Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 11:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/svensk-socialdemokrati-bor-ge-turkiska-oppositionen-stod/

DN Debatt

DN Debatt. ”Svensk socialdemokrati bör ge turkiska oppositionen stöd”

Sverige har liksom flera andra länder markerat kraftigt mot den turkiska attacken mot Rojava, den självstyrande kurdiska regionen i nordöstra Syrien. Men sanktionerna kommer inte att ändra Turkiet, skriver Halil Karaveli. Bilden visar rökmoln från bombningar av staden Tal Abyad i Rojava-provinsen. Foto: Lefteris Pitarakis/TT

DN DEBATT 15/10. Nu krävs en idépolitisk mobilisering för att bemöta och på sikt besegra den turkiska högernationalism som blivit ett gränsöverskridande hot. De socialdemokratiska partierna CHP och HDP kan fungera som en hävstång för fred och demokrati. Men de behöver vägledning och ideologisk uppmuntran från socialdemokrater i Europa, skriver Turkietkännaren Halil Karaveli.

Auktoritär, militaristisk högernationalism har präglat Turkiet sedan landets tillkomst för snart hundra år sedan. I dag har denna militaristiska högernationalism också blivit internationellt destabiliserande. Sverige har liksom flera andra länder markerat kraftigt mot den turkiska attacken mot Rojava, den självstyrande kurdiska regionen i nordöstra Syrien. Utrikesminister Ann Linde har fått riksdagens godkännande att verka för att EU inför ett vapenembargo mot Turkiet. Frankrike och Tyskland har redan stoppat vapenförsäljningen till Turkiet. Men sanktionerna kommer inte att ändra Turkiet. Tvärtom, den turkiska regeringen svarar att den kommer att hämnas sanktionerna. Det är i alla händelser uppenbart att man inte tänker vika sig för internationella påtryckningar och avbryta invasionen.

Akut måste givetvis ändå allt göras för att förhindra att en ännu större humanitär katastrof utvecklas i nordöstra Syrien. Men därutöver krävs det en långsiktig, idépolitisk mobilisering för att bemöta och på sikt besegra den turkiska högernationalism som blivit ett gränsöverskridande hot. Den turkiska utmaningen är i själva verket ideologisk, och Sverige och svensk social­demokrati måste anta denna utmaning.

Motvikten till den auktoritära och militaristiska högernationalismen i Turkiet är en demokratisk vänster. Den består av det pro-kurdiska och officiellt demokratiskt socialistiska Folkens demokratiska parti, HDP, och delvis också av det officiellt socialdemokratiska Republikanska folkpartiet, CHP, det ledande oppositionspartiet. Svensk socialdemokrati har goda relationer med HDP, och har tidigare haft det med CHP.

Svensk socialdemokrati skulle göra en viktig insats om den återknöt de historiska banden med det Republikanska folkpartiet, och bidrog till att skapa förutsättningar för ett närmande mellan de progressiva krafterna bland turkar och kurder.

Historiskt har vänstern i Turkiet varit svårt förtryckt. Landets rådande politiska och ekonomiska system sjösattes av militärdiktaturen på 1980-talet. Under 1970-talet hade den turkiska socialdemokratin, vars ledare Bülent Ecevit var inspirerad av svensk socialdemokrati, och arbetarrörelsen haft ett starkt uppsving, vilket utlöste en våldsam motreaktion från paramilitära högermiliser med band till staten och från militären. Den påföljande militär­kuppen 1980 krossade vänsterkrafterna och juntan upphävde alla fackliga rättigheter. Turkiets arbetare saknar än i dag grundläggande fackliga rättigheter och några möjligheter till facklig-politisk samverkan finns över huvud taget inte. Men den breda vänstern är också försvagad och politiskt förlamad av sin splittring i synen på den kurdiska frågan. Nationalismen splittrar turkisk och kurdisk arbetarklass.

Inte desto mindre har de social­demokratiska partierna CHP och HDP potentialen att på sikt bli en motkraft mot högernationalismen och fungera som en hävstång för fred och demokrati. Men för att det ska bli möjligt behöver de få handfast vägledning och ideologisk uppmuntran från socialdemokrater i Europa. Det gäller i synnerhet det Republikanska folkpartiet, CHP, som har svårt att frigöra sig från nationalismen.

HDP:s förre partiledare Selahattin Demirtas, som är fängslad sedan 2016, anklagad för ”terrorism”, sträckte innan han greps ut handen till CHP och efterlyste bildandet av en progressiv folkfront för jämlikhet och broderskap. Endast så kan vi besegra fascismen, förklarade han. Stödet från HDP var avgörande för utgången av lokalvalet tidigare i år i Istanbul som blev en stor och symboliskt betydelsefull seger för oppositionen. CHP:s kandidat kunde vinna tack vare Demirtas uppmaning från fängelset till HDP:s väljare att rösta på honom. Men CHP-ledningen har hittills skytt allt öppet och organiserat samarbete med HDP. Man vet att det dels skulle utmana partiets nationalistiska falang, men att det framför allt skulle föranleda straffåtgärder från regimen. Redan det faktum att CHP får öppet stöd av HDP har föranlett företrädare för regimen att kräva att CHP:s partiledare Kemal Kilicdaroglu åtalas för samröre med ”terrorister.” Republikanska folkpartiet tvingas därför gå en svår balansgång. CHP röstade således ja i parlamentet till att tillåta invasionen av den självstyrande kurdiska regionen i Syrien, men förklarade att man gjorde det motvilligt.

Det faktum att det officiellt social­demokratiska CHP har en stark nationalistisk ådra har lett till att partiet internationellt blivit i stort sett isolerat. Det är en isolering som måste brytas. Svensk socialdemokrati skulle göra en viktig insats om den återknöt de historiska banden med det Republikanska folkpartiet, och bidrog till att skapa förutsättningar för ett närmande mellan de progressiva krafterna bland turkar och kurder. Konkret behöver CHP – som enligt de senaste opinions­mätningarna har stöd av närmare 30 procent av väljarna – bistånd med att formulera ett socialdemokratiskt, ekonomiskt och socialt alternativ som skulle kunna rycka undan grunden för högernationalismen.

En konsekvens av den nyliberala ordning som rått i Turkiet de senaste fyrtio åren är att det socialdemokratiska tänkandet förtvinat, och att det blivit svårt för även socialdemokratiska företrädare att ens föreställa sig att det skulle kunna finnas något alternativ till den arbetarfientliga ordningen. Samtidigt har dock klyftorna ökat dramatiskt, och behovet av ett socialt sinnat alternativ har blivit skriande. Under Recep Tayyip Erdogans tid vid makten, sedan 2003, har den rikaste 1 procenten av befolkningen ökat sin andel av landets samlade förmögenhet med 43 procent, och den äger i dag 54 procent av den nationella förmögenheten. Det är också därför som den turkiska regimen har ett intresse av att odla högernationalismen. Liksom på andra håll, i Europa och i USA, tjänar högernationalismen även i Turkiet till att leda bort uppmärksamheten från de sociala klyftorna, fördjupa den etniska splittringen inom arbetarklassen, och kommer på sikt endast att kunna bekämpas med ett socialt vänsteralternativ.

Svensk socialdemokrati kan – och borde – spela en liknande roll i dag som när den bistod de socialdemokratiska partierna i Portugal, Spanien och Grekland på 1970-talet och bidrog till att dessa länder kunde bryta med sina konservativa, auktoritära arv. Att det är en annan tid i dag, då det är höger­nationalismen och inte socialdemokratin som har vind i seglen, gör det desto mer angeläget att anta den ideologiska utmaning som Turkiet representerar.