Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Svensk politik får inte begränsas till köksborden”

Statsvetarprofessorer i ny bok: Sverige är det mest individualiserade samhället som världen hittills skådat – dags att återupprätta politiken!

Många politiker – till exempel Göran Hägglund – har talat om vikten av att politiken begränsas och att makt flyttas från politikernas sammanträdesbord till köksborden. Men problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman samhället. För de marginaliserade klingar metaforen om köksbord falskt. Politiken måste återupprättas och en gemensam medborgerlig offentlighet behöver få nytt liv om samhällets förmåga till solidaritet ska finnas kvar. Utmaningarna är enorma, men förutsättningarna för en levande politisk debatt har aldrig varit större, skriver Ulf Bjereld och Marie Demker.


Under valrörelsen
2010 genomförde Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund en så kallad köksbordsturné där han hälsade på hemma hos verklighetens folk runt om i landet. Göran Hägglund utnämnde sig själv till en politikens gränspolis och förespråkade ett systemskifte där makt skulle flyttas från politikernas sammanträdesbord till föräldrarnas köksbord, eftersom det var där som makten ”hörde hemma”.

Många andra politiker har också talat om vikten av att politiken begränsas eller velat prioritera den enskilde individens möjligheter att lägga sina ”livspussel”: butler i tunnelbanan, avdrag för datasupport och hundpassning och subventioner för att äta på restaurang. På DN Debatt (24/3) redovisade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin en undersökning som påstods visa att LO:s medlemmar tappat tron på politikens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.

Men många har också kritiserat vad man uppfattat som en urvattning av politiken och det politiska. Tidigare i år initierade till exempel Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder en ambitiös artikelserie om borgerlig idépolitik. Artikelserien kan betraktas som en stilla protest mot en regeringspolitik där en aldrig sinande ström av nya jobbskatteavdrag framställdes som politikens yttersta mål, som historiens slut och det goda samhällets fullbordan. Från olika politiska håll hörs nu röster om att av­regleringen av järnvägstrafiken, elproduktionen och skolväsendet gått så långt att viktiga samhällsintressen sätts på spel.

Vi menar att politik är en livsnödvändighet för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualistiska samhälle som världen hittills har skådat. Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman ett samhälle.

Politiken – i meningen dess institutioner som de politiska partierna och de valda församlingarna – har åtskilts från det politiska – i meningen medborgarnas aktiva samhällsengagemang – för att använda statsvetaren Chantal Mouffes termer. Medborgarna är minst lika politiskt intresserade och engagerade som tidigare. Men intresset och engagemanget tar sig andra vägar än genom de politiska partier som egentligen har till uppgift att artikulera och aggregera medborgarengagemanget till konkret politik. Men om inte de politiska partierna får eller förmår ta ansvar för helheten, vem skall då göra det?

Vi är inte säkra på om dagens beslutsfattare fullt ut förstår hur förutsättningarna för den politiska debatten förändrats. Är det möjligen som ett uttryck för denna oförståelse som det talas om politikens gränser just nu då dessa gränser är svårare än någonsin att definiera? Unga – och många många äldre – medborgare utövar numera sina sociala plikter sittande framför smartphones eller laptops där man diskuterar inköp och musik med kompisarna och gratulerar farmor på Facebook. När man ändå håller på skriver man under en namninsamling, deltar i en rest-in-peace för en nyss bortgången politisk aktivist, skickar en inbjudan till ett fb-event och delar en youtube-länk som en kompis kompis har gjort ihop med sin australiske studiekamrat. Hur någon kan komma på idén att sätta upp gränser för politiken i detta misch-masch av privat, offentligt, personligt, politiskt och underhållande förstår inte vi.

Metaforerna kring livspussel och köksbord är förförande i sin självklarhet. Vem vill förneka människor rätten att oberoende av politiker och myndigheter själva göra sina val och bestämma hur de vill leva sina liv? Men vad de som använder metaforen glömmer – eller kanske snarare väljer att inte synliggöra – är att en sådan idyll förutsätter att det råder jämlikhet inte bara över de enskilda köksborden, utan också mellan de enskilda köksborden. Så är emellertid inte fallet.

Runt de verkliga
köksborden i Sverige och överallt annars i världen har mannen nästan alltid mer makt än kvinnan – ekonomisk makt, social makt och fysisk makt. De livspussel som läggs tenderar att läggas på männens villkor. För oss framstår köksborden mer som en förhandlingsarena för den marknadsanpassade konsumtionsenhet som familjen tenderar att reduceras till. Även mellan de olika köksborden är levnadsbetingelserna högst ojämlika.

Metaforen med köksbordet och läggandet av livspussel utgår från en traditionell kärnfamilj med mamma, pappa, barn och där verklighetens folk kännetecknas av att alla har arbete och lever ett synnerligen aktivt fritidsliv. Ingen har utmattningsdepressioner eller missbruksproblem. För de ensamstående mödrarna, för de långtidssjukskrivna, för de arbetslösa och för de marginaliserade klingar däremot metaforen om köksbord och livspussel falskt. Ansvaret för livssituationen läggs på individens axlar, vilket i förlängningen leder till att misslyckandet blir en individuell skuld. Samhällsgemenskapen abdikerar.

Ett samhälle utan politik är ett samhälle utan medborgarskap och utan organisering. Den stora frågan är i stället vilken politik som bör föras. Men den debatten kan bara föras i en gemensam medborgerlig offentlighet – alltså i ett möte mellan politikens institutioner och det politiska livets uttrycksformer på gräsrotsnivå.

I vårt samhälle ser vi helt nya möjligheter att organisera och kanalisera medborgarnas individuella engagemang i kollektiva former, något som till exempel lyfte den tunisiska och egyptiska oppositionen till en nationell rörelse. Men samtidigt ser vi hur beslutsmakten hos politiska institutioner som partier och valda församlingar urholkas. Det lokala och det globala länkas i stället samman genom att till exempel skolor och apotek ägs månadsvis av internationella riskkapitalbolag och där det saknas reell möjlighet till demokratiskt ansvarsutkrävande. Medborgarnas offentlighet är inte politikens offentlighet. Hur skall vi under dessa förutsättningar kunna föra samtal och debatt om vilken politik landet behöver?

Politik är enligt en klassisk definition detsamma som den auktoritativa fördelningen av resurser i ett samhälle. Med idén om ett krympande utrymme för politik försvinner elementet av gemensam fördelning, och på sikt också legitimiteten i fördelningen.

Politiken som begrepp måste återupprättas och den gemensamma medborgerliga offentligheten behöver nytt liv om samhällets förmåga till solidaritet mellan sina medborgare skall kunna upprätthållas. Utmaningarna är enorma, men sällan sedan 1700-talets frihetstid har de sociala och kommunikationella förutsättningarna för en gemensam levande politisk debatt varit större.


Ulf Bjereld
Marie Demker

professorer i statsvetenskap vid Göteborgs universitet

De utkommer i dagarna med boken ”Den nödvändiga politiken”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.