Just nu håller utbildningsdepartementet på att utforma nästa forskningsproposition. Inför detta arbete har jag som ledamot av regeringens forskningsberedning getts möjligheter att tillsammans med några andra forskare ge synpunkter på forskningspolitiken. En fråga som kommit upp i våra diskussioner har varit vad som skall anses vara hög kvalitet i forskning och hur denna skall mätas. Detta är inte en helt enkel fråga eftersom forskningens resultat oftast inte visar sig förrän på lång sikt.
Här har det emellertid etablerat sig en i breda stycken accepterad internationell standard. Nämligen att hög kvalitet i forskning är sådan forskning som blir internationellt erkänd och uppmärksammad. Detta är till exempel i stora drag grundvalen för de mycket omfattande utvärderingar av sin forskning som universiteten i Göteborg, Lund och Uppsala de senaste åren genomfört. Inom naturvetenskap och medicin har detta sedan länge varit en självklarhet men det har också sedan länge etablerats som standard inom samhällsvetenskapliga ämnen som nationalekonomi och psykologi.
Det innebär att frågan om det är hög kvalitet i en forskares produktion avgörs av i vilken mån andra forskare världen över finner vad vederbörande producerat intressant att förhålla sig till.
Forskning är i grunden universell till sin natur, det vill säga de problem som man som forskare analyserar har en bäring bortom tid och plats. Selma Lagerlöf och August Strindberg må vara svenska författare men innebörden av deras litterära verk måste ha allmängiltig bäring om det skall räknas som litteraturvetenskap. Studieobjektet ”svensk barnomsorg i ett genusperspektiv” må vara lokalt men de teorier man prövar och de metoder man använder måste vara generella. Det finns därför ingen motsättning mellan en forskning som främst studerar svenska förhållanden och forskningens universella karaktär.
Argumentet för internationell exponering av forskning som ett rimligt mått på kvalitet har naturligtvis också med konkurrensförhållanden att göra. Det är skillnad på att vara framgångsrik i ett distriktmästerskap och ett OS, för att låna en metafor från idrottens värld.
Internationell exponering av forskningen innebär att man utsätter sin forskning både för mera varierad men också en tuffare kritisk granskning. Det är svårare att bli publicerad i ledande internationella vetenskapliga tidskrifter än i den egna institutionens rapportserie för att ta ett tydligt exempel. Kritiken är strängare när man lägger fram sin forskning på internationella vetenskapliga konferenser än på den egna institutionens seminarium.
Svensk forskning har sedan länge haft en stark produktorientering som inneburit att man varit inriktad på att få fram forskningsresultat som kan utgöra grundvalen för exportindustrins expansion. Mot detta har med rätta invänts att man här riskerar att svälta ut den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen som är nödvändig för att vi skall kunna förstå innebörden av de sociala och politiska processer som sker, till exempel globaliseringens konsekvenser eller de krav som ändrade demografiska förhållanden innebär (DN debatt 29/7).
Frågan är emellertid om den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen i Sverige i dagsläget håller tillräckligt hög kvalitet? För att bedöma detta har jag analyserat Vetenskapsrådets senaste fördelning av anslag inom humaniora och samhällsvetenskap. I sin så kallade ”stora utlysning” delade man 2012 ut 125 anslag till enskilda forskare. Dessa anslag, som i allmänhet löper på tre år, varierar mellan 1,4 och 7,7 miljoner kronor. Frågan jag har ställt är om Vetenskapsrådet håller hög kvalitet i sin tilldelning om man ser kvalitet på det sätt som definierats ovan, det vill säga att forskningen är internationellt erkänd och uppmärksammad. För forskare som befinner sig tidigt i sin karriär kan man inte förvänta sig detta och därför har jag bara tagit med de 63 forskare som 2012 erhöll anslag på 3 miljoner eller mer. Att få ett så stort anslag från Vetenskapsrådet anses i forskarsamhället ha synnerligen hög prestige så här bör vi hitta gräddan av svenska forskare inom humaniora och samhällsvetenskap.
För att se om forskningen som beviljats anslag är ”internationellt erkänd och uppmärksammad” har jag använt mig av en databas (Google scholar) som mäter i vilken utsträckning en forskares alster är citerade av andra forskare när de publicerar sig. Sådan citeringsanalys är visserligen omstridd och jag tillhör inte dem som hävdar att en forskare som har fyratusen citeringar håller dubbelt så hög kvalitet som den som har tvåtusen citeringar (ledande svenska samhällsvetare har i denna databas någonstans mellan fem- och drygt tiotusen citeringar). Däremot kan den användas för att se om en forskares produktion alls har blivit internationellt uppmärksammad.
Resultatet av min analys är denna: Av de 63 forskare inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsområdet som av Vetenskapsrådet år 2012 tilldelats relativt omfattande anslag (det vill säga över tre miljoner) saknar drygt hälften internationell exponering av sin forskning. Deras citeringstal i databasen är så pass lågt (under 150) att man tryggt kan säga att deras forskning inte alls är internationellt uppmärksammad.
Två slutsatser kan man dra av detta. Den första är att Vetenskapsrådet inte lever upp till vad som av regeringen ålagts dem, nämligen att ”ge stöd till grundläggande forskning av högsta vetenskapliga kvalitet inom samtliga vetenskapsområden”. Den andra slutsatsen är att stora delar av den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen i Sverige som tilldelas omfattande anslag och alltså bedömts vara mycket framstående, inte når upp till kvalitetskravet att vara internationellt erkänd och uppmärksammad utan måste betecknas som provinsiell till sin karaktär.
Bo Rothstein,
professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet