DN Debatt. ”Svenska elever är för dåligt ­­rustade mot falska nyheter”

Det är Nobeldagen och Sverige firar den teoretiska kunskapens landvinningar. Detta firande har kanske aldrig varit viktigare än i dessa dagar då populistiska krafter ifrågasätter värdet av vetenskaplig expertis. Samtidigt kan man konstatera att vår främsta kunskapsinstitution, skolan, karaktäriseras av en stor skepsis mot just den teoretiska kunskapen, det vill säga mot faktakunskaper. Det är hög tid att göra upp med den problematiska kunskapssyn som under lång tid präglat svensk pedagogisk forskning, våra lärarutbildningar och läroplaner.

År 1994 fick vi en radikalt ny läroplan. Den motiverades uttryckligen av att man anammat en ny syn på kunskap (se till exempel Bildning och kunskap, 1994). Det handlade om att ifrågasätta den teoretiska kunskapens överhöghet, att framhäva färdigheter och förståelse i stället för faktakunskaper, och att kritisera själva idén att det finns objektiv kunskap. All kunskap är en ”konstruktion”, menade man, inte något som kan överföras som ”färdiga paket”. Läroböcker dömdes ut och fokus skulle ligga på egeninlärning och projekt.

Denna kunskapssyn lever kvar bland flera ledande pedagogiska forskare och den påverkar fortsatt den svenska skolans utveckling. Dessutom är det en syn på kunskap som gör att svenska elever står illa rustade inför vår tids stora farsot, faktaresistens – tendensen att inte ta till sig fakta. Nu handlar det inte längre enbart om att försöka rädda den svenska skolan utan om att träna våra elever att stå emot den desinformation som hotar att underminera det demokratiska samhället.

I kursmålen talas det mycket om att elevernas resonemang ska vara välgrundade och nyanserade men det sägs väldigt lite om den kunskap som krävs för att man ska kunna vara välgrundad i nyanserad.

Det har varit svårt att fastställa orsakerna bakom skolans fall eftersom flera stora förändringar genomfördes ungefär samtidigt: 1994 års läroplan, en reformerad lärarutbildning, kommunaliseringen av skolan och så naturligtvis friskolereformen. I det perspektivet är det intressant att jämföra med Frankrike där skolan hade en liknande nedgång från början av 1990-talet. Också detta följde på att man hade förkastat skolans tidigare syn på kunskap och antog en ny läroplan, men man genomförde inte några andra förändringar – lärarutbildning, skolform, etcetera förblev densamma. Det som var nytt var endast kunskapssynen.

Efter att ha haft en skola uppbyggd runt idén om ett centralt kunskapsinnehåll som alla elever skulle ta till sig, argumenterade ledande intellektuella (däribland sociologen Bourdieu och filosofen Derrida) för att denna idé missgynnar de svagaste. I stället för att tvinga på eleverna ett givet kunskapsinnehåll, skulle skolan möta eleverna i deras verklighet och fokusera på egeninlärning och projektbaserad undervisning. Efter att dessa reformer genomförts sjönk den franska skolans resultat som en sten i internationella undersökningar. Framför allt tappade man i likvärdighet (se Hirsch 2016, Why Knowledge Matters).

Utvecklingen var densamma i Sverige: Den nya läroplanen var avsedd att hjälpa de svagaste men effekten blev den motsatta. Efter en stadig nedgång i internationella undersökningar fick vi en ny läroplan 2011. Från politiskt håll talade man om att återvända till ”kunskapsskolan” och vissa kunskapskrav återinfördes. En sådan återkomst är dock inte mycket värd så länge man inte gör upp men den kunskapssyn som genomsyrat pedagogisk forskning och präglat våra lärarutbildningar sedan 1990-talet.

I både LGR 1994 och 2011 kan man till exempel läsa att det finns fyra olika kunskapsformer ”fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet” och att undervisningen inte ensidigt får betona den ena eller den andra kunskapsformen. Detta tal om olika kunskapsformer är djupt problematiskt. Mängder av empiriska undersökningar visar att egeninlärning och projektbaserad undervisning inte befrämjar inlärning. Detta är inte förvånande när man betänker faktakunskapers centrala roll: För att söka, förstå och värdera information måste man ha kunskap.

