska fakta. De får också stora delar av sina befolkningar med sig. De uppfinner en egen värld. Den nationalistiska övertygelsen har tagit överhanden. Kunskapen har inte längre någon talan.

Det viktiga ordet här är, som vanligt, det minsta. ”Oss”. Vi i Ungern, vi i Polen. ”De” vill ”oss” illa.

2 Applebaums essä kretsar kring en helt central fråga som vi nästan trodde att vi inte längre behövde diskutera. Vem får definiera en nation? Och, därmed, vem får styra ett land? Hennes text är en varning till de aningslösa amerikaner som nu förtrollas och duperas av Trumps i centrala delar helt verklighetsfrämmande verklighets­beskrivning. Hon vill säga dem: Det kan bli mycket värre. Se hur centrala länder i Europa glider ned i gamla fascistiska hjulspår och hur egendomligt snabb resan utför kan vara, från relativ anständighet till djupt förfall på bara några år.

Och hur är det hos oss? Kanske behöver även vi tänka på verklighetsbeskrivningen. Vi har för länge sedan slutat tro att vi behöver definiera nationen, annat än som en rent intellektuell övning. Men när vi slutat med det, eller tittar bort när frågan kommer på tal, har vi på samma gång gjort det möjligt för vem som vill att ta upp frågan och göra det på sitt helt eget sätt. Jag tror att det är just precis det som pågår.

Försvaret av demokratin och kunskapen är på samma sätt en daglig handling, från arbetet i det civila samhället med andra, till röstandet med fingrarna alldeles själv framför det egna tangentbordet.

En ny verklighetsbeskrivning framförs nu av just de grupper som vill minska stödet till bildningens och kunskapens institutioner och till de sakliga, fria medierna och den offentliga debatten, och det är en beskrivning som i viktiga delar följer den som på kort tid slagit ut med full kraft i östra Europa.

Denna typ av frågor har på ganska få år öppnat helt nya konfliktlinjer i det politiska landskapet. Just den sortens liberaler som samlades på paret Applebaums party för tjugo år sedan har nu, likt jonerna i ett kemiskt experiment, fallit ut mot var sin pol. En av dessa poler är konservativ och auktoritär och odlar ett egendomligt nyspråk, strör förakt och cynismer omkring sig, kallar människor ”snöflingor” och är rastlöst sysselsatta med att tala om skräck, oro, kriminalitet, ”blåljuspersonal” och odla sina konspirationsteorier. En annan är mer traditionellt liberal.

I liberala partier blir konfliktlinjen mest synlig; liberalismen är en amalgamering av konservativa och socialliberala riktningar sedan århundraden. Även andra partier skakas i grunden av samma konflikt. Socialdemokratiska väljare i arbetarklassen söker sig till populistiska partier som på många sätt har likheter med de konservativa och även ingår i sådana konstellationer. Kristdemokrater vrider hårt på sin inre kompass, som man annars brukar vårda som ett fint moraliskt instrument. I Sverige har KD under de senaste åren tonat ned den humanistisk-etiska dimensionen och sökt sig till den kristet doktrinära och den auktoritärt nationalistiska. Europas vänsterpartier och frihetligt gröna partier, som nästan helt saknar en väljarbas som lockas av religion eller av auktoritär nationalism, verkar inte uppleva konflikten.

3 Att få leva i en konsistent värld där vi upprätthåller tydliga skillnader mellan saker som är sanna och saker som är osanna, och ofta orättfärdiga, är på sätt och vis en mänsklig rättighet. Förtroendet för våra offentliga institutioner, särskilt skolan, den högre utbildningen och folkbildningen, vilar dessutom på att etablerad kunskap bildar grund för verksamheten. Som medborgare ska man ha rätt att slippa möta charlataner och amatörer. Våra barn har rätt att gå i skolor där lärarna befinner sig på jämbredd med den etablerade kunskapens horisont. De har rätt att få öka sina livschanser och få ”stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt”. Det är inte jag som säger det, det står i skollagen. Det är en rättighet.

Men det är samtidigt ingen självklarhet. Att leva i en sådan värld är också ett privilegium, och om vi uppskattar denna förmån bör vi vara beredda att försvara kunskapen när den befinner sig under attack. Nationen, sade Ernest Renan i en berömd formulering 1882 är ”en daglig folkomröstning”. Försvaret av demokratin och kunskapen är på samma sätt en daglig handling, från arbetet i det civila samhället med andra, till röstandet med fingrarna alldeles själv framför det egna tangentbordet. Överallt i våra liv öppnar sig de vägar där vi med våra handlingar kan visa kunskapens förbindelser med vårt öppna samhälles fortbestånd.

Bildning är ett begrepp som inte kan låta bli att förhålla sig till dessa frågor. Bildning är inte förenlig med konspirationsteorier. Den är inte förenlig med klimatförnekelse. Den är inte förenlig med nedsättande och cyniskt språk, med att kalla medmänniskor något annat än just medmänniskor.

Vad Applebaum beskriver är vardagsversionen av helvetet på jorden. En känsla av att vara ensam, övergiven inte bara av sina vänner utan även av förnuftet och rättfärdigheten. Att mötas av lögner och när detta stillsamt påpekas få höra osanningen försvaras. Det är ett samhälle som vi måste vara överens om att vi inte kommer att tillåta.