Aldrig tidigare har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Även inställningen till flyktingmottagandet är mer positiv i dag än när mätningarna började 1993. Störst acceptans till invandringen finns i storstäderna, bland kvinnor och yngre. Bland riksdagspartiernas sympatisörer är det Moderaterna som är mest skeptiska. Miljöpartiets anhängare är minst skeptiska. Folkpartiets sympatisörer är mindre toleranta mot invandrares religionsutövning i dag än för sjutton år sedan.
Trots mobiliseringsförsök är grupperna som motsätter sig invandring fortfarande en perifer politisk subkultur, skriver Marie Demker.
Sedan 1990-talets början har svenskarnas generella attityd till invandrare blivit allt mer positiv. Aldrig tidigare – inom SOM-undersökningens ram – har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Attityden till flyktingmottagandet har också blivit mindre negativ sedan 1993 och SOM-undersökningen 2009 visar ingen signifikant förändring av attityden sedan året innan. Undersökningen kommer i sin helhet att redovisas i SOM-rapporten ”Nordiskt ljus” (red Holmberg & Weibull) som utkommer i juni månad.
Genom att vid upprepade tillfällen låta svenska folket ta ställning till en rad klassiska så kallade toleranspåståenden är det möjligt att fördjupa analysen av svenskarnas attityder till invandrare och flyktingar under en längre tidsperiod.
Sedan 1993 har jag vid sex olika tillfällen på det sättet analyserat attityder till ”utlänningar” och ”invandrare”. Tidsserien visar att hösten 1993 ansåg mer än hälften av svenskarna (52 procent) att det ”finns för många utlänningar” i det svenska samhället. Hösten 2009 är den andelen endast 36 procent. Påståendet gestaltar attityden till människor från andra delar av världen på samhällelig nivå, alltså hur vi generellt uppfattar det svenska samhällets blandning av människor.
Vanligtvis är människor mer accepterande till generella samhällsförändringar som inte berör den egna livsstilen på det privata planet. Särskilt intressant blir det därför att också acceptansen av att invandrare skulle bli en del av den egna familjen har ökat. Hösten 1993 skulle en fjärdedel (25 procent) av svenskarna ”inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen”. Hösten 2009 är den andelen endast 12 procent. Den privata acceptansen har således blivit större i samma takt som den samhälleliga.
Störst acceptans både privat och samhälleligt finns i storstäderna, bland kvinnor och bland de yngre. Skillnaderna är i allmänhet ganska små och mönstret har förblivit detsamma under lång tid. Bland riksdagspartiernas sympatisörer är det Moderaternas sympatisörer som är mest skeptiska till ”utlänningar” (38 procent) och Miljöpartiets sympatisörer som är minst skeptiska (20 procent). Mönstret är detsamma avseende invandrares ingifte i den egna familjen, med Moderaternas sympatisörer som mest skeptiska (13 procent) och Miljöpartiets sympatisörer som minst skeptiska (6 procent).
Stödet för invandrares religionsfrihet har inte förändrats sedan 1993, och i dag menar fortfarande runt 40 procent att den som kommer från ett annat land skall ha full frihet att utöva sin religion i Sverige. Stödet för invandrares fulla religionsfrihet är något större bland män än bland kvinnor, större i städer och särskilt i storstäderna samt bland de yngre.
Bland riksdagspartiernas sympatisörer är det miljöpartister (56 procent) och vänsterpartister (53 procent) som i störst utsträckning stöder invandrares möjlighet att fritt få utöva sin religion i Sverige. Lägst är stödet bland centerpartister (30 procent).
Den enda tydliga förändringen bland partisympatisörerna är att stödet för invandrares rätt att fritt få utöva sin religion varit nedåtgående bland folkpartister sedan 1993. Hösten 1993 instämde 63 procent av folkpartisterna i påståendet att invandrare skulle ha rätt att fritt utöva sin religion i Sverige, i dag är andelen nere i 41 procent.
Även viljan att ta emot flyktingar i Sverige har ökat sedan 1990-talets början. År 1992 uppgick andelen som tyckte att det var ett bra förslag att ”ta emot färre flyktingar” till 65 procent, år 2009 har den andelen minskat till 46 procent. Motsvarande andel de senaste åren har varit 46 procent år 2006, 49 procent år 2007 samt 45 procent år 2008. Den svenska flyktingopinionen har de senaste åren således varit stabil och mer generös än vad den var i början av 1990-talet. Bland partisympatisörerna år 2009 är grundmönstret detsamma som tidigare med moderata sympatisörer som mest negativa till flyktingmottagande (55 procent vill minska) och miljöpartister som mest positiva (23 procent vill minska).
Det parti som på allvar försökt göra invandringspolitiken och integrationspolitiken till en valfråga inför 2010 års val är Sverigedemokraterna. I deras sympatisörsgrupp återfinns också ett starkt motstånd mot såväl invandring som invandrare. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer anser 95 procent att det är ett bra förslag att ”ta emot färre flyktingar” i Sverige (46 procent i hela befolkningen).
Bland Sverigedemokraternas sympatisörer anser 88 procent att det ”finns för många utlänningar” i Sverige jämfört med 36 procent i befolkningen. Och 55 procent av dem skulle inte vilja få en ”invandrare” ingift i familjen jämfört med 12 procent i befolkningen. Bland Sverigedemokraterna stödjer endast 11 procent invandrares religionsfrihet att jämföra med 38 procent bland befolkningen. Även en jämförelse med de mest skeptiska av riksdagspartiernas sympatisörer visar ett stort glapp.
Sverigedemokraternas sympatisörer är således dramatiskt mycket mer negativa än alla övriga partiers sympatisörer oavsett om det gäller flyktingpolitik eller acceptans av människor från andra delar av världen.
Den svenska allmänheten har inte blivit mer negativ till vare sig invandrare eller flyktingar under de senaste 20 åren. Tvärtom är opinionen generellt mer generös i dag. Och trots mobiliseringsförsök så är de grupper som motsätter sig invandring fortfarande mycket små och representerar en ur politisk synvinkel perifer politisk subkultur.
Marie Demker
professor i statsvetenskap,
Göteborgs universitet
och Södertörns högskola