För det första är den kontrast som uppmålas mellan färdigheter och faktakunskaper problematisk. Givetvis är det så att skolan måste lära ut en mängd färdigheter – Till exempel måste man lära eleverna att läsa och skriva. Men färdigheter förutsätter faktakunskaper. Forskning visar till exempel att läsförståelse inte är en isolerad ”avkodningsförmåga” utan är helt beroende av faktakunskaper. Den som har lätt att läsa en text om teknik kan ha svårt att läsa en text om samhällsfrågor och tvärtom.

För det andra finns det en nära relation mellan faktakunskaper och förståelse. Samtida kognitionsforskare beskriver den som ”äggröra”. Man kan till exempel inte förstå orsakerna till Andra världskriget utan att ha en mängd faktakunskaper om 1930-talets politiska händelser. Detta gäller även för begreppsförståelse. Man kan inte förstå ett begrepp, som begreppet mandat, utan att ha en mängd faktakunskap där begreppet ingår (till exempel att antalet mandat i en valkrets bygger på antalet personer med rösträtt i valkretsen).

Detsamma gäller det kritiska tänkandet. I dessa dagar av faktaresistens har det talats mycket om behovet av att träna våra elever i kritiskt tänkande. Detta är förstås viktigt men det är då avgörande att göra upp med den myt om kritiskt tänkande som är förhärskande bland svenska pedagoger. Man utgår från att kritiskt tänkande är en sorts allmän förmåga som man kan träna upp utan att behöva nöta in en massa faktakunskaper. Återigen visar forskningen att detta är falskt (se till exempel Willingham, 2008. ”Critical thinking: Why is it so hard to teach?”). Det kritiska tänkandet är domänspecifikt: Jag kan vara aldrig så bra på att tänka kritiskt inom ett område där jag har stora kunskaper, men usel inom ett annat där jag inte alls är bevandrad.

Skälet är enkelt: Man kan inte avgöra hur gott ett argument är om man inte kan avgöra hur trovärdiga och relevanta grunderna är. Och detta kräver kunskap. Den som inte vet något om hur EU är uppbyggt kommer att ha svårt att värdera argument mot EU-medlemskap. I kursmålen talas det mycket om att elevernas resonemang ska vara välgrundade och nyanserade men det sägs väldigt lite om den kunskap som krävs för att man ska kunna vara välgrundad i nyanserad.

En skola som hela tiden uppmuntrar eleverna att vara kritiska och ”tänka själva”, men som samtidigt nedvärderar betydelsen av att lära ut faktakunskaper är direkt farlig: Den uppmuntrar till rent tyckande, av just det slag som florerar på sociala medier, och den gör att eleven står skyddslös inför falska nyheter och annan desinformation på nätet.

För det tredje krävs en kritisk granskning av vad pedagogiska forskare sagt och säger om kunskapens natur. Flera ledande forskare påstår till exempel att kunskap är något tidsbestämt, att vad som var kunskap under antiken inte är kunskap nu. De hävdar att kunskap inte har med sanning att göra och att alla fakta är kulturellt bestämda. De menar att vetenskapliga teorier inte ger en beskrivning av hur världen är utan bara utgör ett visst ”perspektiv”. Detta är radikala filosofiska teser som framställs okritiskt, som om de vore etablerade rön, och det utan att dessa forskare har någon verklig kunskap i filosofi.

Dessa radikala idéer om kunskap har lärts ut till flera generationer lärare. Lärarna får därmed inte de redskap som behövs för att försvara kunskapen mot dess fiender – vetenskapstvivlare, konspirationsteoretiker och propagandamakare.

Så här kan det inte få fortsätta. Återupprätta faktakunskapens centrala roll, återinför fackgranskade läromedel, och ge tydligare riktlinjer för lärare och elever när det gäller kursinnehåll och kursmål!